Förstår ni vanliga hur det är att leva som intelligent i samhället?

Med ett IQ‑resultat som konsekvent placerar mig över 140 har jag konstaterat att min kognitiva verklighet i många avseenden avviker radikalt från majoritetens. Vardagens mest grundläggande problem oavsett om det rör sig om att tolka statistik, navigera sociala regler eller förstå en ny teknologi. Samtidigt ser jag hur de flesta fastnar redan efter ett par hundra ord eller ett enda diagram.





Kognitiv asynkroni – I sociala sammanhang uppstår ett ständigt glapp. Jag vill fortsätta konversationen flera tankeled längre, men märker att andra upplever mitt tempo som överväldigande. För att inte uppfattas som arrogant tvingas jag göra intellektuella avkall—ett slags konstant nedväxling.

Tidens slöseri – Många samhällsprocesser—byråkratins pappersvändande, mötesformen "prata‑för‑pratandets‑skull", politiska debatter—är friktioner som existerar därför att systemet är designat för lägsta gemensamma nämnare. Effekten blir att lösningar som kunde implementeras snabbt dröjer i åratal.

Demokratins paradox ur ett högintellektuellt perspektiv

Demokratin är för många det minst dåliga av alla system, men för mig blottar den en smärtsam sanning: varje röst väger lika. Det betyder att min röst, stödd av ett omfattande faktaunderlag och analytisk förmåga, neutraliseras av en röst som fälls utifrån magkänsla, rubrikläsning eller ren desinformation.

Hur skapas legitim styrning när kunskapsasymmetrin är oöverskådlig?

Jag ser tre huvudproblem:

Komplexitetsklyftan – Politiska beslut om energi‑, klimat‑ eller finanssystem kräver hög abstraktionsförmåga, men väljarbasen möter frågor förenklade till slagord.

Incitament för populism – När fakta är komplicerade men känslor är enkla blir det rationellt för politiker att exploatera affekt i stället för att höja kunskapsnivån.

Likhetsdogmen – Vi har institutionaliserat en idé om att “alla perspektiv är lika mycket värda”, vilket i praktiken likställer evidensbaserad analys med önsketänkande.


Förstår ni hur det är att leva för någon som mig, som konstant måste hantera massa hinder och stopp för att de flesta knappt kan avgöra skillnaden mellan en förolämpning eller ad hom.

Jag upplever liknande situation. Jag har i hela mitt liv fått göra liknande avkall på min egen personlighet och dumma ner mig själv för att hänga med i sociala konstellationer. De högre frågorna som är i abstraktions form t.ex diskutera politik är inte intressant för Anders Elektriker. Han vill prata om Arsenal senaste vinst eller Netflix serier.

Det jobbiga med oss, som tänker lite längre utan att vi anstränger oss, är att vi ofta formar våra åsikter utifrån som du beskriver fakta och underlag som kanske flyger förbi många andra och i det fallet blir våra åsikter konträra på ett sätt som kan skapa friktion. Det upplever jag som jobbigt. T.ex vad gäller JD Vance tal höll jag på att göra mig ovän med min egna pappa som ej förstår talet eftersom hans underlag är rubriker och vinklad journalistik.

Problemet är bara att om jag och du fick bestämma så skulle vi snabbt bli en fascist stat. Jag tror på ett levande samhälle - inte en teknokrati. Det är en balansgång. Vi har nu en försvarsminister som är doktor inom det fältet vilket kan tyckas vara bra, men det kan också vara dåligt. Människan blir ofta inrutad i sin kunskap och tänker inte utanför den boxen man är tränad att tänka inuti.

Jag tror inte de finns många som är som mig, dvs universal tänkare som ej fastnar i en konflikt och står i ett utplacerat hörn utan jag har möjlighet att röra mig i ringens alla fyra hörn och jag försöker alltid göra det. Steelman mig själv ofta. Det är en viktig egenskap att fostra och leva upp till. Att konsekvent ifrågasätta sig själv för att bygga på felaktigheter.

Om du läser mitt inlägg igen, och applicerar din höga intelligens, så kommer du förhoppningsvis att inse att jag inte alls påstår det som du tydligen tror. Vad jag faktiskt påstår är något som är bevisat eftersom alternativet vore så uppseendeväckande att det skulle ha skrivits löpkilometer om det om det faktiskt vore så. Och eftersom det är omöjligt att bevisa något negativt, så ligger dessutom bevisbördan hos dig om du skulle hävda att det faktiskt finns en absolut korrelation. Och där fick du en ledtråd till vad du bör läsa igen.

Skulle även uppskatta om du svarar på min fråga om vilka ämnen du har doktorerat i.

Låter mer som att du har utbildat dig vidare och använder dig av mer akademiska ord?

