Citat:
Ursprungligen postat av
Sklee
Vart kommer allt hat mot ditt utseende ifrån?
Kan du minnas situationer där du verkligen kände skam över din kropp/utseende?
Verkar vara någon form av trauma eller/och något som du har intalat dig själv väldigt länge. Hur länge har dessa tankar funnits inom dig?
Några saker som jag tycker är hjälpsamma är att säga högt något som man är tacksam varje morgon.
Även vikten att ta sig tiden att vårda sig själv. Det får en att tycka om sig själv. Nu tycker jag inte om den här vågen av att "tjockt är fint" men även om jag har för mycket fett på kroppen så känner jag ingen skam för kroppen längre. Brukar se att det är temporärt och är ändå generellt hälsosam.
Karlsson05 har ganska bra poäng i det han skriver faktiskt. Överdriven aktivitet och cardio är inte hälsosamt.
Den studien som du nämner finner du om du söker "hausa tribe". Den studien har lett till hypotesen att kroppen reglerar sig själv genom att anpassa sig till sin överlevnad. En mekanism är att förtvinar muskler för att det är dyrt i drift. Därför är maratonlöpare smala och sprintare muskulösa. Om man tränar för att göra av med kalorier så anpassar sig kroppen till ens aktivitet att göra av med muskler. Men det betyder ju inte att man ska bli sittandes.
Så det simplaste sättet är att bygga muskler för att förbättra sin hälsa genom att det skapar en bra hormonell miljö i kroppen. Lyft för att bli stark, inte för att svettas. Fuska inte med proteinet och se till att få i dig bra fetter.
Åter igen till att vårda sig själv. Man ska göra saker för att det gynnar en och bidrar till ett bättre mående. Nu har du hypotereos och det tråkig sjukdom. Men av det skälet är det ännu viktigare att du vårdar din kropp pga sjukdomen. Vet inte om du har koll på vilka näringsämnen du behöver vara extra noga med men det är väldigt viktigt. Hålla dig även till anti-inflamtoriska livsmedel och undvika det som bidrar till inflammationer, ha god tarmhälsa och immunsystem. Och återkommande att kunna reglera stress.
Kommer från barndomen utan tvekan. Dels är man uppväxt under 80- och 90-talen och fått nedkört i halsen hur tjejer "ska" se ut, dels har min mamma och släktingar varit väldigt fokuserade på utseende. Minns när jag var en knubbig 7-åring och släkten kommenterade "uj uj vilken liten knubbis Dishy har blivit" och när jag var hungrig och bad om mellanmål blev det ännu mer sådana kommentarer.
Det paradoxala är att jag vet att jag inte är ful och fet. Är antagligen ganska vältränad och i bra form. Känner mig ofta snygg och mår bra mentalt. Men det sitter väldigt djupt rotat att en vikt på 70+ kg för mig är fullständigt oacceptabelt. Vet inte hur jag ska få bort det ur huvudet.
Håller också med Karlsson där, det är en stor fälla att äta för lite och träna för mycket. Därför (och pga fd ätstörd som inte vill trilla dit igen) är jag nästan övernojjig med att råka äta för lite och äter ordentligt. Vilket då leder till att jag inte går ned i vikt. Vilket jag dessutom är kluven inför om jag verkligen behöver och om jag borde jobba mot det.
Tack! Ska läsa studien, tycker det lät väldigt intressant. Tack för sammanfattningen och förklaringen också.
Tror att många av de som kör "tjockt är fint" egentligen menar att självförakt inte leder till någon bra plats. Sen finns det självklart de som älskar sina valkar och väljer att ignorera hälsorisken, men de är nog relativt få.
Har hyfsad koll men är ganska nydiagnosticerad så inte hundra än. Selen, zink, vitamin D, B-vitaminer och magnesium har jag koll på. Har ätit strikt AIP men orkade inte upprätthålla det strikta för då skulle man även undvika ägg, mejeri, nötter, många kryddor mm. Nu undviker jag mest mjölmat (förutom surdegsbröd) och försöker hålla nere på sockret. Men just vardagsmaten har jag inga direkta problem med, gillar att laga bra mat med protein och grönsaker.