Skrika på sina barn

Åh herregud, vet inte vad jag ska börja.
Vi kan ta mig och min syster. Min syster hade extremt stor vilja, me not so much. Hon köpte inte våra föräldrars regler eller argument för fem öre i motsats till mig. Det var ständiga gräl mellan min syster och föräldrar hemma under ett antal år som jag fick genomlida. När min syster flyttade hemifrån blev allt lugnt och frid kan man väl säga. Jag ser samma tendenser hos mina barn och det är inte så att vi uppfostrar ett barn si och ett barn så.
Det är skillnad på barn och barn oavsett miljö, du vet även gener spelar in. Och ja inga barn är lätta men du förstår att det finns en väldigt stor gråskala?

Åh herregud, vet inte vad jag ska börja.
Vi kan ta mig och min syster. Min syster hade extremt stor vilja, me not so much. Hon köpte inte våra föräldrars regler eller argument för fem öre i motsats till mig. Det var ständiga gräl mellan min syster och föräldrar hemma under ett antal år som jag fick genomlida. När min syster flyttade hemifrån blev allt lugnt och frid kan man väl säga. Jag ser samma tendenser hos mina barn och det är inte så att vi uppfostrar ett barn si och ett barn så.
Det är skillnad på barn och barn oavsett miljö, du vet även gener spelar in. Och ja inga barn är lätta men du förstår att det finns en väldigt stor gråskala?

Det säger sig liksom självt att barn är olika och att vi delvis ärver temperament men det finns även olika bra sätt att hantera barn med stark vilja och det går att hantera dem utan att själv skrika.
Jag har en stark vilja själv och min lillasyster ännu mer men våra föräldrar har aldrig gapat på oss för det hjälper inte utan gör bara saken värre. Motsatsen till vrede är tålamod och tålamod är själva essensen i ett bra föräldraskap.

Jag tror inte ett dugg på att vara överdrivet mesig och låta barn bete sig illa eller att försöka resonera med väldigt små barn - men jag tror på att kommunicera hela tiden och att säga ifrån på skarpen när det är något speciellt. Skriker man som förälder så har man tappat greppet och efter det eskalerar bara situationen tills man gapar jämt och då har även skrikandet tappat sin verkan.

Sluta nu. För 40 år sen lyste föräldrar med sin frånvaro och man fick smörj och utskällning om man inte skötte sig.
Dagens föräldrar gör ett MYCKET bra jobb och är pedagogiska och närvarande på en helt annan nivå än bara en generation tillbaka.
Föräldrar i tråden, ni gör ett bra jobb!
"Dagens föräldrar är inte närvarande och bara tittar i mobilen..."
Föräldrar förr var ju för fan inte där alls...
Aldrig nånsin har barn kunnat prata med sina föräldrar om tankar och problem som nu.

Vad är det jag ska sluta med? Varför citerar du mig ens? Jag förespråkar att föräldrar pratar med sina barn istället för att skrika på dem och har inte ens nämnt föräldrar som glor i mobilen - men jag håller med om att sociala medier gör föräldrar sämre.
För 40 år sen som du pratar om var aga förbjudet i Sverige och på 70-talet när jag föddes fanns det lika många bra föräldrar som idag - massor av mjukispappor i plyschbyxor som var hemma med barnen och mycket involverade i familjen.
Frånvarande pappor har alltid existerat men de är inte färre idag eftersom många pappor överger sina barn vid en separation på grund av att hans nya kvinna inte vill ha dem i sitt liv.
Fler kvinnor jobbar heltid nu och orkar inte vara föräldrar på samma sätt som förr - vilket är förståeligt!
Massor av föräldrar tror felaktigt att de kränker sina barn om de är stränga och ställer krav och resultatet blir att barnen blir helt olidliga och gör vad de vill.
När polisen förr kom hem till ungdomar som begått brott var föräldrarna arga på sina barn - numera försvarar föräldrarna ungarnas dumheter och hånar polisen (och ungdomarnas lärare i skolan).

Poängen är att vi aldrig har varit så pedagogiska, närvarande snälla föräldrar som nu.
Och ändå får man skit. Precis som att våran uppväxt var bättre...
Det är ok att bli arg, ibland obefogat...
Det har inget att göra med att man är sämst på att kommunicera.
Man kan inte vara en superhjälte, ens som förälder.
Föräldrar förr visste ju fan inte ens var deras barn var eller gjorde om dagarna, och detta var innan mobilernas tid.