Med ett IQ‑resultat som konsekvent placerar mig över 140 har jag konstaterat att min kognitiva verklighet i många avseenden avviker radikalt från majoritetens. Vardagens mest grundläggande problem oavsett om det rör sig om att tolka statistik, navigera sociala regler eller förstå en ny teknologi. Samtidigt ser jag hur de flesta fastnar redan efter ett par hundra ord eller ett enda diagram.





Kognitiv asynkroni – I sociala sammanhang uppstår ett ständigt glapp. Jag vill fortsätta konversationen flera tankeled längre, men märker att andra upplever mitt tempo som överväldigande. För att inte uppfattas som arrogant tvingas jag göra intellektuella avkall—ett slags konstant nedväxling.

Tidens slöseri – Många samhällsprocesser—byråkratins pappersvändande, mötesformen "prata‑för‑pratandets‑skull", politiska debatter—är friktioner som existerar därför att systemet är designat för lägsta gemensamma nämnare. Effekten blir att lösningar som kunde implementeras snabbt dröjer i åratal.

Demokratins paradox ur ett högintellektuellt perspektiv

Demokratin är för många det minst dåliga av alla system, men för mig blottar den en smärtsam sanning: varje röst väger lika. Det betyder att min röst, stödd av ett omfattande faktaunderlag och analytisk förmåga, neutraliseras av en röst som fälls utifrån magkänsla, rubrikläsning eller ren desinformation.

Hur skapas legitim styrning när kunskapsasymmetrin är oöverskådlig?

Jag ser tre huvudproblem:

Komplexitetsklyftan – Politiska beslut om energi‑, klimat‑ eller finanssystem kräver hög abstraktionsförmåga, men väljarbasen möter frågor förenklade till slagord.

Incitament för populism – När fakta är komplicerade men känslor är enkla blir det rationellt för politiker att exploatera affekt i stället för att höja kunskapsnivån.

Likhetsdogmen – Vi har institutionaliserat en idé om att “alla perspektiv är lika mycket värda”, vilket i praktiken likställer evidensbaserad analys med önsketänkande.


Förstår ni hur det är att leva för någon som mig, som konstant måste hantera massa hinder och stopp för att de flesta knappt kan avgöra skillnaden mellan en förolämpning eller ad hom.

4 inlägg besvarar trådstarten, och resterande handlar om mig.


Tycker det ger en bra indikation vad det är att leva i det här samhället. De klarar inte ens att svara på trådstarten som ett hypotetiskt scenario, detta är för att för "dom" är det viktigt vem som säger det.


De kan inte tänka självständigt, och de känner sig hotade om någon säger att den är intelligent.


Lite vackert är det ändå att jag förutspådde allt detta i inlägg #3 och det skedde ändå, dessa djur kan inte stoppa sig själva.


: )

Med ett IQ‑resultat som konsekvent placerar mig över 140 har jag konstaterat att min kognitiva verklighet i många avseenden avviker radikalt från majoritetens. Vardagens mest grundläggande problem oavsett om det rör sig om att tolka statistik, navigera sociala regler eller förstå en ny teknologi. Samtidigt ser jag hur de flesta fastnar redan efter ett par hundra ord eller ett enda diagram.





Kognitiv asynkroni – I sociala sammanhang uppstår ett ständigt glapp. Jag vill fortsätta konversationen flera tankeled längre, men märker att andra upplever mitt tempo som överväldigande. För att inte uppfattas som arrogant tvingas jag göra intellektuella avkall—ett slags konstant nedväxling.

Tidens slöseri – Många samhällsprocesser—byråkratins pappersvändande, mötesformen "prata‑för‑pratandets‑skull", politiska debatter—är friktioner som existerar därför att systemet är designat för lägsta gemensamma nämnare. Effekten blir att lösningar som kunde implementeras snabbt dröjer i åratal.

Demokratins paradox ur ett högintellektuellt perspektiv

Demokratin är för många det minst dåliga av alla system, men för mig blottar den en smärtsam sanning: varje röst väger lika. Det betyder att min röst, stödd av ett omfattande faktaunderlag och analytisk förmåga, neutraliseras av en röst som fälls utifrån magkänsla, rubrikläsning eller ren desinformation.

Hur skapas legitim styrning när kunskapsasymmetrin är oöverskådlig?

Jag ser tre huvudproblem:

Komplexitetsklyftan – Politiska beslut om energi‑, klimat‑ eller finanssystem kräver hög abstraktionsförmåga, men väljarbasen möter frågor förenklade till slagord.

Incitament för populism – När fakta är komplicerade men känslor är enkla blir det rationellt för politiker att exploatera affekt i stället för att höja kunskapsnivån.

Likhetsdogmen – Vi har institutionaliserat en idé om att “alla perspektiv är lika mycket värda”, vilket i praktiken likställer evidensbaserad analys med önsketänkande.


