Blivit kär, 40+ med familj

Det bästa rådet finns i tråden:

Ragga aldrig på din arbetsplats. Om du får ihop det så blir det bara jobbigt på jobbet, tar det senare slut tvingas ofta en part sluta.

Nej, var vänlig och korrekt mot arbetskamrater men gör inget mer.

Om förhållandet med frun är dåligt, hantera det. Kom överens eller skilj er. Men blanda inte in någon arbetskamrat.

Vad härligt att bli kär vid 40+, det händer massa saker i kroppen, man älskar att leva och tar bättre hand om sig själv, hygien, utseende, motion och allt det där. Även om allt bara stannar vid en fantasi frigörs mängder med positiv energi som är bra för hälsan, du kommer helt säkert prestera bättre på jobbet. När, hur och var och i vem man blir kär kan man själv inte bestämma över det bara händer och ingen kan förklara varför. Att du efter ett långt äktenskap blir kär i en annan person är inget konstigt vi är människor inga robotar. Det du kommer bedömas efter är hur du hanterar situationen, bara släppa allt, lämna familjen och rusa in i något nytt är kanske inte så smart. Två olika scenarion kan vara att din fru känner likadant att kärleken inte finns där att ni är mer som vänner och utan dramatik delar på er nu när barnen är stora, ett annat scenario kan vara att din fru känner av din nya utstrålning och åker med så ni hittar tillbaka till varandra. Mest sannolikt kommer allt stanna vid en dröm men den har lyft dig och när du mår bra mår också de omkring dig bra.

Gräset är inte grönare på andra sidan. Hem betyder familj, så gå hem till din fru och ta ansvar. Barnen förtjänar föräldrar som mår bra oavsett fortsätta kämpa eller separation.

Investera i och ära det du har. Även något nytt blir vardag till slut.

Hur har det gått?

...fast den euforin och lyckan varar ju inte länge, om det inte är besvarat eller om man inte får göra något. Sedan blir man djupt olycklig av all trånad och längtan i stället, och det kan sluta i en rejäl bitterhet över vad man missade, när man inte fick leva ut det. Eller har du någon annan egenupplevd erfarenhet?

En annan tanke: det var troligen lättare förr, när reglerna var fastare och det inte fanns någon tvekan om vad som var rätt och fel. Om man avstod från en besvarad - men omöjlig/olämplig - kärlek, så sörjde man såklart, men det fanns ingen tvekan om att man gjort rätt, och man kunde känna sig som en tragisk men fin och god och upphöjd och rättfärdig hjälte/hjältinna i en roman, typ. Man kunde se ner på andra som gjorde ett annat val, och känna sig bättre (en ful tanke, men en tanke som de flesta av oss släpper upp till ytan någon gång).

Men idag är budskapen vi får så blandade. Det är visserligen fortfarande en ganska allmän åsikt att otrohet är fult, men det är inte alls på samma nivå som då en kvinna som gjorde det blev en paria, blev utan förmögenhet och underhåll efter en skilsmässa, och förlorade rättigheten att träffa sina barn, och även en man förlorade sitt anseende och kunde förlora sin tjänst om han arbetade inom vissa yrken, där han förväntades vara ett gott föredöme och samhällets stöttepelare: präst (såklart), läkare, lärare, officer, tjänsteman inom staten... Kost sagt: att ge efter kunde sluta i katastrof.

...men samtidigt finns det idag gott om andra budskap, typ artiklar i kvälls- och populärpressen där kändisar och även anonyma "vanliga" människor går ut och berättar hur lyckliga de blev/blir av sin lilla affär ("min man har också fått en gladare fru därhemma..."), och filmer, TV-serier och romaner där det är meningen att man ska hålla på otrohetsparet, identifiera sig med dem och hålla tummarna för att de inte ska bli avslöjade, etc. etc.. Detta är dessutom ofta kopplat till uppfattningar om att man ska "Carpe Diem", att man bara lever en gång, att man ska passa på att leva ut alla heta känslor innan man blir för gammal för sådant. OBS att jag inte tar ställning för det ena eller andra synsättet här, det var bara en fundering... många människor skulle nog faktiskt må bätre av fastare ramar.