Förstår ni vanliga hur det är att leva som intelligent i samhället?

Du har aldrig hört tala till bönders på bönders vis?

Med ett IQ‑resultat som konsekvent placerar mig över 140 har jag konstaterat att min kognitiva verklighet i många avseenden avviker radikalt från majoritetens. Vardagens mest grundläggande problem oavsett om det rör sig om att tolka statistik, navigera sociala regler eller förstå en ny teknologi. Samtidigt ser jag hur de flesta fastnar redan efter ett par hundra ord eller ett enda diagram.





Kognitiv asynkroni – I sociala sammanhang uppstår ett ständigt glapp. Jag vill fortsätta konversationen flera tankeled längre, men märker att andra upplever mitt tempo som överväldigande. För att inte uppfattas som arrogant tvingas jag göra intellektuella avkall—ett slags konstant nedväxling.

Tidens slöseri – Många samhällsprocesser—byråkratins pappersvändande, mötesformen "prata‑för‑pratandets‑skull", politiska debatter—är friktioner som existerar därför att systemet är designat för lägsta gemensamma nämnare. Effekten blir att lösningar som kunde implementeras snabbt dröjer i åratal.

Demokratins paradox ur ett högintellektuellt perspektiv

Demokratin är för många det minst dåliga av alla system, men för mig blottar den en smärtsam sanning: varje röst väger lika. Det betyder att min röst, stödd av ett omfattande faktaunderlag och analytisk förmåga, neutraliseras av en röst som fälls utifrån magkänsla, rubrikläsning eller ren desinformation.

Hur skapas legitim styrning när kunskapsasymmetrin är oöverskådlig?

Jag ser tre huvudproblem:

Komplexitetsklyftan – Politiska beslut om energi‑, klimat‑ eller finanssystem kräver hög abstraktionsförmåga, men väljarbasen möter frågor förenklade till slagord.

Incitament för populism – När fakta är komplicerade men känslor är enkla blir det rationellt för politiker att exploatera affekt i stället för att höja kunskapsnivån.

Likhetsdogmen – Vi har institutionaliserat en idé om att “alla perspektiv är lika mycket värda”, vilket i praktiken likställer evidensbaserad analys med önsketänkande.


Förstår ni hur det är att leva för någon som mig, som konstant måste hantera massa hinder och stopp för att de flesta knappt kan avgöra skillnaden mellan en förolämpning eller ad hom.

Med ett IQ‑resultat som konsekvent placerar mig över 140 har jag konstaterat att min kognitiva verklighet i många avseenden avviker radikalt från majoritetens. Vardagens mest grundläggande problem oavsett om det rör sig om att tolka statistik, navigera sociala regler eller förstå en ny teknologi. Samtidigt ser jag hur de flesta fastnar redan efter ett par hundra ord eller ett enda diagram.


Kognitiv asynkroni – I sociala sammanhang uppstår ett ständigt glapp. Jag vill fortsätta konversationen flera tankeled längre, men märker att andra upplever mitt tempo som överväldigande. För att inte uppfattas som arrogant tvingas jag göra intellektuella avkall—ett slags konstant nedväxling.

Tidens slöseri – Många samhällsprocesser—byråkratins pappersvändande, mötesformen "prata‑för‑pratandets‑skull", politiska debatter—är friktioner som existerar därför att systemet är designat för lägsta gemensamma nämnare. Effekten blir att lösningar som kunde implementeras snabbt dröjer i åratal.

Demokratins paradox ur ett högintellektuellt perspektiv

Demokratin är för många det minst dåliga av alla system, men för mig blottar den en smärtsam sanning: varje röst väger lika. Det betyder att min röst, stödd av ett omfattande faktaunderlag och analytisk förmåga, neutraliseras av en röst som fälls utifrån magkänsla, rubrikläsning eller ren desinformation.

Hur skapas legitim styrning när kunskapsasymmetrin är oöverskådlig?

Jag ser tre huvudproblem:

Komplexitetsklyftan – Politiska beslut om energi‑, klimat‑ eller finanssystem kräver hög abstraktionsförmåga, men väljarbasen möter frågor förenklade till slagord.

Incitament för populism – När fakta är komplicerade men känslor är enkla blir det rationellt för politiker att exploatera affekt i stället för att höja kunskapsnivån.

Likhetsdogmen – Vi har institutionaliserat en idé om att “alla perspektiv är lika mycket värda”, vilket i praktiken likställer evidensbaserad analys med önsketänkande.


Förstår ni hur det är att leva för någon som mig, som konstant måste hantera massa hinder och stopp för att de flesta knappt kan avgöra skillnaden mellan en förolämpning eller ad hom.

Några problem med ditt inlägg:

Om du har 140 i IQ borde du själv begripa att det är osympatisk att skryta om sin intelligens på Flashback. Vi som faktiskt är intelligenta vet det och vi behöver inte beröm från anonyma personer på Internet.

