Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

läste igenom tråden som CDOE startar först nu och förstår inte hur jag kunnat missa den :O men jag läste det viktigaste iallafall och kände igen mig direkt

vem har inte råkat ut för det liksom?

men, jag blir riktigt glad över att du kom ut ur garderoben och sa till henne på skarpen plus att du träffade en ny tjej på festen grymt bra jobbat! vi går hand i hand du och jag gubben ;D livet känns så grymt mycket lättare när man träffat någon som ger en förhoppningar. som jag och den där bruden från halkbanan.

men jag måste bara tillägga till den tidigare tiden du hade, min stora kärlek var väldigt väldigt duktig på att provosera fram känslor och gråta av sig själv, hon fick så att säga "panikattacker" såfort hon kände att hon behövde mer "makt" i vårat förhållande (du kan läsa lite snabbt om henne ett tiotal sider bakåt tror jag det är) och innan jag förstått att det bara var krokodiltårar så satt jag ju där hemma och krossad.

och det värsta är:
hennes halvsyrra är exakt likadan.

hon är då tillsammans med en kompis till mig och hon for ner till sthlm över nyår för att träffa sin pappa och träffa gamla kompisar.

stort misstag

hon knarkade, drack sig dyngpackad (trots att hon lovat vara nykter), bröt sig in i en bil, stod och skrek åt ett gäng turkar, hamnade på akuten (inte av turkarna ;P av bilen som hon skar upp handen på).

och hon beter sig som världens största bitch. ber mig sluta lägga sig i deras förhållande då jag säger att hon inte verkar ha vad som krävs att vara därnere i den stora staden då hon verkligen blir en helt annan person, även fast hon har kommit till mig då deras förhållande har varit jobbigt.

allt detta gör mig:
* frustrerad
* irriterad
* sårad
* förbannad

MEN!
ett väldigt stort men.
som person så fungerar jag så att jag ger en person en chans, en chans där jag litar på personen väldigt mycket, om denne säger att den skall göra någonting eller liknande så tror jag ganska blindt på denne. men sen om det visar sig att det är bara båg och att den inte menar ett skit (kort sagt, den har ljugigt) så går den där chansen bort och jag har väldigt svårt om inte omöjligt att lita på personen igen.

så jag antar att hon har förbrukat sin chans, men jag vill ändå hjälpa min kompis som då är tillsammans med henne.. fan han håller ju på att gå sönder för han vill verkligen rädda det här förhållandet.

inte att glömma, hon ber honom lita på henne, öppna sig för henne osv osv osv. men i sthlm då hon ringde till honom (runt 4 på morgonen) så sa hon att löftet hon gett honom hade hon aldrig menat då hon planerat att bli full därnere hela tiden.

skadat men sant.
det finns för många idioter.

Håller med er grabbar, det är fan ett nytt år nu! Blir att ställa klockan tidigt imorrn och i alla fall få bukt på den taskiga dygnsrytmen.

Eventuellt träffat en tjej med! På nyår där med, fan va härligt, men ja, jag missade att hon va jävligt på mig (full och glad). Hur dum får man bli, sitter en tjej i ens knä och försöker dra min mun till hennes hela tiden när jag pratar med en kompis, då kan hon väl räknas som lagom på sådär.

Men med en alldeles hög promillehalt får jag för mig att de är min kompis hon raggar på (hur i helvete gjorde jag den uträkningen). Men vi kramas och har det mysigt hela kvällen iaf, de va najs!

DXM, jag ska följa din väg och inhandla lite nya skjortor och börja klä mig lite mer anseenligt, detta året är mitt år!

Du verkar ju vara en väldigt mogen man! Som har tänkt mycket på det här med kärleken.

