2007-07-14, 00:25
#1333
Citat:
Ursprungligen postat av obotlig_realist
Min flickvän gjorde slut i onsdags efter ett mer än 6 års förhållande.
Jag måste erkänna att jag aldrig mått så dåligt som jag gör nu och det hållit i sig konstant i en hel veckas tid nu. Jag vet inte när det kommer att gå över. Jag blir förvånad över mig själv då jag faktiskt gråter och inte bara en gång utan flera flera gånger. Det är någon sorts instinktiv reflexkänsla jag inte visste om fanns som sitter mycket djupt i medvetandet.
Det är nån djurisk revirinstinkt att hon är min och ingen annan ska röra henne! Jag vill samtidigt inte tänka på henne eftersom hon tappat känslorna för mig,men ändå gör jag det. Ärligt talat vill jag innerst inne bryta kontakten med henne. Jag fattar inte riktigt varför jag inte kan göra som jag vill.Innerst inne älskar jag dock tydligen henne mer än hämndbegäret att lämna henne. Jag känner mig smått psykiskt störd faktiskt och försöker leta brister på mig själv för att hitta rationella förklaringar till allting. Jag är verkligen i en riktig jävla utsatt situation. Det jobbigaste av allt är att hon har ett så enormt stort psykologiskt övertag på mig nu. Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag kan inte hämnas för då är jag ocivilicerad och förlorar kontakten helt. Samtidigt känner jag mig så otroligt underlägsen i jämförelse. Jag överskattar hennes egenskaper gentemot mina egna.
Sen kan jag inte försöka få tillbaka henne genom smicker, fina ord och så vidare eftersom hon har helt enkelt har bestämt sig. Helt iskallt. Verkar inte bekomma henne det minsta. Gör bara saken ännu värre då de otroligt starka känslor jag känner inte besvaras. Det är grymt faktiskt.
Hon har helt plötsligt blivit så otroligt eftertraktad i mina ögon då jag haft svårt att tidigare alltid visa den uppskattning hon behövde. Det är så otroligt konstigt det här. Man vet inte vad man har förrän man förlorar det! Det ska bli mitt motto i fortsättningen. För det stämmer så jävla bra.
Jag skulle kunna göra vad som helst för att få henne tillbaka. Den känslan har jag aldrig känt för någon annan människa tidigare.
Mitt sätt att dämpa sorgen har blivit att försöka rätta till mina personliga brister som hon stört sig på och helt enkelt hoppas på det bästa. OM hon skulle börja sakna mig så ska jag stå redo för att ge henne allt det hon saknade tidigare. Min chans är nämligen att hon vill bli vän och då kan jag kanske nästla mig in i hennes liv igen med rätt strategi. Jag har trots allt nånting som ingen annan utom hennes familj visar henne. Omtanke om henne som person, jag tror att jag har ett litet slagläge där faktiskt. Hon borde sakna mig tillslut om hon inte går och skaffar sig en perfekt ersättare till mig.
Jag kan bara inte bryta kontakten med henne rakt av. Jag önskar att jag kunde säga "jag skiter i dig, och vill inte vara vän med dig". Då skulle jag gå ur förhållandet med högburet huvud. Nu kryper jag och smyger istället för att jag vill sno åt sig dom små halmstrån som eventuellt finns kvar. Jag vill inte sabba en eventuell möjlig reparering av förhållandet.
Jag försöker nu leva på som jag gjorde innan uppbrottet och vara som vanligt och försöka kontakta henne varje dag och träffa henne som vän. Det är min enda chans. Jag har aldrig krupit så mycket för en människa förut och så gör jag det för en som inte besvarar mina känslor. Vansinnigt!
Jag vet det känns sjukt och det är sjukt. Psykologi på hög nivå.
Jag kommer inte att bli klok på det här med djupa relationer.
Jag kommer att tänka mig för både en och tusen gånger innan jag bestämmer mig för att ingå en relation med en tjej igen. Det här vill jag bara inte uppleva igen. Jag har aldrig känt mig så liten, betydelselös och ensam. Känns förjävligt rent utsagt.
Jag måste erkänna att jag aldrig mått så dåligt som jag gör nu och det hållit i sig konstant i en hel veckas tid nu. Jag vet inte när det kommer att gå över. Jag blir förvånad över mig själv då jag faktiskt gråter och inte bara en gång utan flera flera gånger. Det är någon sorts instinktiv reflexkänsla jag inte visste om fanns som sitter mycket djupt i medvetandet.
