Vid vilken ålder fick ni en insikt ?

Hela historien är helt värdelös och kan lika väl försvinna direkt, eftersom den ändå skall göra det inom ett antal år som om den aldrig inträffat. Efter 40 är det bara en väntan. Den är ju mestadels så jävla dålig också. Jag hade gjort vadsomhelst för ett hjärtstopp och få det överstökat.

Hade du skaffat ungar hade du hade fullt upp nu med en massa kul och iofs även en del mindre kul. Började t ex själv åka utförsskidor just tack vare det.

Eller ja om vi och akta.

Hur skulle det annars ligga till tänker du?

Jag tänkte att även om man själv finner det meningsfullt i stunden ändå kanske kan förhålla sig till saker i längden...

Jag tycker ofta jag gör saker som är meningsfulla i stunden men i ett större perspektiv kan jag ändå landa i att det inte spelade så stor roll...

Den enda som kan avgöra det är ju du, det låter som du lagt ribban för dig själv lite väl högt. Allt man gör kan ju inte vara meningsfullt där och då och för all framtid i det stora hela för alla.

Sen kan man ju fundera på vad man tycker meningsfullt betyder, att ha kul kan ju vara nog så meningsfullt, liksom att städa, grilla, snåla, slösa eller vad som helst. Bara att välja.

Det köper jag fullt ut...

Dock hamnar jag ändå i att ibland funderera på vad betyder det om man inte tänker på stunden..

Att leva i nuet är ju en sanning men hamnar trots det ofta att allt bara är lite meningslöst även om jag i stunden kan njuta...

Kan hjälpa även i negativa stunder , där jag lättare kan ryka på axlarna och tänka att skitsamma så viktigt är det inte...

Jag "tog mig ut" för bortåt tio år sedan, vid drygt 45 års ålder, genom att skaffa mig en God Man, som numera sköter allt det betungande pappersarbetet. Något jag aldrig ångrat!

Vad tillvaron i övrigt beträffar har jag väl aldrig haft några illusioner att den skulle vara såvärst meningsfull. Men just detta förbannade skrivande, ifyllande och skickande av formulär och inlagor till diverse instanser är utan tvivel det mest meningslösa samhället vill påtvinga en!

God man för att deklarera och betala räkningar? Jag fattar inte. Det är sånt som mongon och dementa brukar få

Nej, du har missuppfattat, mening kan finnas helt utan konsekvens tänk. Mening skapas av angivare (uppfattade varelser, t.ex. du, jag, tomten). Den är objektiv, kan observeras oberoende kulturellt oberoende. Folk frågar sig, vad är meningen? Människor har en impuls att sträva mot mening, eller rättare sagt, sträva för mening. Det finns fler dimensioner av begreppet som jag hoppas du själv kan lista ut.

Man har ingen makt om man inte förstår mening, då är man underordnad någon annans mening. Gå in i en främmande religions kyrka, de är helt öppna med att vara underordnar en större mening de inte helt förstår. Det är som att meningen äger dem, för de är glada att föra meningen vidare.

Ingen utom den apatiske golvliggaren är utan egen mening, vi är inga stenar. Mening syns inte hela tiden. Allting har inte en tydlig utsida. Om du möjligen lyckas första och se mening, så förstår du att det är viktigare än väderprognoser i att förutsäga framtiden.

Att vi ser mening olika är begripligt, det är näst intill logiskt nödvändigt även om det kan upplevas vara lika. Därför är trosuppfattningar med plurala perspektiv stabilare speciellt om de håller syftet komplext, diffust eller transcendentalt.

Du köpte din tro och nu lever du ut den mening som du fick. Ser du inte det så ser du inte dig själv. Är inte självkännedom A och O? Om du är så feg att inte vågar se dig själv, för feg för att konfrontera din egna existens, då existerar du knappt. Din kvadratmeter i ett 10^90 kvadratmeter universum, den är mer komplex än de resterande 10^90. Om du struntar i den kvadratmetern så missar du det mest unika i universum, din egna existens.

Vanliga människor är enkla att förstå, de tänker ju knappt. Du verkar kunna tänka så jag hoppas du faktiskt gör det. Jag vet att tänka är svårt, men att säga att du inte kan dra en slutsats för att det kan påverka din mentala hälsa eller för att du inte vet allt är uppenbart impulsivt undvikande. Sluta indoktrinera dig själv, din existens kan bli mer värd än som kopia av andras principer. Att du tror att du kommit på dina principer är fel, du blev ledd till dem. Se meningen, men tänk själv. Var hämtar du orden ifrån?

I slutändan är det bara ord som Wittgenstein sägs ha skrivit. Det kommer inte vara jordens undergång eller veckor på psykakuten bara för att du ändrar perspektiv. Om du ändå ska söka uppmärksamhet, kunskap, respekt och glädje av att hjälpa andra som du gör så kan du väl faktiskt lära dig själv tänka förbi din egna bristande logik. Det verkar oärligt eller icke genuint när du kommer med dumma bortförklaringar för att inte tänka.

9 år

Jag har konfronterat min egen existens, och det har lett mig till att utforska tänkandet, inte bara tankarna som tänkandet ger upphov till, utan även själva funktionen. Frågan uppstod: Vad är jag bortom tänkandet? För det är uppenbart att existensen består, en närvaro som kvarstår oberoende av tankar och själva tänkandets funktion. Detta ledde mig till att granska sinnet, vilket jag naturligtvis också ifrågasatte. Det var ungefär vid denna punkt som insikten växte fram att jag genom tänkandet ständigt hoppade mellan olika konceptuella modeller eller beskrivningar av mig själv utan att nå fram till någon kärna eller essens, något som skulle kunna definieras som ett definitivt jag.

Varje försök att närma mig min sanna natur i detta skede blev kontraproduktivt. Varje ansträngning att förstå den sanna naturen av mig själv resulterade bara i ännu en beskrivning av ett koncept, en idé om mig själv, en tanke.

Det var vid denna punkt som jag tvingades ändra mitt förhållningssätt och erkänna den paradox som uppstår, att försöka förstå sin sanna natur bortom tänkandet med hjälp av tänkandet. Tänkandet kan bara skapa idéer, koncept och beskrivningar av vad jag är, men det når aldrig fram till själva naturen av det som finns bortom dess egen funktion och kapacitet.

En metafor för detta paradoxala förhållande är att försöka se ögonen med hjälp av ögonen, eller att röra pekfingerspetsen med samma pekfinger.

Denna insikt ledde indirekt men samtidigt organiskt till att jag utvecklade ett nytt förhållningssätt till tänkandet. Jag insåg att det var mindre användbart i denna kontext men samtidigt mer användbart i andra sammanhang.

Det innebär inte att jag hävdar att man ska undvika att tänka, utan snarare att tänkandet i konfrontationen med den egna existensen når en punkt där det inte längre kan vara till nytta.