Vid vilken ålder fick ni en insikt ?

På både gott och ont finner jag större frihet, särskilt intellektuell frihet, genom att inte vara bunden av begrepp som mening eller meningslöshet. Detta kan kanske ses som en form av mening, där jag finner värde i friheten från just dessa begrepp.

Att se och uppleva världen utan att applicera konceptuella etiketter erbjuder ett av de mest naturliga och objektiva perspektiv vi kan uppnå. Det handlar om att uppleva utan de tolkningar och konstruktioner som begrepp och idéer medför.

En ren och obesvärad objektiv upplevelse, fri åtminstone från intellektuella subjektiva element. Detta kan vara inte så olikt upplevelsen hos andra däggdjur, som saknar förmågan att konceptualisera – en förmåga som i stor utsträckning är unik för människan.

Visst kommer våra fem sinnen – syn, hörsel, lukt, smak och känsel – att påverka vår upplevelse. Dessa kognitiva och biologiska förutsättningar kan vi inte transcendendera; vi kan inte se bättre än vad vår syn tillåter, höra bättre än vad vår hörsel tillåter eller känna mer än våra sinnen tillåter. Däremot är begrepp som mening och meningslöshet transcenderbara. Dessa fenomen kan frigöras och elimineras i den bemärkelsen att de inte behöver färga eller forma vår upplevelse, att de inte behöver vrida vår uppfattning av livet utifrån deras premisser.

Det är väl kanske här jag och Platon skulle hamna i en intensiv diskussion om "idevärlden", där han skulle hävda att det är den "riktiga" världen, medan jag skulle utmana den synen. Givetvis är det konceptuella, som begrepp som mening och meningslöshet, liksom själva tänkandet, en del av vår upplevelse. Men det innebär inte nödvändigtvis att vi måste separera det konkreta – det icke-konceptuella – från det konceptuella och idevärlden, och värdera det ena som mer verkligt eller riktigt än det andra. Detta skulle vara ett misstag, eftersom både det konkreta och det konceptuella spelar sin roll i upplevelsen. Att hävda att något av dem är mer "verkligt" eller "riktigt" är en återvändsgränd, då det hindrar oss från att uppnå djupare insikt.

Sen gör jag återigen så klart inga anspråk på någon annans funktionalitet och användning utav dessa koncept, men personligen är koncept för mig, begränsade i anseendet utav att uppleva världen, livet, i dess mest fria och ofiltrerade form.

Såklart kan man använda ett koncept som mening som ett verktyg vid behov, för specifika och användbara ändamål. Men att låta det diktera ens upplevelse genom att forma och färga den på ett sätt som binder en till det? Nej tack – det har jag redan provat. Det finns definitivt bättre sätt att navigera livet.

Sen återigen, gör jag inga anspråk på att det är fel eller oanvändbart att göra det. Kanske min standard är högre helt enkelt

Jag förstår, det kan vara lika obekvämt att ha mening som att ha meningslöshet. Många fäster sin lycka vid dessa begrepp och lider i naturliga kaoset. Det är ofta bättre att släppa dessa idéer och tänka som man själv vill. Det var det jag menade med att man huvudsakligen ska tro på det man blir nöjd av.

Mening för mig är inte direkt till för att vägleda utan en hjälp till att förutsäga framtiden. Att diskutera saker kan kännas meningsfullt, därför är det sannolikt att jag fortsätter, inte för att jag bestämt att jag ska fortsätta. Indirekt kan jag förutspå att jag kommer vara uppe för länge vissa dagar och på så sätt få vägledning.

För mig är fler termer och begrepp större frihet att uttrycka mig och kommunicera inom olika konceptuella ramar. Etiketter finns för att göra det tydligt när vi kommunicerar kring det vi ser. Även om du tänker att du vill undvika använda etiketter så måste du i alla fall använda dem ibland flera stycken för att andra ska begripa.

Nu ska jag nog runda av och inte tänka mer.
Mening finns. Sök den när du saknar den.

Det du beskriver handlar egentligen inte om mening, utan snarare om en välutvecklad och effektiv användning av det vi traditionellt kallar "konsekvenstänkande". Du inser att dina tankar och handlingar är direkta orsaker till de konsekvenser som påverkar dig.