Men nu är det ju så att visserligen fuckar en del runt - och det tror jag i och för sig inte bara beror på individerna utan att vi lever i ett oerhört flexibelt och föränderingt samhälle där man ibland tvingas leva på resande fot som konsult eller försäljare eller tvingas flytta till annan ort för att ens födokrok läggs ned eller flyttar osv - men det ä rju också så att 50% faktiskt firar GULDBRÖLLOP, dvs lever hela livet med samma partner TROTS det enorma tryck som vi utsätts för som individer i detta samhälle. Det tycker jag är fantastiskt! Det tycker jag gör människan stor!

Passion finns ju för att den är OMÖJLIG. Utan omöjlighet ingen passion. Så den är inte mycket att hänga i julgranen skulle jag vilja säga. Ej heller någon slags ståndaktig "Ja, vi har varit gifta i 60 år och aldrig hoppat över skanklarna" bla bla bla.

Jag tror man kan ha en slags passionerad kärlek i ett livslångt äktenskap. Det är det enda som är meningsfullt i livet skulle jag vilja säga. (Men det betyder inte att det är fel att vara singel eller leva i ett olyckligt äktenskap). Skulle det inte vara möjligt att vara "lyckligt gift" skulle äktenskapet vara meningslöst. Men nu är det gudskelov inte så!

Nu är det så här att jag träffat mitt ex sedan augusti. Jag tog beslutet att träffa henne igen mot alla odds, även fast alla i min omgivning och här på fb avrådde mig att träffa henne igen då hon hade varit otrogen+dumpat mig för en annan, samt blivit ihop med denne.

Vi har hållt på från hela tiden enda tills nu, kärleken "blommade" upp igen, men sen kom perioder då vi avskydde varandra, men innerst inne så älskade/älskar vi varandra. DE flesta bråken som vi har haft i höst/vintern har berott på mig, jag har varit as elak mot henne hela hösten för att jag ville "ge igen" efter otroheten osv, det var ett sätt för mig att "ge tillbaka" och komma över det som hade hänt våren 2006. De flesta bråken handlade om att jag blev förbannad över att jag kom o tänka på otroheten sen började jag skrika på henneosvosv.. Jag älskar henne överallting, hon älskar mig!

Iallafall så stack hon nu på jullovet till fjällen med sina kompisar, vi messar och ringer dagligen osv, "saknar dig älskling" osv i varje sms etc.. Hon kom hem för några dagar sen, sen ringer hon mig o säger att hon måste "snacka", jag förstår direkt vad det gäller.. Hon sa att hon älskar mig, men hon är inte kär i mig längre.. Att vi har försökt hela hösten utan att komma nånstanns osv.. Att hon inte har någon mer "energi" att ge till att satsa, att jag e känslokall och tar all kraft ut ur henne osv.. Jag blir helt knäckt, har gråtit hav dessa dagar.. Jag vill verkligen att det ska funka, jag har gått in halvhjärtat för det här hela hösten, inte brytt mig om henne speciellt mkt.. Det är nu på senaste tiden som jag verkligen har fått tillbaka dom dära känslorna som gör så att mina knän blir gelé när jag ser henne etc..Att gå igenom denna sorg ännu en gång, jag tror att jag inte orkar det.. Jag inte har någon apitit, dessutom så kan jag inte "avreagera" mina känslor på gymmet etc för att jag bröt tummen på nyår.. Vad ska jag göra ? Gräset är ta mig fan inte grönare på andra sidan..

Kyuss,DXM, Nahibo Vad ska jag göra?

inte för att vara helt okänslig så får du fan skylla dig själv.
om du "ger igen" på henne genom att vara taskig för att hon har varit otrogen så har ni ändå försökt igen och då har du antagligen sagt att du kan komma över det och att ni ska försöka igen ? rätta mig om jag har fel.

