När jag var yngre fick jag ganska fort diagnosen trotssyndrom och jävlades med klasskamrater som var psykiskt underlägsna, hamnade ofta i slagsmål och kunde med enkelhet ljuga för vuxna på ett närmast hypnotiskt sätt för att slippa problem, jag utlöste brandlarm i skolan och skyllde på en annan elev som jag påstod mig ha sett starta larmet, vid ett tillfälle stampade jag ihjäl en fågel och gick därifrån helt opåverkad. Kommer inte säga att jag var nöjd över det när jag inte var det men jag kände heller ingen skam och när en kvinna i ett hyreshusfönster såg händelsen så gick jag vidare helt lugnt, brydde mig inte ett skit.
Hamnade på ungdomshem som barn pga mitt antisociala beteende.
Nu i vuxna år så har jag haft problem med rättvisan, har dock lyckats behålla mitt jobb genom att komma med diverse förklaringar, ljuger frekvent och jag gör det bra. Jag analyserar människor och deras ansiktsuttryck och personlighetstyp och om där finns någon svaghet som jag sedan kan använda för att demolera dem inför andra så lägger jag det på minnet. Jag kan se människor lida utan att det rör mig i ryggen.
Jag har alltid haft en väldigt tom blick och tenderar att stirra ner andra och analyserar deras blickar, jag kan urskilja sinnesstämningar bara genom att analysera blicken, dem behöver inte göra några andra ansiktsgester, jag vet direkt. Människor har ofta poängterat mitt uttryckslösa stirrande och hur jag verkar iaktta men färre har sagt rakt ut att jag beter mig som en psykopat men folk har höjt ordentligt på ögonbrynen när jag var yngre och jag inte var lika bra på att dölja mina personlighetsdrag, med tiden har jag lärt mig att korrigera mig och ingen har ännu märkt av att jag manipulerat dem.
Jag själv tror inte jag är psykopat men vissa av symtomen som beskrivs efter en enkel googlesökning stämmer överens med min egen personlighet så jag kan se att jag har drag av psykopati men kan inte se att jag lider av fullskalig psykopati för det.
Vad har flashback att säga? Ge vilket svar ni vill, jag är inte den som tar anstöt.
Hamnade på ungdomshem som barn pga mitt antisociala beteende.
Nu i vuxna år så har jag haft problem med rättvisan, har dock lyckats behålla mitt jobb genom att komma med diverse förklaringar, ljuger frekvent och jag gör det bra. Jag analyserar människor och deras ansiktsuttryck och personlighetstyp och om där finns någon svaghet som jag sedan kan använda för att demolera dem inför andra så lägger jag det på minnet. Jag kan se människor lida utan att det rör mig i ryggen.
Jag har alltid haft en väldigt tom blick och tenderar att stirra ner andra och analyserar deras blickar, jag kan urskilja sinnesstämningar bara genom att analysera blicken, dem behöver inte göra några andra ansiktsgester, jag vet direkt. Människor har ofta poängterat mitt uttryckslösa stirrande och hur jag verkar iaktta men färre har sagt rakt ut att jag beter mig som en psykopat men folk har höjt ordentligt på ögonbrynen när jag var yngre och jag inte var lika bra på att dölja mina personlighetsdrag, med tiden har jag lärt mig att korrigera mig och ingen har ännu märkt av att jag manipulerat dem.
Jag själv tror inte jag är psykopat men vissa av symtomen som beskrivs efter en enkel googlesökning stämmer överens med min egen personlighet så jag kan se att jag har drag av psykopati men kan inte se att jag lider av fullskalig psykopati för det.
Vad har flashback att säga? Ge vilket svar ni vill, jag är inte den som tar anstöt.