En individ som utvecklar och bemästrar detta sätt att tänka, och som effektivt tillämpar det i praktiken, kommer oundvikligen att skörda frukterna av det. Detta visar sig både i form av att gynnsamma konsekvenser manifesteras och att ogynnsamma konsekvenser undviks.

Jag hävdar att själva döden är något man inte kan undvika när man pratar om mening med livet !

Eftersom döden är ett faktum så blir det väl att all mening bara ändå handlar om stunden !

Jag vill också påstå att vi inte har ett medvetande efter döden så även om du skördar för framtida generationer så är det betydelselöst för dig !

Den insikten är svår att runda

Definitivt är det så. Döden, åtminstone i den bemärkelse vi känner den – att organismen slutar fungera, hjärtat stannar, kroppen blir orörlig och den biologiska sammansättningen bryts ner och återgår till jorden – är ett obestridligt faktum. "Av jord är du kommen, och jord ska du åter varda."

Jag kan däremot inte spekulera i möjligheten av någon form av medveten upplevelse som transcenderar detta tillstånd. Jag kan inte se bortom det faktum vi känner till.

Det finns en intressant berättelse som är användbar i detta sammanhang:

En välkänd samtida zenmästare fick en gång frågan, "Vad händer efter döden?" Han svarade enkelt, "Jag vet inte."

Frågeställaren protesterade: "Men du är ju en zenmästare!"

Zenmästaren svarade: "Ja, men inte en död zenmästare."

En berättelse som fångar både ödmjukheten inför det okända och visdomen i att acceptera vår begränsade förståelse.

Blev bekant med Schopenhauer i tonåren och det verkligen som att ha hittat en gammal vän. Man behöver inte köpa allt rakt av men i grunden träffar han rätt i det mesta.

Okej, om vi inte har med faktorn att medvetandet försvinner efter döden så köper jag såklart en förlängd poäng till nästa instans ...

Jag har bara utgått från jord till jord...

Då kan man såklart även blanda in religion och då är ju allt vi gör en mening och kan "skörda" efter döden..

Då blir ju såklart även svårt att driva en sådan fråga

I slutändan handlar det om det enkla faktum att det vi gör här och nu orsakar konsekvenser – konsekvenser som vi själva är ansvariga för att skapa.

Detta påminner om den välkända ekonomiska principen: Den första generationen bygger upp, den andra generationen förvaltar, och den tredje generationen konsumerar. För att bryta denna cykel av skapande, bevarande och destruktion krävs en insats som går bortom vårt eget direkta välbefinnande. Även om vi kanske aldrig själva får uppleva de långsiktiga konsekvenserna, måste vi för andras skull sträva efter att bryta denna cykel och därigenom kontinuerligt transcendera oss själva. Annars riskerar vi att förbli fast i en evig loop av skapande och förstörelse.

Att göra detta kräver ett osjälviskt engagemang – att skapa något bestående som vi själva aldrig kommer att få njuta av. Men jag gör inte anspråk på att säga att du är omoralisk om du väljer att inte göra det. Det är trots allt ett personligt val.

Samtidigt kräver det i många fall väldigt lite. I en sådan kontext kan en enkel handling, som att hålla upp dörren för någon som kommer efter dig, skapa en kedjereaktion av positiva konsekvenser. Detta är något som ibland kallas för fjärilseffekten – små handlingar kan få oväntat stora effekter.

Ville inte trycka realism i skallen på dig...

Men fjärileffekten slår alltid åt slumpmässigt håll...

En positiv händelse får en kedja av helt slumpmässiga händelser..

Även negativa händelser kan få igång positiva konsekvenser..

Men detta borde vi vara helt överens om

Absolut är vi det. Negativa och positiva konsekvenser följer samma förutsättningar inom ramen för kausalitet. Inom denna universella princip kan negativa konsekvenser resultera i positiva, och vice versa. Men frågan är: har du den visdom som krävs för att förutse dessa utfall? Kan du medvetet orsaka negativa handlingar i förvissningen om att de i slutändan kommer att leda till positiva konsekvenser?

Lite humor, men att inte ge pengar till någon som tigger utanför systembolaget kanske