Det är nån djurisk revirinstinkt att hon är min och ingen annan ska röra henne! Jag vill samtidigt inte tänka på henne eftersom hon tappat känslorna för mig,men ändå gör jag det. Ärligt talat vill jag innerst inne bryta kontakten med henne. Jag fattar inte riktigt varför jag inte kan göra som jag vill.Innerst inne älskar jag dock tydligen henne mer än hämndbegäret att lämna henne. Jag känner mig smått psykiskt störd faktiskt och försöker leta brister på mig själv för att hitta rationella förklaringar till allting. Jag är verkligen i en riktig jävla utsatt situation. Det jobbigaste av allt är att hon har ett så enormt stort psykologiskt övertag på mig nu. Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag kan inte hämnas för då är jag ocivilicerad och förlorar kontakten helt. Samtidigt känner jag mig så otroligt underlägsen i jämförelse. Jag överskattar hennes egenskaper gentemot mina egna.
Sen kan jag inte försöka få tillbaka henne genom smicker, fina ord och så vidare eftersom hon har helt enkelt har bestämt sig. Helt iskallt. Verkar inte bekomma henne det minsta. Gör bara saken ännu värre då de otroligt starka känslor jag känner inte besvaras. Det är grymt faktiskt.
Hon har helt plötsligt blivit så otroligt eftertraktad i mina ögon då jag haft svårt att tidigare alltid visa den uppskattning hon behövde. Det är så otroligt konstigt det här. Man vet inte vad man har förrän man förlorar det! Det ska bli mitt motto i fortsättningen. För det stämmer så jävla bra.
Jag skulle kunna göra vad som helst för att få henne tillbaka. Den känslan har jag aldrig känt för någon annan människa tidigare.
Mitt sätt att dämpa sorgen har blivit att försöka rätta till mina personliga brister som hon stört sig på och helt enkelt hoppas på det bästa. OM hon skulle börja sakna mig så ska jag stå redo för att ge henne allt det hon saknade tidigare. Min chans är nämligen att hon vill bli vän och då kan jag kanske nästla mig in i hennes liv igen med rätt strategi. Jag har trots allt nånting som ingen annan utom hennes familj visar henne. Omtanke om henne som person, jag tror att jag har ett litet slagläge där faktiskt. Hon borde sakna mig tillslut om hon inte går och skaffar sig en perfekt ersättare till mig.
Jag kan bara inte bryta kontakten med henne rakt av. Jag önskar att jag kunde säga "jag skiter i dig, och vill inte vara vän med dig". Då skulle jag gå ur förhållandet med högburet huvud. Nu kryper jag och smyger istället för att jag vill sno åt sig dom små halmstrån som eventuellt finns kvar. Jag vill inte sabba en eventuell möjlig reparering av förhållandet.
Jag försöker nu leva på som jag gjorde innan uppbrottet och vara som vanligt och försöka kontakta henne varje dag och träffa henne som vän. Det är min enda chans. Jag har aldrig krupit så mycket för en människa förut och så gör jag det för en som inte besvarar mina känslor. Vansinnigt!
Jag vet det känns sjukt och det är sjukt. Psykologi på hög nivå.
Jag kommer inte att bli klok på det här med djupa relationer.
Jag kommer att tänka mig för både en och tusen gånger innan jag bestämmer mig för att ingå en relation med en tjej igen. Det här vill jag bara inte uppleva igen. Jag har aldrig känt mig så liten, betydelselös och ensam. Känns förjävligt rent utsagt.
Jag måste som många andra här inne erkänna att jag helt och hållet beter mig likadant.
I mitt fall rör det sig om ett förhållande på bara 8 månader, men det har betytt mer än något annat förhållande jag har haft.
Och då har jag tidigare bara haft längre fleråriga förhållanden.
Så detta borde kanske inte sätta sig så hårt som det faktiskt gör, kanske beror det på att känslan av nykärlek fortfarande finns kvar, men jag känner att det gått djupare än så.
Har delat mer upplevelser, tankar, erfarenheter med henne än med någon tidigare.
Jag har sedan jag träffade henne börjat se saker på ett helt annat sätt, precis som att jag upptäckt att det faktiskt finns hopp för mänskligheten, att personer som hon faktiskt existerar. Jag har helt enkelt upplevt kärlek på ett helt annat sätt än jag trodde var möjligt.
Jag trodde vi hade det bra, med undantag för alla småsaker som alltid existerar i ett förhållande.
Det är kvinnan jag vill spendera mitt liv med helt enkelt, det kan jag med lätthet säga efter denna korta tid vi ändå känt varandra.För ca 3 veckor sedan infann sig dock en liten fnurra på tråden.
