Varför har så många unga tjejer meningslösa tatueringar?

Det skulle kunna vara intressant om man la till datum, en sorts gästbok, men framtida besökare kanske blir avskräckta.

Men det stora frågan saknar fortfarande svar, vad är en meningsfull tatuering?

90 talet. Sedan så fick det säkert uppsving med tv-programmen. Tror dock tatueringstidningar och möjlighet att tatuera sig hos folk som köpt redskap online orsakade ett mer folkligt intresse. Såklart framförallt att alla Hollywoodkändisar och musiker hade tatueringar på alla posters.

Jag har svårt att förstå varför dom tatuerar sej överhuvudtaget!
Sedan dom där värsta WT med hela armarna täckta... Vilka killar gillar liksom en sådan tjej?

För typ 10 år sedan? blev det populärt med tatueringar, ring i näsan och färgat hår - typ rosa/lila.
Det var, för mig, också en vis typ av labila kvinnor; manshatande feminister. Red flag.

är inte detta ett försvinnande fenomen? väldigt populärt på 2008-2016ish med en massa TV å Beckham å skit.

om du läser detta å är 15-16.. jag vet... du får inte vara här etc... skit i det.. tatuera dig inte! speciellt tjejer.. det skriker analsex å missförhållande!

Jag tror att det är väldigt få personer som har henne som Idol.

Det är bara att titta på instagram med alla dessa menlösa influencers, väldigt många har fula tatueringar på armar, mage, ben osv.

Så klart det påverkar lättledda stackare.

Mer vanligt bland tjejer kanske.

Jag bryr mig egentligen inte om vad folk gör med sina kroppar. Det är väl upp till var och en. Dock tycker jag att 999 av 1000 tatueringar är fula och dåligt gjorda och allmänt meningslösa.

Jag är inte tatuerad, inte frugan heller och det är högst osannolikt att någon av oss kommer tatuera in något.

Det som ser rent förjävligt ut är ju halstatueringar och ansiktstatueringar, samt tatueringar på händer och underarmar. Jag upplever det som är överrepresenterat hos skräpmänniskor med låg impulskontroll.

Jag som o-tatuerad gillar ändå personliga tatueringar med en sorts innebörd men jag är för blyg för att fråga om vad de står för... eller ja... jag tänker om det anses opassande att fråga...
Tråkigt att höra att det hände dig. Man har ju läst en del om att tatueringar kan användas som ett verktyg för att ta makt över sin kropp eller förkroppsliga inre känslor/upplevelser.

Nu är inte alla tatueringar pga trauman men det är intressant fenomen. Möjligen hälsosammare än att skära sig eller svälta sig. Det tråkiga är väl den överhängande synen på kvinnokroppar som föranleder trauman eller kroppshets.

Litet ur en artikel om soldater, kroppar och mental hälsa som jag läste här om dagen:

This qualitative study shows that combat soldiers use tattoos as a coping resource to enable them to adjust and cope with events they were exposed to during their combat military service. The participants’ discourse revealed two coping resources, which the soldiers utilized through tattooing: emotional‐relief and positive‐productive coping. According to the participants, it seems that both types of the coping resources are adaptive. The emotional‐relief coping resource may be effective in reducing distress and the positive‐productive coping resource may be effective in enhancing positive feelings,” the study authors concluded.
https://www.psypost.org/226769-2/

Haha, precis det jag själv skulle skriva.
Ofta pojkvännen som övertalar om att hon ska gadda sig för att han själv har gjort det.

Du menar att ungkarlsfylletatueringen skulle ha en djupare mening?

Som tonåring la jag mycket tid på att rita tatueringar. Jag omgav mig mycket med barn då jag ofta var barnvakt. Ett av barnen jag ritade omkring med mina tidningar är full av tatueringar från topp till tå idag, egengjorda har jag för mig. Ett annat har nyligen börjat satsa på att tatuera sent i livet. För min del blev tatueringar rätt "tråkigt" när alla skaffade sådana. Jag själv stoppades av min mamma när jag skulle iväg och tatuera mig som minderårig med löftet om att då tatuera mig när jag fyllde 17 om jag först tänkte igenom motivet nogs vilket innebar att jag aldrig skaffat tatueringar.

Betydelse känns idag lite mer som trams. Måste allt vara djupt och meningsfullt? En frågeställning som utvecklades i övre tonåren som respons på PTSD som då debuterat.

Det finns något i lidandet som vill undkomma det som är tungt, djupt och symboliskt och som istället kan uppskatta tystnaden när man sitter ensam vid en sjö utan att tänka på något alls. Eller populärmusikens agenda av att uppnå populäritet mer än en unik innebörd.

Det finns något i det som bara är, utan att behöva analyseras också. En trygghet som gör att man kan tatuera in en blomma bara för att man tycker att den är fin.

Mitt hem är fullt av elefanter till minne av männens förmåga att röra sig runt det sköraste likt elefanter i en porslinsbutik. Den idén har för länge sedan mattats av. Jag bryr mig inte om att en massa cirkusar tappade bort sina elefanter till på köpet när jag satt hemma och försökte fightas enot mina trauman ensam.

