Vid vilken ålder fick ni en insikt ?

"Jag har konfronterat min egen existens, och det har lett mig till att utforska tänkandet"
Där har du dig själv. Det var du som konfronterade din existens och din existens var för stunden i ett tillstånd av utforskande av tänkandet. Du har nog en essens. En egenskap är att det du gör och motivet att göra det du gör är flyktigt och ändras hit och dit. När du sover observerar du inte något, utom om du drömmer. Din inre syn och ser qualia som skapats av någon annan sammankopplad del av dig.

Språk är symmetriskt med det som beskrivs, vilket är varför det inte blir någon paradox. Man kan se sina ögon med en spegel, annan reflektion eller mha fotografi. Man kan känna sitt pekfinger genom att känna på vad som helst med pekfingret, för det är interaktionen med pekfingret som skapar upplevelsen, all upplevelse är genom pekfingret ger ett intryck som formar modellen av pekfingret. Symmetri är grunden till all kunskap.

Om du ifrågasätter ditt egna sinne är det inte konstigt om det leder till paradoxer, att du har sinnen är varför du kan ifrågasätta något öht. Det är bara ingen nytta med att tänka kring sin existens om man tänker fel.

Det är motsägelsefullt att säga att du konfronterar något och sedan säga att du inte har en essens. Du är den som andra ser utifrån och den som ser genom dig. Du består av flera delar, så det som kanske hänt är bara att du inte kunnat generalisera en dels egenskaper till andra delar, men haft det som krav när du sökt essensen. Det är som att säga att en koltrast är svart men sedan motbevisa det genom att observera att näbben är orange.

Det är inte kontraproduktivt att man får olika idéer om vad man själv är när man funderar på vad man är. Det är en del av dig som nekar att du kommit närmare sanningen. Att det kändes kontraproduktivt, bevisar att du har en mening i dig, som när du inte följer den meningen skapar känslan av kontraproduktivitet. Motiverat tänkande leder ofta till felaktiga slutsatser, vilket är varför vi har filosofer från första början.

Börja med antagandet att du kanske är ett köttätande monster som manipulerar dina känslor för att må bra.
I slutändan kanske du kommer fram till att du är en omnivor människa som manipuleras av sina känslor mot att må bra. Du har bättre möjligheter att förstå vem du är än någon annan, så att förstå dig är främst upp till dig.

Om du vill bli bättre på att känna igen felaktigt tänkande så finns det mycket på nätet. Skulle föreslå att kolla på listor med exempel, alt lyssna på någon som ger massa exempel.

Undrar om någon fått en sån här insikt i hög ålder typ på 100-års festen när det bjuds äppelmos till varmrätt och välling till dessert 😂

Bättre sent än aldrig som man säger.

Jag är mer oroad över de som skriver typ 9 år.
"När jag blir stor så spelar det ingen roll vad jag jobbar med, så länge jag kan få gå hem tidigt från jobbet, ta en öl för att glömma hur samhället utvecklats åt fel håll och sedan ha sex med en snygg brud." - Pelle, 9 år

Intressant, så hur skulle du beskriva denna essens? Eller kärna? Vad är "du" för någonting?

Till att börja med...
För att du ska vara du måste du ha kropp och psyke.
Alla levande människor har kropp och psyke, men vi kan skilja varandra.
Varje existerande objekt har en mängd mätbara egenskaper som ger upphov till ett konfiguration.
Jag vill kalla varje objekts unika konfiguration egenskaper för fingeravtryck, för att människor identifieras med hjälp av deras unika fingeravtryck och så det blir enkelt att begripa.
Ju mer av någons fingeravtryck man observerar desto lättare är det att identifiera den.
En början till essens är alltså, du har kropp, psyke och fingeravtryck.

Du ser inte min kropp eller mitt psyke, men genom mitt fingeravtryck identifieras jag av dig som a-mortal.
När mina fingrar trycker på tangentbordet kommer mitt psykes ord upp på skärmen som kopieras över och blir synliga på din skärm när jag skickar inlägget. För dig så är endast fingeravtrycket synligt, det kanske visar sig att jag egentligen var en avancerad chattbot, men eftersom jag inte har ett sådant fingeravtryck så är det mest rimligt att jag har kropp och psyke.