Vi redde dock ut denna, för att vi insåg vad det var vi riskerade.
Följande kan nog ses som ett trivialt litet problem, men det är det inte.. Inte för mig, det har triggat något större bakomvarande, så försök se det hela ur mitt perspektiv.
En vecka efter denna fnurra passerade, och då var det inte bättre än att alkohol och en mobiltelefon tog ut sin rätt. Alkohol och dumma tankar är sällan en bra kombination.
Ett märkligt samtal tog plats, det handlade om svartsjuka och bristen på den.
Inte så allvarligt i mina ögon, men detta samtal hölls mot mig som ett argument för att följande skulle ske..
Jag stog på mina knän och bad om ursäkt i ungefär 4-5 dagar för att jag ifrågasatte hennes syn på det hela, och inser att det var korkat att ta en sån sak påverkad av alkohol.
5 dagar var tiden det tog för henne att ge mig ett svar tillbaka.
Men jag får inte de svar jag vill ha riktigt.
Så nu har jag svävat mellan hopp och förtvivlan i 2 veckor sen den telefonkonversationen ägde rum.
Vi har kommit fram till att hon ska träffa mig snart och att vi ska prata om allt,
då hon har sagt till mig de få gånger vi har talats vid att hon inte vet vad hon vill längre.
De flesta gamla klyschor som att "finna sig själv", "du betyder mycket men vet inte vad jag känner",
"jag vet inte vad jag vill" samt att "jag vet att du är rätt men inte varför jag beter mig såhär" har infunnit sig.
Jag ser ju att detta fyllesamtal egentligen inte ligger till grund för att hon har reagerat såhär helt och hållet.
Det borde ju ligga andra saker bakom som gör att hon inte ens kan ge mig ett svar så jag vet vilket ben jag ska stå på.
Vissa förhoppningar har hon gett mig, och innan detta verkade allt vara hur bra som helst.
Jag har aldrig tidigare känt mig så liten och ynklig. Känner mig nästan psykiskt sjuk.
Jag har krypit så mycket i alla möjliga mediaformat för henne, men får bara på sin höjd kalla svar tillbaka.
Jag förstår nästan att jag ser slutet på denna relationen så otroligt mycket mot min vilja, men vad ska man göra annat än att acceptera.
Jag har aldrig tagit ett uppbrott så här hårt, och väntan på ett svar har varit hemsk.
Men väntan måste ju vara värre än ett definitivt slut, då jag inte ens vet vad jag ska börja bearbeta..
Nu börjar jag känna att jag tappar allt mer av mig själv att kunna se oss i framtiden då hon har tvivlat så länge nu.
Jag måste få ett svar innan jag går sönder av olycka och detta ständiga ovetande.
Men om man säger att man är osäker så ser jag det som att det är 50% chans till min fördel. Det dumma i situationen torde vara att jag ser det som en fördel.
Kanske kortsiktigt, men kanske inte i längden om man bara lurar sig själv.
Finns det verkligen exempel på något förhållande som har fungerat efter ett sånt här uppehåll där man inte vet vad man vill efter så kort tid?
Har läst igenom större delen av tråden, och det gav mig än större misär då alla skriver hur dåligt de mår, och hur länge de gör det, även om det såg bättre ut på slutet.
Har även läst alla bra svar från folk som vet hur det är och engagerat sig i tråden.
Det har hjälpt mig mycket, men skulle gärna se en objektiv respons på detta enorma inlägg för att få reda på vad jag gjort för fel utom det mest uppenbara så man kan göra bot på det för sig själv, och dessutom skriker jag efter hjälp för jag vet inte vad jag ska ta mig till eller hur jag ska bete mig.
Jag vet att jag har gett henne allt jag nånsin kunnat, och att jag trodde allt var bra, vad mer kan jag göra.. Så svårt att vara stolt i denna situationen.
Kände för att skriva av lite av det jag inte vet vad jag känner bara..
Just nu känns det som att jag aldrig kommer våga hoppas på riktig kärlek och att aldrig mer kunna blotta hjärtat på det sättet igen..
Saknar hon mig inte ett smack? Jag har varit milimetrar från att skicka ett sms, men än så länge stått emot. Men det är nära. Jag saknar henne nåt så fruktansvärt! Fast jag känner bara att vad tjänar det till att JAG kontaktar henne igen? Jag vill ju veta vad HON känner. Vi var lite halvovänner sista gången vi pratade och hon är fruktansvärt envis så det kanske är därför hon inte kontaktat mig utan anser att det ligger på mig, men jag vet inte..
.. Tack Kyuss
!