Ett exempel : https://www.aftonbladet.se/nyheter/a...-av-en-elefant

Jag gillar sköldpaddan men du måste var enormt observant för att upptäcka dem i mitt hem. Jag gillar den eftersom det aldrig spelar någon roll hur lång tid det tar, bara vi rör oss framåt.

Med det sagt så har jag inte längre symptom på PTSD. Psykiatrin har under 16 år inte en enda gång i något samtal uttalat sympati för mig och vad jag upplevt. Det ligger en tyngd i det. Något viktigt och något som berättar vad för slags människotyper det är som arbetar inom en vårdinrättning i samhället som är viktig.

Bara vedervärdiga människor kan försvara att man i ett och ett halvt decennium motarbetat ett offer medvetet och vägrat den all hjälp och behandling för de trauman den sökt för. Det enda man gjort är att under förra året efter att jag skällt it vården, skickat mig till psykolog med agendan av att motbevisa mig att jag har upplevt trauman att jag inte längre lider av dem vet jag nog allt själv som varit min egen psykolog och tagit itu helt ensam med den hjälp jag vägrats.

Du förstår de fåtal på Flashback som visat sympati har gjort det i kontrast till vad samtliga jag mött inom psykiatrin vägrat mig. Medkänsla, förståelse men framförallt min rätt att få uppleva att man inte får skada mig.

Istället har jag utsatts för övergrepp som syftat till att skada min person och mitt anseende. Flashback har varit platsen där jag omigen repeterat det man vägrar låta mig i samtal få bearbeta. Man kan varken göra mig till den dåliga parten eller skambelägga mig till tystnad.

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Medusa


Jag säger inte att jag skulle ha varit särskilt vacker eller att alla andra som delar mina upplevelser efter sexuellt våld måste ha varit det men kvinnor (och flickor) hatar oss och njuter när vi utsatts, för allt vad de själva inte anser sig ha. Som offer kommer alltid eftervåldet från det kvinnliga könet som baseras på deras sexualitet eller sexuell konkurrens. Därför kan man gå till psykiatrin och möta asen i över 15 år utan att en enda svinig människa säger: Det är fel att skada dig!

Och all ilska används emot dig för att bekräfta att du istället är en jävligt kass människa som förtjänat vad som gjorts mot dig när de inte längre kan förneka att det hänt. Om det överhuvudtaget hänt så beror det på att hon, till skillnad från mig är en dålig kvinna

Som nu när de fetlagda, giftiga kvinnorna saboterat mina studier genom att tillsammans med män neka mig korrekt medicinering för min add. För att de inte vill se något bra ske mig eller mitt liv. För att de hatar mig baserat på mitt utseende, att jag klarat mig trots allt som hänt och utan hjälp.

Men jag som medelålders med tilltagande rynkor kan fortsätta att bli oförskämd mot dem tillbaka. Jag kan tatuera in en reminder som blir synlig för alla som möter mig, även fast jag inte längre lider av de trauman jag upplevt. Och när jag inte blir raketforskare utan rätt mediciner så kan jag göra karriär de korta år jag har kvar i arbetslivet med att bekämpa att fler flickor likt den jag var (eller pojkar med liknande livshistorier) behöver möta utdaterade, medelålders kvinnor som inte ens klarar av att kontrollera vikten och därför attackerar de som är allt vad de redan misslyckats med att bli. Eller attackera de som åtminstone har möjligheter att kunna bli något och hitta djupare meningsfullheter med deras liv.

Som feminist kan jag faktiskt bekämpa kvinnors del av mäns våld... kvinnors våld mot utsatta kvinnor och flickor.

Det finns också en hets mot kvinnor som är smala. vältränade. Unga och attraktiva. Sexuellt aktiva. Överlevare osv. Och majoriteten av drevet kommer från kvinnor och flickor som hatar för att de är rädda att själva utsättas för vad de själva gör

Sexuellt våld innebär att man som offer sedan ska kränkas och hånas och blablabla. Folk är riktigt fula. De lever påmatt offren ska glömma bort att de som försöker ge sig på dem, är minst lika "skämmiga" sexuellt. Kan bli minst lika utsatta.eller har en massa pinsamheter med sig. Eller deras föräldrar, syskon, barn osv. De är knappast fria från att kunna skambeläggas. Men ju högre status du har jämfört dem, ju mer kommer de sparka mot dig om.du inte bara råkar ha oturen att vara särskilt svag

Förövare "hatar" främst offer som inte kan slå tillbaka då de aktivt letar efter de mest blyga, kuvade, snälla, vänliga, kärleksfulla osv istället för den som är känd för sina högerkrokar, medaljer eller diplom och bälten den vunnit. Bli lika oförskämd mot den mest oförskämda av typer och den kommerspringa till 10 personer och berätta om hur utsatt den är för den hemska person som slutligen fått nog.

Förövare hatar människor som har egenskaper de själva saknar. Jag vill gärna påminna dem om "Medusa" eller vilka de själva är och vad jag inte finner mig i. Eller anser att andra ska behöva stå ut med.

Tack för artikeln om soldaterna. Det var intressant läsning.