OM du sa någonting i den stilen så är det fan på dig själv det ligger, du har ljugit både för dig själv och henne eftersom att du ger igen och har då inte alls kommit över det som hände. jag har gjort samma misstag :/

du måste helt enkelt försöka att övertyga henne om att du kan vara lika underbar som du var före det hände.
klart hon känner det som att du har sugit ur all hennes energi om du har varit så lättretad så hon har fått gå på tå i erat förhållande, jag vet hur hon känner på ett ungefär.

prova att träffa henne och försöka förklara att du har varit en idiot, att du inte har förstått vilken tur du har haft som har haft henne, att ett förhållande inte funkar om bara den ena fått försöka.

kort sagt. be på dina bara blödiga knän med ditt hjärta i handen om att få en till chans.

och sen om det går så behandlar du henne som den du älskar som du verkligen verkar göra.

kanske blev ett väldigt negativt inlägg till dig men.. det är så jag ser det :/

Nej det är inte alls ett negativt inlägg, ett objektivt ! Det är exakt så som du skrev, jag har sagt att jag kan komma över det, men det har jag inte kunnat på hela hösten, men nu senaste 2-3 veckorna har jag lixom "släppt" det, skiter i det.. Jävligt synd av att jag inte kunnat göra det innan, för 90% av våra tjaffs bestog av det.. Förstår att jag har mig själv och skylla.. Jag får vell ta o träffa henne ngn gång nästa vecka och förklara verkligen hur jag känner, böna o be i värsta fall .. Fan om hon rå dissar mig nästa vecka e jag körd, kommer ångra detta i resten av mitt liv känns det som.. Vad ska jag göra om hon rå dissar mig och går vidare? Det finns ju inget jag kan göra, eller? Fan..

CRONZ: Vad ägnade du tiden åt innan du kärade ner dig i tjejen i fråga?

Usch, jag som började få upp hoppet om tjejerna! Så får man stöveln för att man var för trevlig mot henne, som vanligt inbillar jag mig att trevlighet och intresse ska ge utdelning! I helvete heller, idioterna som inte har vett att vara osäkra på sig själva får tjejerna, så fort jag började visa mig intresserad så svalnade hennes intresse.
Och humorn, eller, det tragiska, är att de inte själva vet hur de fungerar, kjoltygen. De är lika främmande för sig själva och sina önskningar som vi är fast de prompt hävdar motsatsen.
Vi andra, vi snälla typer får inte ett jävla skit tillbaka, en kvinnas vänskap är det absolut sämsta man kan få. Det är en skymf mot sin manlighet att bli sedd som "vän".

Vet inte vilken väg jag ska ta faktiskt, om jag inte kan vara den jag är och få någon intresserad av den personen kan jag lika gärna skita i allting.

@CRONZ:

Nu bör jag påpeka direkt att jag aldrig skulle börjat umgås med henne igen, öht. Skulle kastat henne på tippen.

Men nu är inte din situation så, men baserat på otrohet, samt att hon verkar osäker och dylikt så låter det som om hon är lite småkär i kärleken. Rätta mig gärna om så inte är fallet.

Om du TROR att det kan fungera mellan er, trots otrohet och inre aggresioner pga det och annat, så kör.

Av det jag hört så skulle, i alla fall jag, nog skita i det. Men jag är ganska skum också.

@Henkko:

Men! Om jag upptattade det korrekt så är det så att hon vill vara din vän. Been there done that, suger. Precis som du säger kan man ta det som ett hån. Men skall man vara ärlig mot sig själv så är spelet att försöka vara macho eller "alfahane" eller w/e. Ja om man spelar det spelet och dom faller för dig så är det ju falskt, enligt mig. Sure, man kan använda det för att få en chans på dem öht. Men att spela ett spel i längden håller ju inte...

Du kanske behöver vara mer på, öppen? Mer självförtroende! Du vet ju själv att du skulle vara en duktig pojkvän...! Så jag ser inget problem..

Ursäktar om inlägget är lite konstigt då jag är efterbäng .

MVH

edit: Jag skall ut med en brud snart! Yay!

Grejen är den att jag har hela tiden varit kär i henne och har haft starka känslor till henne så länge jag kännt henne.. Men det är den senaste månaden(dec) som jag har blivit så där "nykär" på något sätt.. Även fast jag har behandlat henne illa stora delar av hösten så har jag hela tiden varit kär i henne..

