Ursäkta mig att jag lånar tråden och berättar om min sorg. Jag har läst denna tråden många gånger och den har hjälpt mig genom en hel del men jag känner att det är dags för mig att skriva av mig.
Det hela börjar med att jag och min flickvän sitter och sms:ar som vi alltid brukar göra. Vi bråkar lite som alla andra i ett förhållande säkerligen också gör. Då hon plötsligt slutar att svara på mina sms, det går en tid och då ringer telefonen. Klockan har då hunnit bli runt 23:00 - 00:00. Det är självklart hon som ringer. Vi fortsätter att diskutera, om vad minns jag inte. Vi pratar om lite annat då hon plötsligt, helt från ingenstans säger att hon vill ta en paus från mig. Jag blir helt ställd. Vet inte riktigt vad jag ska svara henne, så jag säger bara "det kan du inte mena". Hon fortsätter då berätta om varför hon vill ta en paus. Hon säger att hon har tappat känslorna för mig och allt på senare tid har blivit så fel. Vi fortsätter prata och jag fortsätter förneka det hela, som om det vore en dröm. Det har aldrig någonsin slagit mig att det kunde bli så här. Jag talar om för henne hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag älskar henne. Hon lyssnar inte utan fortsätter berätta och säga saker som sårar mig som aldrig förr. Efter en stunds tårar och mitt livs största chock, säger hon "det kanske är lika bra att glömma allting och gå vidare var för sig". Precis dom orden, och när jag har uppfattat det hon säger, så känner jag hur kniven i hjärtat sakta vrids om. Efter det så minns jag inte så mycket mera, jag börjar komma tillbaka när jag sitter med glaset i handen, skakandes. Jag sitter till runt 05:00 då jag inser att det är lika bra att försöka sova.
Dagen efter så vaknar jag, det hinner inte gå lång tid innan jag förstår vad som har hänt. Jag bryter ihop. Blir liggandes i sängen hela dagen. Tänker hela tiden på oss, den tid vi hade, varför det blev som det blev. Den dagen slutade med att jag tvinga i mig lite sovpiller.
Det har nu hunnit att bli fredag, jag har inte pratat med henne sedan hon berättade för mig hur hon kände. Jag är den som tar kontakten. Jag börjar skriva på ett sms för jag vet inte hur hon hade känt om jag skulle ha ringt henne. Jag får inga svar, jag fortsätter skicka men till ingen nytta. Då bestämmer jag mig för att ringa henne. Hon svarar och börjar genast att gråta då hon upptäcker att det är jag som ringer. Vi pratar om samtalet vi hade några dagar innan. Vi pratar säkert en timme om det, utan att det igentligen leder någonstans. Jag säger då att jag kan komma ut till henne, då jag känner att avsluta ett förhållande efter 2,5 år över telefon bara sådär känns kallt och orättvist. Hon vägrar, jag pressar henne och berättar för henne att man kan inte göra så. Efter en stunds tjatande så går hon med på att jag kommer ut till henne. Jag åker till henne. När jag väl är där så möts jag av det kallaste ni kan komma på och känslor som motsvarar en sten. Jag blir varm av att se henne, men samtidigt skräms jag av tanken att jag aldrig mera kommer att få uppleva något med henne. Hon säger att vi ska ta en tur med bilen. Sagt och gjort, vi åker ut till en sjö. Jag stannar bilen, jag säger ingenting utan jag väntar på att hon ska börja prata. Vi sitter säkert i 15 mins tystnad innan hon äntligen öppnar munnen och börjar prata. ÄNNU en gång sägs det inget nytt, samma svar som innan. Jag har så många obesvarade frågor som hon inte kan svara på. Som "finns det någon chans för dig och mig?", "är det fel på mig?", "vill du inte försöka lösa det hela med tiden och tillsammans kunna bygga upp något nytt?". Jag blir inte klokare av den resan iallafall. Hon ger mig mina saker, jag börjar köra hemåt. Då dessa hemska tankar kommer upp igen, jag hinner inte ens rulla 5m från hennes uppfart innan jag bryter ihop och börjar tokgråta i bilen.
Sedan dess har jag försökt så innerligt att koppla bort allt som har med henne att göra, men varje gång jag lovar mig själv att inte höra av mig på något sätt, så gör jag det ändå. Det känns så bra för stunden att få höra hennes röst eller att läsa hennes ord. Det byts snabbt ut mot ångest. Jag har läst mångas åsikter och vad man ska göra när man råkar ut för något sånt här. Jag har gjort det mesta som sägs och det hjälper verkligen men det är fortfarande otroligt svårt. Tanken med mitt låånga inlägg är väl bara att skriva av sig, skriva ner lite. Få lite respons. Jag vet också att jag inte är den bästa på att skriva så jag hoppas att ni förstår det jag har skrivit och om något verkar oklart, fråga
Varför tappar man intresset för någon bara sådär ?
Finns det chanser till ett fortsatt förhållande efter en tid ?
Frågorna är många, svaren är få. Hjälp mig igenom denna kris med era kloka ord och funderingar.
Tack för mig
)
. Men skitsamma! Försök tala med honom.
. 