Poängen är att vi aldrig har varit så pedagogiska, närvarande snälla föräldrar som nu.
Och ändå får man skit. Precis som att våran uppväxt var bättre...
Det är ok att bli arg, ibland obefogat...
Det har inget att göra med att man är sämst på att kommunicera.
Man kan inte vara en superhjälte, ens som förälder.
Föräldrar förr visste ju fan inte ens var deras barn var eller gjorde om dagarna, och detta var innan mobilernas tid.

Om din pappa inte var alkoholist eller psykiskt sjuk och han alltid behövde skrika på dig så är det nog rätt skönt för honom att slippa dig, även på ålderns höst. Om din pappa var alkoholist eller psykiskt sjuk så är det nog skönt att han får slippa dig också om du inte begriper att det är sjukdomar.
Mina föräldrar kunde höja rösten eller uppfostra fysiskt a la 70-tal de skulle få mitt hjärta vilken dag som helst om de behövde en hjärttransplantation. Nu fattar vi allesammans att det aldrig skulle gå igenom på sjukhuset men det är mitt sätt att säga hur mycket jag älskar dem.






Mina föräldrar ställde krav, hade disciplin och även om vi spelade familjespel på helgerna så var de inga lekföräldrar. De hade ofta fullt upp och vi skulle inte vara i vägen. Har du gjort läxorna? Ut och lek med dig!





Glöm inte dryga, oförskämda och otacksamma. Nu vill man ju sina barn väl, det ju därför man engagerar sig, uppfostrar, höjer rösten när det man säger inte åtföljs. Jag utgår från att TS inte menar allmänt skrik så fort ungen gör minsta fel utan att det skriket är slutsteget efter en lång upptrappning av förklaringar, påminnelser, upprepade förklaringar osv och ungen ändå skiter i det man säger? Skriket är steget innan eller substitut för fysisk bestraffning? Man kan ju vända på det istället och bara skita i om ungen blir ouppfostrad. När den kommer ut i verkliga livet, skaffar egna relationer, arbete, försöker knyta kontakter och komma fram i livet - hade den uppfostran som nu uteblivet kunnat bättre hjälpa barnet? Istället - lös det själv då.





Vet en mamma i 40 årsåldern som såg till att hon mötte sin sons antagonist i en tunnel en kväll på väg hem från en aktivitet. Hon skrek inte, men tog tag i barnet och med ett leende vänligt berättade vad som skulle hända med honom om han inte lämnade hennes son i fred. Tror han kissade på sig. Hot behöver inte skrikas ut för att vara effektivt.






Om man kan resonera och lägger timmar på att vid upprepade tillfällen hjälpa barnet förstå och barnet ändå skiter i det och gör som det vill. Vad står det i din "Självgoda Manual"TM att man ska göra då? Kan man abortera en 17-åring?






Vet inte om jag kan hålla med om det precis. Framgångsrika civilisationer byggs i alla fall bland annat på kärlek, gränssättning, disciplin och strävan.

Man skall inte skrika på sina barn och de flesta skriker sällan på sina barn. Dock är det nog väldigt få föräldrar som aldrig skrikit på sina barn. Även den mest kolugna person kan börja att vråla om en 2,5 åring är på väg att springa ut i en trafikerad gata eller en 3,5 åring fortsätter att jaga katten och dra den i svansen efter 10 tillsägelser att katten inte uppskattar tilltaget och att barnet kan bli både klöst och biten av en allt mer stressad katt.
Att höja rösten för att markera allvar är en tämligen naturlig företeelse.
Fram tills slutet på 70 talet var dessutom aga tillåtet och före det flitigt förekommande i barnuppfostran.
Vi har uppenbarligen byggt och skapat både det ena och det andra före det att aga förbjöds och de flesta växte upp till normala individer även om de blev luggade eller fick en smäll.
Att folk idag påstår att barn inte tål tillsägelser av det lite mer högljudda slaget känns väl mest som trams.
Sen bör man inte sätta i system att skrika och gapa så fort barn inte lyder, däremot måste olydnad som upprepas få konsekvenser och dåligt beteende styras upp.