Tråden börjar bli urholkad men jag känner ändå för att dela med mig av några få, sista visdomar innan jag lägger ner det här med sörjande helt och hållet. Nu är min sorg över sedan ett par veckor och jag vill att ni som just nu lider p.g.a. någon annan människas frånvaro ska få ett litet ljus i den dimma som ni befinner er i. Tro mig, jag har varit där själv några gånger nu och jag vet vilket helvete det är som vi diskuterar i den här tråden.

Dumpad. Att få foten av en person som man älskar med hela sin kropp och själ är fruktansvärt. Jag kan konstatera att under de värsta sorgefaserna vore det förmodligen mer önskvärt att tjejen i fråga hade dött. Då hade jag åtminstone vetat att det var slut på riktigt, att det var sista gången som man skulle ses, på riktigt.

Att vara nydumpad från ett djupt och intimt kärleksförhållande är ungefär som att försöka navigera en liten skuta på ett tungt, stormande hav. Den inledande chockfasen är inte så hemsk; man fattar ändå inte vafan som har hänt och så går man mest och tänker "jaja, skit samma.. hennes problem att jag försvinner". Sedan går timmarna och kanske dygnen varpå man förstår att slutet var på riktigt. Då kommer tårarna.

Sorgen. Veckorna efter att förhållandet har tagit slut så är du ett jävla kolli. När du inte gråter eller ligger sömnlös och stirrar i taket, när du inte ljuger för chefen om att du "tyvärr har drabbats av magsjuka och måste stanna hemma denna vecka" så ser du tillvaron som ett ekande, tomt rum; ett vakuum. Där finns ingen kärlek, ingen värme och inget alls kvar. Bara du, några miljoner minnesbilder och ett panikartat skrik efter hon eller han som har försvunnit. Du och en miljard känslor - försök att vara rationell i den här sitsen! Sorgen är extrem dessa veckor och du tänker inte på annat än Hon eller Han. Deprimerade människor kan slänga sig i väggen, det här är ett riktigt jävla krig som utspelas.

Episoderna. När dagarna börjar varieras från att sörja till att plötsligt kunna fungera igen, träffa folk, jobba och allt det där, kommer sorgen att komma i vågor. Du kommer ha ett starkt begär av att höra av dig till personen i fråga, men är du stark nog och lyckas sitta på händerna så slipper du. Trots att det känns som tomheten ska äta dig levande vilken stund som helst så kommer du att överleva. Bortom episoderna börjar du skymta ett ljus där borta, längst in i tunneln.

Saknaden vs. sorgen. Du kommer att tänka på personen långt framöver. För i helvete, det händer fortfarande idag flera år efter ett uppbrott att jag tänker på något gammalt ex, undrar vad hon har tagit vägen och funderar på om man skulle höra av sig. Ex försvinner aldrig ur ens minne, de ligger kvar som gamla fynd på ett antikmuséum. Sorgen kommer att gå över, men saknaden behöver inte nödvändigtvis försvinna. Åtminstone gör det inte ont efter en liten tid, och då är det något fint att sakna en människa. Hon/han var en del av ditt liv, ni hade världens bästa och vackraste historia tillsammans, så klart kommer ni att minnas varandra för evigt! Kontentan: se sorgen som en övergångsfas och saknaden som något fint.

Att gå vidare. Det finns ingen annan väg, ingen perfekt lösning eller magiskt recept på hur en kärlekssorg tar slut. Det fundamentala och enda viktiga i hela sammanhanget är att du faktiskt lever vidare. Efter sorgefasen så är det ungefär som att vakna upp på en sandstrand efter stormen har passerat. Du är nyvaken, klar i skallen och det kanske bränner lite i huvudet fortfarande, men det är en fantastisk dag och en helt ny, vacker miljö ligger mitt framför fötterna på dig. En obebodd, tropisk ö där allt är nytt, spännande och lite farligt. Men tamejfan så bra det känns att stomen lade sig, och att du överlevde.

