Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Det enda som fungerat för mig är att börja en ny relation.
Då är man trotts allt sysselsatt hela tiden.
Har dock aldrig startat någon förhålande med någon som jag inte varit kär i, man vill ju inte krossa någon annans hjärta för att man själv skall kunna må bra.
Men dejtar man någon så har man fullt upp med att planera och sysselsätta sig.
Det borde hålla tankarna borta.

Själv brukar jag köpa på mig mängder utav sprit och cigaretter, det hjälper inte det minsta men tiden går lite fortare känns det som.
I goda vänners sällskap så känns det däremot bra, hade man bara haft kompissar som festa till varje dag så hade det ju varit strålande.

Har själv blivit spolad nu på nyår, liksom förra nyårn, vad är det med brudar och nyår? Dock samma tjej.
Sitter och tar till flaskan nu och ångesten bara växer, men det ordnar sig nog om jag hookar up med några suparpolare sedan.
Kanske känner de någon tjej som vill komma hem till mig imorgon och spela tv-spel eller se på Titanic och gråta ihop.

Själv så måste jag hålla mig sysselsatt, är jag ensam så slutar det bara med att man runkar framför datorn, och på något vänster så får jag då tankar om vem min flickvän nu knullar, trots att ingen utav de jag varit tillsamans med varit slampiga.
Onani skall dock vara lugnande tror jag, själv köper jag nog loss lite opiater och söver ner mig till sommaren, eller tills hjärtat läkt.

Grejjen är att jag i aldrig i livet skulle få för mig att kontakta henne, hon är död för mig. Men man hade ändå byggt upp vissa förväntningar och det känns som ytterligare ett svek bara, jag borde ju vara van men ändå.

Jaja hon kan sticka åt helvete, tänker inte ens på henne varje dag nu mer.

Okay, låter faktiskt väldigt konstigt för mig. Kan sätta mig in i situationen men det låter faktiskt helt... far out för min del!

Då vet jag! Tack!

Man funkar ju olika . Snart är det ett år vi träffades, skönt att de va såpass längesen ändå.

Jag menar lite åldern. Är man tjugo har man ganska lång tid på sig. Men är man trettio är ju läget ett helt annat (för att inte tala om vid fyrtio!). Jag menar att saker blir så mycket mer avgörande när man är äldre. Man har inte tid att hålla på att vänta in ett par år (det gäller kanske framförallt för tjejer som får avsevärt försämrad fertilitet efter 35), man kan inte "leka" längre. Det handlar då mer om att ska man fortsätta som singel eller ska man leva tillsammans med någon. Då är det också så mycket viktigare att det blir rätt (därför måste man t.ex. sörja rätt).

I övrigt tycker jag du ger uttryck för mycket mogna synpunkter och delar dem tillfullo!

Jag har märkt vissa tendenser i hur kvinnor generellt pratar om män, så jag antar att du har rätt där. Det är ju ingen newsflash att vi män varierar i "kvalitet" om man säger så.

Trist bara att all the good ones are taken, för det leder ju automatiskt till att jag som singelkille känner mig som risiga matrester

Men du Nancy Wore, jag tror att du kommer ändra inställning en vacker dag när någon underbar man slinker in i ditt liv precis då du minst anar. Då blir du nykär igen och påmind om den där rosafluffiga ungdomsdrömmen som får en att sväva fram på moln. Du vet, tillfälligheter styr våra liv för det mesta. Ibland till det bättre!

Under tiden får man helt enkelt passa på att njuta av singellivets *host* fördelar... För de är ju så många

Om man tänker sig en kvinna att skaffa barn med så kan jag hålla med dig, men om man samtidigt utgår från att 50% av alla äktenskap slutar i skilsmässa så är det kanske inte så spännande att drömma vidare om Den Stora Kärleken och allt det där, så mycket mer. Det gäller att leva sitt liv också så gott det går. Inte bara gå runt och vara olycklig och tänka på sin stigande ålder, eller hur mycket man bör ha åstadkommit i jämförelse med andra.

Vilka är "de andra"? Är de lyckligare än "oss"?

Tänk på hur många singlar det finns i landet, i alla åldrar! Folk beter sig som egoistiska arslen, knullar runt hit och dit och bryter upp med sina respektive män och kvinnor som det vore någon prime time fuckfest. Det där med kärlek är en kontroversiell grej år 2007. De som inte söker enbart tryggheten med något utdraget förhållande utan passion eller känslor verkar mest vara intresserade av att dela lakan med andra, så det gäller att inte falla in i fällan av att vara olycklig där, någonstans i mitten. Om man inte finner sin livspartner trots en lång strävan så kanske man helt enkelt ska sluta leta och vara öppen för andras invitationer?

Vad vet jag.

Men att vara singel, är det verkligen så mycket annorlunda när man är 20 eller när man är 40? Kanske är det stor skillnad... Ensamhet känns dock som den borde arta sig liknande livet ut. Sätten hur man hanterar den, å andra sidan, kanske mognar med tiden.

True, 'dat, true 'dat!

När jag tänker på det har saker hänt när man minst anat det. Jag har alltid försökt vara öppen för livet, för möjligheter, för det är så lätt att livet går en förbi.