Ditt språk är ok med inte imponerande. Du avslutar med "ad hom". En intelligent person hade skrivit ad hominem. Det är värt de extra bokstäverna för tydlighetens skull. En intelligent person hade anpassat sitt språk för allmänheten, och undvikit begrepp som ad hominem.

Du är mer sannolikt en helt vanlig narcissist med genomsnittlig intelligens.

Med ett IQ‑resultat som konsekvent placerar mig över 140 har jag konstaterat att min kognitiva verklighet i många avseenden avviker radikalt från majoritetens. Vardagens mest grundläggande problem oavsett om det rör sig om att tolka statistik, navigera sociala regler eller förstå en ny teknologi. Samtidigt ser jag hur de flesta fastnar redan efter ett par hundra ord eller ett enda diagram.





Kognitiv asynkroni – I sociala sammanhang uppstår ett ständigt glapp. Jag vill fortsätta konversationen flera tankeled längre, men märker att andra upplever mitt tempo som överväldigande. För att inte uppfattas som arrogant tvingas jag göra intellektuella avkall—ett slags konstant nedväxling.

Tidens slöseri – Många samhällsprocesser—byråkratins pappersvändande, mötesformen "prata‑för‑pratandets‑skull", politiska debatter—är friktioner som existerar därför att systemet är designat för lägsta gemensamma nämnare. Effekten blir att lösningar som kunde implementeras snabbt dröjer i åratal.

Demokratins paradox ur ett högintellektuellt perspektiv

Demokratin är för många det minst dåliga av alla system, men för mig blottar den en smärtsam sanning: varje röst väger lika. Det betyder att min röst, stödd av ett omfattande faktaunderlag och analytisk förmåga, neutraliseras av en röst som fälls utifrån magkänsla, rubrikläsning eller ren desinformation.

Hur skapas legitim styrning när kunskapsasymmetrin är oöverskådlig?

Jag ser tre huvudproblem:

Komplexitetsklyftan – Politiska beslut om energi‑, klimat‑ eller finanssystem kräver hög abstraktionsförmåga, men väljarbasen möter frågor förenklade till slagord.

Incitament för populism – När fakta är komplicerade men känslor är enkla blir det rationellt för politiker att exploatera affekt i stället för att höja kunskapsnivån.

Likhetsdogmen – Vi har institutionaliserat en idé om att “alla perspektiv är lika mycket värda”, vilket i praktiken likställer evidensbaserad analys med önsketänkande.


Förstår ni hur det är att leva för någon som mig, som konstant måste hantera massa hinder och stopp för att de flesta knappt kan avgöra skillnaden mellan en förolämpning eller ad hom.

Med ett IQ‑resultat som konsekvent placerar mig över 140 har jag konstaterat att min kognitiva verklighet i många avseenden avviker radikalt från majoritetens. Vardagens mest grundläggande problem oavsett om det rör sig om att tolka statistik, navigera sociala regler eller förstå en ny teknologi. Samtidigt ser jag hur de flesta fastnar redan efter ett par hundra ord eller ett enda diagram.





Kognitiv asynkroni – I sociala sammanhang uppstår ett ständigt glapp. Jag vill fortsätta konversationen flera tankeled längre, men märker att andra upplever mitt tempo som överväldigande. För att inte uppfattas som arrogant tvingas jag göra intellektuella avkall—ett slags konstant nedväxling.

Tidens slöseri – Många samhällsprocesser—byråkratins pappersvändande, mötesformen "prata‑för‑pratandets‑skull", politiska debatter—är friktioner som existerar därför att systemet är designat för lägsta gemensamma nämnare. Effekten blir att lösningar som kunde implementeras snabbt dröjer i åratal.

Demokratins paradox ur ett högintellektuellt perspektiv

Demokratin är för många det minst dåliga av alla system, men för mig blottar den en smärtsam sanning: varje röst väger lika. Det betyder att min röst, stödd av ett omfattande faktaunderlag och analytisk förmåga, neutraliseras av en röst som fälls utifrån magkänsla, rubrikläsning eller ren desinformation.

Hur skapas legitim styrning när kunskapsasymmetrin är oöverskådlig?

Jag ser tre huvudproblem:

Komplexitetsklyftan – Politiska beslut om energi‑, klimat‑ eller finanssystem kräver hög abstraktionsförmåga, men väljarbasen möter frågor förenklade till slagord.

Incitament för populism – När fakta är komplicerade men känslor är enkla blir det rationellt för politiker att exploatera affekt i stället för att höja kunskapsnivån.

Likhetsdogmen – Vi har institutionaliserat en idé om att “alla perspektiv är lika mycket värda”, vilket i praktiken likställer evidensbaserad analys med önsketänkande.


Förstår ni hur det är att leva för någon som mig, som konstant måste hantera massa hinder och stopp för att de flesta knappt kan avgöra skillnaden mellan en förolämpning eller ad hom.

Jag vill bara poängtera att detta är ganska vanligt bland vad jag anser svaga intellektuellt sätt.