Jag i mitt psyke upplever både illusiv och förnimmad qualia och utför både mentala och kroppsliga handlingar, antingen det eller sover så sover jag. Det är min essens. Det är så jag existerar.

Mening finns i en del av mitt psyke och används för att skapa syfte åt handlingar.
Det man finner är att meningen i en inte ändras hur som helst utan graviterar mot olika avsikter.
Mening skapas av våra psyken, kroppar och miljön.

Samhället kontrolleras av människor och människor kontrolleras av mening.
Ungefär så är det.



Jag kom på förresten ungefär när det var jag kom till insiktens fulla vid, det var nog vid 26 år. Visst, man kände väl till att andra gör vad de vill vid 3 års ålder, men för att förstå psyket, då behöver man tid att utforska och reflektera.

Det handlar ju om hur man prioriterar i livet, jag har fokuserat på mening, så därför fattar jag det bättre än de flesta. Man klarar ju sig dock rätt bra med en 3-årings uppfattning av mening, 3-åringar klarar sig bättre än tonåringar som tror att livet är meningslöst. Det skulle nog varit bättre om någon berättat för oss vad meningen är lite tidigare, men om man förstår mening så är det lätt att säga varför man inte får reda på vad mening är. Andra vill förstås kontrollera en, så enkelt är det.

Vi lever på en PvP-server. Antingen hjälps man åt eller så krossas man. Vi spelar ett komplicerat spel där vi får upptäcka reglerna själva. Det är inte konstigt att många inte tycker livet är särskilt kul. Förr eller senare inser man att man är någon annans investering och verktyg. Mening finns överallt där människor är inblandade. Spelar ingen roll om det är kapitalism eller kommunism, folk vill åt dina saker och din arbetskraft. Ett meta (trendig strategi) är att maximera konkurrenters mental ohälsa, utnyttja dem och tjäna pengar. Vi är stort sett försvarslösa, därför fungerar det så bra. Nu vet ni som läst i alla fall, om ni inte är för indoktrinerade.

Någon gång i 25-30-års åldern förstod jag det obestridliga faktumet att allt vi någonsin gör bara går ut på att stimulera oss själva i nuet.

Det enda som människan egentligen eftersträvar är utlösningen av rätt signalsubstanser i hjärnan. Det är det enda som egentligen motiverar oss.

Syftet med våra mål är enbart att vi ska må så bra som möjligt, men inte i framtiden när de är uppnådda, utan i detta nu. Det är bara tanken på att uppnå målen som ger oss tillfredsställelse och motivation.

Coolt ändå att det är så, att hela livet egentligen bara handlar om hur nuläget känns. Jag tycker att man blir väldigt lugn och avspänd när man har denna insikt.

Och sen efter döden när hjärnaktiviteten försvinner så känns nuläget ingenting.

Väldigt ambitiös ansats, men du beskriver egentligen inte vad "du" är, utan snarare vad du har och hur du fungerar.

Låt mig hjälpa dig på traven med frågan om vad "du" faktiskt är:

En materialist skulle förmodligen svara "materia", kanske mer specifikt atomer eller energi, eventuellt i en obestämd form.

En konventionellt kristen eller någon annan abrahamitisk troende skulle sannolikt säga "själ" eller "ande".

En anhängare av new age skulle troligen svara "medvetande".

Med dessa perspektiv i åtanke, vill du göra ett nytt försök att svara på frågan: Vad är "du"?
Så du ser livet som ett spel.

Vad är då syftet med detta spel? Är det att upptäcka reglerna? Finns det ett pris att vinna – eller kanske ett pris att betala?

Ah, förlåt, fel verb. Man är kropp, psyke och har fingeravtryck.
Jag förstår också att man inte bör säga att psyket är av materia, ska fundera på hur man kan specificera det bättre. Psyket består av qualia och observaktör (från observatör och aktör), finner du några brister i det?

Det kan ju behövas något som länkar ihop det med materian. För mig spelar det ingen större roll om psyket är av materia med mystiska egenskaper eller om det är något separat ihopkopplat med kroppen, det lämnar jag till parapsykologerna. Vi har bara de två teorierna, så vi vet ungefär.