Förstår ni hur det är att leva för någon som mig, som konstant måste hantera massa hinder och stopp för att de flesta knappt kan avgöra skillnaden mellan en förolämpning eller ad hom.

Med ett IQ‑resultat som konsekvent placerar mig över 140 har jag konstaterat att min kognitiva verklighet i många avseenden avviker radikalt från majoritetens. Vardagens mest grundläggande problem oavsett om det rör sig om att tolka statistik, navigera sociala regler eller förstå en ny teknologi. Samtidigt ser jag hur de flesta fastnar redan efter ett par hundra ord eller ett enda diagram.





Kognitiv asynkroni – I sociala sammanhang uppstår ett ständigt glapp. Jag vill fortsätta konversationen flera tankeled längre, men märker att andra upplever mitt tempo som överväldigande. För att inte uppfattas som arrogant tvingas jag göra intellektuella avkall—ett slags konstant nedväxling.

Tidens slöseri – Många samhällsprocesser—byråkratins pappersvändande, mötesformen "prata‑för‑pratandets‑skull", politiska debatter—är friktioner som existerar därför att systemet är designat för lägsta gemensamma nämnare. Effekten blir att lösningar som kunde implementeras snabbt dröjer i åratal.

Demokratins paradox ur ett högintellektuellt perspektiv

Demokratin är för många det minst dåliga av alla system, men för mig blottar den en smärtsam sanning: varje röst väger lika. Det betyder att min röst, stödd av ett omfattande faktaunderlag och analytisk förmåga, neutraliseras av en röst som fälls utifrån magkänsla, rubrikläsning eller ren desinformation.

Hur skapas legitim styrning när kunskapsasymmetrin är oöverskådlig?

Jag ser tre huvudproblem:

Komplexitetsklyftan – Politiska beslut om energi‑, klimat‑ eller finanssystem kräver hög abstraktionsförmåga, men väljarbasen möter frågor förenklade till slagord.

Incitament för populism – När fakta är komplicerade men känslor är enkla blir det rationellt för politiker att exploatera affekt i stället för att höja kunskapsnivån.

Likhetsdogmen – Vi har institutionaliserat en idé om att “alla perspektiv är lika mycket värda”, vilket i praktiken likställer evidensbaserad analys med önsketänkande.


Förstår ni hur det är att leva för någon som mig, som konstant måste hantera massa hinder och stopp för att de flesta knappt kan avgöra skillnaden mellan en förolämpning eller ad hom.

Med ett IQ‑resultat som konsekvent placerar mig över 140 har jag konstaterat att min kognitiva verklighet i många avseenden avviker radikalt från majoritetens. Vardagens mest grundläggande problem oavsett om det rör sig om att tolka statistik, navigera sociala regler eller förstå en ny teknologi. Samtidigt ser jag hur de flesta fastnar redan efter ett par hundra ord eller ett enda diagram.





Kognitiv asynkroni – I sociala sammanhang uppstår ett ständigt glapp. Jag vill fortsätta konversationen flera tankeled längre, men märker att andra upplever mitt tempo som överväldigande. För att inte uppfattas som arrogant tvingas jag göra intellektuella avkall—ett slags konstant nedväxling.

Tidens slöseri – Många samhällsprocesser—byråkratins pappersvändande, mötesformen "prata‑för‑pratandets‑skull", politiska debatter—är friktioner som existerar därför att systemet är designat för lägsta gemensamma nämnare. Effekten blir att lösningar som kunde implementeras snabbt dröjer i åratal.

Demokratins paradox ur ett högintellektuellt perspektiv

Demokratin är för många det minst dåliga av alla system, men för mig blottar den en smärtsam sanning: varje röst väger lika. Det betyder att min röst, stödd av ett omfattande faktaunderlag och analytisk förmåga, neutraliseras av en röst som fälls utifrån magkänsla, rubrikläsning eller ren desinformation.

Hur skapas legitim styrning när kunskapsasymmetrin är oöverskådlig?

Jag ser tre huvudproblem:

Komplexitetsklyftan – Politiska beslut om energi‑, klimat‑ eller finanssystem kräver hög abstraktionsförmåga, men väljarbasen möter frågor förenklade till slagord.

Incitament för populism – När fakta är komplicerade men känslor är enkla blir det rationellt för politiker att exploatera affekt i stället för att höja kunskapsnivån.

Likhetsdogmen – Vi har institutionaliserat en idé om att “alla perspektiv är lika mycket värda”, vilket i praktiken likställer evidensbaserad analys med önsketänkande.


Förstår ni hur det är att leva för någon som mig, som konstant måste hantera massa hinder och stopp för att de flesta knappt kan avgöra skillnaden mellan en förolämpning eller ad hom.