Visst, man kan snacka om hur trist det är att vara ensam, och det är det på många sätt. Det är inte lika roligt att handla middag för en. Jag har varit lite grinig idag, eftersom det är den första dagen på det nya året, och det är så mycket som SKA vara nytt. Sen är det inte lika lätt att vara så nytt entusiastisk. Trots det, så måste man göra det man vet leder en frammåt. Det är inte roligt i början, men gör man det, blir ens liv rosigare, och man blir automatiskt mer öppen för nya saker.

Självklart har det med mig själv att göra att jag inte varit öppen för de många fantastiska män som jag vet finns där ute. Jag vet att de finns. Kanske står det i stjärnorna att underbara saker kommer att hända detta året.

Som jag sa, så vet jag att det finns guldkorn, tom i närheten, som glimmar. Jag har också, precis som andra, ett gott öga till de som får en att känna sig glad med sina bidrag.

Jag tänker fortsätta med att bli kvinnan som jag är född till att vara, så kanske gudarna ler när jag har betalat nog.

Det är sättet att faktiskt bli öppen på riktigt för andras invitationer. Att vara i harmoni med sig själv. Att arbeta långsiktigt på sina mål och vara sann mot sig själv, även om inte allt i livet är som man vill ha det.

Jag försöker komma i håg att mycket i livet är ett val. Man kan göra aktiva val varje dag som påverkar ens liv. Vid varje valsituation kan man tänka: kommer det här att påverka mitt liv i en positiv riktning, eller inte? Sättet för alla att hålla sina nyårslöften?

Nu är det 2007, och det är dags att göra, aldrig mer bara snacka!

Någon kanske minns mina bekymmer med min exflickvän som jag så oförskämt slängde upp på forumet för några veckor sen (http://www.flashback.org/showthread.php?t=407728) - för de som är intresserade av följer en kort epilog.

Precis efter det att tråden var postad så följde en fruktansvärt härlig period, och ja, den tillbringades med Henne. (Trots alla goda råd... F'låt mig. ) Under ungefär två veckor var outtalat ett par igen med många mysiga hemmakvällar tillsammans ... Tills jag helt plötsligt sa åt henne att sluta. Det förvånade faktiskt mig själv att jag lyckats tilldra mig själv så mycket mod att jag faktiskt vågade sätta stopp för situationen - trots att det faktiskt "var det jag ville mest av allt".

Veckorna gick med sporadiska träffar och precis som väntat väcktes samma jävla känslor av bitterhet till liv igen. Djup bitterhet. Jag hatade mig själv för att jag självmant stött det jag älskar mest i hela världen ifrån mig samtidigt som jag faktiskt kände mig lite... stolt över att jag förmådde visa lite kuk och sätta ner foten. Men mest bitterhet.

Snabbspolar till 31 December, nyår. Mår om möjligt ännu sämre, måste få det att sluta. Hur? Genom att ta upp gamla trådar om att bryta kontakten helt och hållet. Sagt och gjort, vi bestämmer träff på förmiddagen (innan vi drar iväg åt olika håll för festande) och jag förklarar läget. Håller fast vid att det verkligen är den enda lösningen, vad hon än säger. Två timmar senare säger vi hej då till varandra med ett löfte om träff nästa nyår. Bitterljuvt.

Hur känns det nu då? Kanon, faktiskt. En handfull timmar efter vårt avsked träffar jag en skitsöt tjej på nyårsfesten som jag "umgås" () med hela kvällen. Och jag måste bara säga wow, vilken jävla tyngd som lyftes från mitt bröst. Att flytta fokus så där var verkligen en mirakelkur, jag menar, jag har knappt ägnat exet en enda tanke de senaste dagarna. Helt galet... bra jag känner mig.

Tack till er som tar er tid.

Inget att förlåta sig för, jag vet hur det fungerar. Andra människor kan ge en råd men i slutändan är man ändå ensam om beslutet. Ofta måste man köra en relation ner i botten innan man har förstått att det verkligen är slut. Jag hade två vändor med min föredetta, den andra mer smärtsam än den första. Ärligt talat mådde jag helt fenomenalt dåligt där i slutet, men nu i efterhand så garvar jag nästan åt skiten.

Löften om att träffas igen, nästa nyår? Undvik dem. Det är slut, och då innebär det ingen mer kontakt. I det direkta nuet kanske det är svårt att acceptera tomheten (även om du har latjat runt med en annan nu, vilket i sig är bra). Men jag säger såhär: tänk framåt!

Under tiden du "tänker framåt" kan du passa på att fortsätta roa dig med andra honor. Till slut glömmer man sorgen.

Sant. Idag ställde jag väckarklockan på sju och har redan börjat ta tag i det nya året. Nu får det räcka med pratande, som du säger.

Ut och lev med oss!

*Stänger av datorn... snart*

Kyuss inlägg summerade verkligen det väldigt bra, jag tycker faktiskt inte du bör träffa henne alls nästa år.

Kan sluta med att du får ett "återfall" el dylikt, det är inte ovanligt.

Samt att när du har kontroll över situationen om några månader (mer kontroll än nu då jag kan tänka mig att du är lite förvirrad) så önskar jag att du läser igenom din andra tråd eller så.

Vad jag kommer ihåg av den, och det lilla jag läste nyss, så skulle jag hålla mig undan.

Och kyuss, detta är det tidigaste jag vaknat på lääänge! Jag skall ut och köpa kläder och göra mig fin till nästa kvinna jag träffar!

Faster, much faster-
wot a human speed disaster

Nytt år - nya tag!