Objekt har inte mening i sig själv, det är subjekt som bär på mening.
Vad jag vet går det inte att ta reda på varför universum existerar och än så vet vi inte mer än att verkligheten är på väg mot att bli ett kallt mörker, alltså universums värmedöd.
Våra liv har den mening som våra föräldrar och liknande hade när de valde att fostra oss, eller så. Man bestämmer ju mycket själv också vad man har för mening, eller får för sig det i alla fall. Våra instinkter och förmågor styr mening i förhållande till miljön. Just nu är min instinkt att följa gruppidealet att svara artigt, t.ex.

Det framstår inte som ett orimligt förhållningssätt.

Meningen med livet kan inte enbart förstås i språkliga och konceptuella termer, utan även i en mer konkret och praktisk bemärkelse. Detta gör det tydligt att frågan är djupt subjektiv. Om du anser att livet är ett spel, eller något annat som definierar meningen för dig, har jag ingen grund att påstå att du har rätt, fel, bådadera eller inget av det.

När man frågar en individ vad meningen med livet är – eller mer specifikt vad just deras mening med livet är – får man ofta svar som skiljer sig avsevärt från en annan individs. På samma sätt framträder stora variationer när man observerar hur olika människor agerar utifrån vad de upplever som meningsfullt. Dessa skillnader tar sig uttryck i prioriteringar, intressen och hobbyer, vilket ytterligare understryker den individuella karaktären av vad som upplevs som meningsfullt.

Detta har lett mig till ett slags förhållningssätt när det gäller det mänskliga livet och dess mening, vilket jag bäst kan beskriva med en metafor.

När vi föds får vi vissa förutsättningar: en kropp och ett sinne (eller psyke). Dessa kan liknas vid en omålad tavla och en pensel – det grundläggande verktygset vi alla startar med, en sorts garanti. Vad vi sedan målar på denna tavla med penseln faller däremot inom det subjektiva. Trots detta subjektiva uttryck finns det en paradoxal objektivitet: själva handlingen att måla är gemensam för alla. Med andra ord kan vad vi målar skilja sig åt i oändliga variationer, men själva akten av att måla är universell.

Detta kan också illustreras genom att observera vad människor gör med sina liv. Här ryms hela spektrumet – från de mest destruktiva handlingarna till de mest konstruktiva. Vissa målar sina tavlor med mörka och skrämmande motiv, medan andra skapar något ljust och hoppfullt. Även om resultaten skiljer sig åt, förenas vi av vår gemensamma strävan att fylla vår tavla med mening, på vårt eget sätt. Detta är en objektiv företeelse eftersom den subjektiva variationen – hur vi tänker, vad vi gör och hur vi formar våra liv – är en universell erfarenhet.

Vi blir, på både gott och ont, till åskådare, skördare och mottagare av konsekvenserna av hur vi använder penseln och vilka motiv vi väljer att måla. Om vi fyller vår tavla med mörka och destruktiva motiv – det vill säga om vi tänker destruktiva tankar och utför destruktiva handlingar – leder detta till ett mörkt och destruktivt liv. På samma sätt gäller motsatsen: om vi tänker goda och konstruktiva tankar och agerar på ett sätt som är konstruktivt och gott, leder det till ett gott och konstruktivt liv. Detta är vad exempelvis buddhister kallar "karma."

Dock är detta en relativ och inte en absolut sanning.

Det finns ingen absolut garanti för att ett visst sätt att tänka och agera nödvändigtvis leder till ett liv som speglar dessa tankar och handlingar. Här finns avgörande omständigheter att ta hänsyn till.

Eftersom vi lever tillsammans med varandra, och eftersom meningen med livet varierar subjektivt mellan individer, hamnar vi oundvikligen i situationer där våra sätt att måla korsar varandras. Med andra ord kan någon annan komma och måla på vår tavla, ibland med motiv som vi absolut inte tycker om. Detta kan orsaka konflikter och meningsskiljaktigheter, vilket ytterligare komplicerar vår strävan efter mening och göra våra liv meningsfulla.