Lösningen. I konkreta termer är det bara tre saker som jag egentligen kan komma på som är viktiga i sammanhanget:

- Att inte höra av sig/att bryta kontakten helt, är den första. Det kanske känns förbannat overkligt och svårt under sorgefasen, men det sista som du behöver under en kärlekssorg är en ny vända med samma person. Ett nytt så kallat "försök" som du innerst inne VET kommer sluta åt helvete. Och då är du där igen, för andra eller tredje eller tamejfan tioende gången, ältandes någon idiot med rinnande tårar och försvunnen heder. Alltså: inga "ses och prata igenom saker"-träffar, inga telefonsamtal eller SMS, inget sorgbollande eller återföreningssex - det är slut. Slut betyder inte slutet på ditt liv utan början på något nytt. Det är med andra ord bra för dig, i långa loppet. Du mådde förmodligen ändå inget bra med den där personen.

- Att sörja är den andra. Det är ingenting konstigt att må piss när man har blivit sårad, med andra ord - sörj! Du ska vara ledsen, du ska älta minnen, du ska hata dig själv lite grann och ångra massa saker, och likförbannat ska du låta skiten ta tid. Se på mig! Det tog en flytt på 110 mil, fram och tillbaka, några kuratorbesök och lite smällar på käften för att jag skulle vakna och förstå att min så kallade kärleksrelation till fröken E. var över. Man måste bränna sig själv för att förstå hur kärleksrelationer fungerar, man måste slå sig för att bli stark. Sörj, älta, gråt och var en patetisk looser tills du en dag bestämmer dig för att låta skiten vara slut. Se dig i spegeln, lova det blekdöda ansiktet där framför dig att inte skiten ska drabba dig igen. Sedan går du ut och startar ett nytt liv, och bestämmer dig för att aldrig i helvete må så här dåligt över en annan person igen. That's it - du är redan en vinnare om du har kommit så här långt.

- Att bli sin egen. Vikten av att gå vidare handlar inte om att bara fysiskt leva vidare, utan om att lära sig av smärtan, förstå sammanhanget och dra nytta av det. Livet handlar inte bara om att existera utan om att erövra, var det inte självaste Arnold Schwarzenegger som sade något sånt? Om en sketen b-actionskådis kan uttrycka dessa visdomar så måste väl även du kunna agera filosof! Sätt ett långsiktigt mål med din tillvaro, följ det och låt inte små motgångar hindra dig i långa loppet. Ur avklarade målsättningar så vinner du tillbaka självförtroende, självkänsla och allt annat som gick förlorat på vägen. Det är då du kan älska dig själv, den personen du är, och inse att ingen annan människa är värd mer energi än den energi du lägger ner på dig själv.

Och först när du älskar dig själv kan du älska någon annan, i dess rätta bemärkelse. Och det är sant... sant så in i helvete.

Nu är det slutältat, slutsörjt och slutlarvat i den här tråden för min del. Jag hoppas att det jag har skrivit leder till någon form av hjälp för dig som mår piss p.g.a. kärlekssorg, och önskar dig så klart det bästa i livet. Det är du tamejfan värd, och låt ingen förlorare få dig att tro motsatsen.

Over and out, från kärlekssorgskungen Kyuss

Bli din egen, skapa ett eget liv. Du kan inte basera din tillvaro kring en annan människa, det håller inte i längden. Det är enbart därför du mår dåligt kära Cronz. Och tro mig att det finns andra tjejer där ute som bara går och väntar på din uppmärksamhet. Varför inte ägna lite grann av den till dem istället?

Jag vet att det känns förjävligt, och du är rädd att hon ska försvinna. Därför är det enda rätta som JAG tycker att du ska göra att försvinna själv, mot bättre och mer hälsosamma målsättningar än henne.