Det är just här den verkliga, praktiska utmaningen ligger i att vara människa och skapa mening i sitt eget liv, på ett subjektivt plan: att hantera andra människor, som med sina egna penslar målar motiv på vår tavla. I värsta fall kan någon till och med öppna en hel färgburk och hälla ut dess innehåll över vår målning – en handling som inte bara kan förstöra våra motiv, utan också förändra hela tavlans form: Förpesta och förstöra hela vårt liv.

Det är utan tvekan ett utmanande dilemma, eftersom utmaningen inte bara rör sig inom den intellektuella och subjektiva sfären av våra sinnen – där våra egna preferenser och idéer om mening formas – utan även i en objektiv och praktisk sfär, vilket gör både påverkan och förändring av denna dessa aspekter till en betydande utmaning, både subjektivt och objektivt.

Förändring och anpassning av subjektiva aspekter som tankesätt, värderingar, ideal och mening innebär ständigt föränderliga utmaningar. Dessa går dock bortom oss själva och kopplas samman med andras perspektiv, vilket oundvikligen kräver interaktion. Detta samspel blir därför en oumbärlig del av vårt välbefinnande och vår existens, särskilt i relation till meningen med det mänskliga livet.

Exakt! Livet är fullt av mening, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Vad folk nu än gör så har de förmågor som de använder meningsfullt för att hantera sin interna och den externa miljön. Vidare kan man använda denna teori av mening för att förklara hur världen fungerar. Varför har flashback de avdelningar de har? Flashback har de avdelningar den har för att folk ska kunna ha meningsfulla diskussioner kopplat till den miljö som de har intresse för.

Ett bra svar på frågan "har livet mening?" är "det beror vad du kan, vill och din situation".
Livet går inte alltid som det var menat, men det betyder inte att livet är i grunden meningslöst.
Att tro att livet är meningslöst förhindrar en från att göra meningsfulla beslut.
Det finns folk som tror att livet är meningslöst, dessa personer gör dåliga val som påverkar folk runt dem negativt. Från den miljön skapas en risk som jag i denna diskussion försöker reducera, genom att sprida information om mening till dig som verkar resonabel och som möjligen skulle kunna föra denna mening (detta budskap) vidare.

Universum verkar inte ha någon speciell mening, men livet har mening, massor av mening.

"Do the best thing you can, where you're at, with what you got!" - Pastor Joe Fox (Prepper)
“You are not alone. Everyone is connected.” – Lain Iwakura (anime karaktär)
Fler citat från Serial Experiments: Lain

Jag uppskattar verkligen din tydliga avsikt – eller kanske snarare din intention – i denna diskussion, som verkar syfta till att minska risken för att jag ska uppleva meningslöshet i relation till mitt personliga välmående. Det är en handling rotad i medkänsla och kärlek, vilket utan tvekan är en av de mest betydelsefulla och avgörande aspekterna som gör det mänskliga livet, både på ett individuellt och kollektivt plan, värt att leva.

Om vi alla grundade och förankrade våra uttryck och handlingar i denna intention – och då menar jag inte på ett ytligt plan där vänliga ord och artiga gester bara fungerar som en mask för motsatta tankar i sinnet – utan verkligen integrerade den på ett genuint och djupt sätt, skulle vi kunna omvandla hela den mänskliga tillvaron till det bättre. Det är knappast en slump att både Jesus och Buddha byggde sina läror på grunden av medkänsla och kärlek.

Samtidigt har medkänsla och kärlek sina skuggor, precis som allt annat. Om vi tillämpar dem utifrån en grund av oro, rädsla för att förlora dem vi har en stark bindning till, eller under påverkan av kulturella normer och värderingar som definierar vad som anses "rätt," riskerar vi att orsaka oss själva lidande. Detta kan i sin tur förmörka våra sinnen med ignorans, missuppfattningar och illusioner, men också bli utnyttjade och bedragna. På så sätt undermineras inte bara den sanna intentionen bakom dessa egenskaper, utan även deras praktiska kraft och verkan.

Med andra ord, det är lätt att orsaka sig själv lidande när man bryr sig om andra.