Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Jag åkte iväg 1 veckor sen och under första 4 dagarna fick jag " saknar dig sms" av mitt ex.. vi va under en paus lr vad vi ska kalla det..

Hursomhelst när jag svarade likadant fick jag typ " vadå hittar du inte fina tjejer där nere"

och då vi pratade så fick jag liksom ett svar " kan inte ge dig det du vill ha"

vilket jag snabbt svara " jag vill inget haha" och då tyckte hon jag va arrogant osv osv

idag loggade jag in fort under semester så skriver hon hej hur mår du osv..

Sen säger hon " jag gick på dejt igår och ska ha dejt idag oxå han e jättefin och ville visa bild o allt"

Vi kom överens och vara kompisar typ.. vi bor distans..

Varför håller hon på så här? retas hon eller försöker hon bara jävlas ?

Jag har aldrig haft kärlekssorger, Jag är en sån här player, jag vet inte vad tjejerna ser i mig men jag har typ ny tjej varje vecka eller oftare ibland.

Men hur svårt kan det vara att göra slut med ngn, jag säger att det är slut nästan 5 gånger om månaden och tjejerna kan ju gör vad som helst från att bli stört våldsamma eller att de blir skit ledsna. Då är det liksom bara att smöra till det för sista gången och sedan efter en ny

Ja om man bara dejtat en vecka så är det självklart ingen större grej att "göra slut".

Har själv varit med om en dejt (2 veckors "förhållande") som blev en stalker nästan.

Ett tips till dig är att vara tydligare från början att du inte är ute efter ett seriöst förhållande, då går det nog smidigare när du drar vidare i veckoslutet.
Kallar henne dejt för att det blir knappast nått förhållande på några veckor ändå.. då gör man inte slut i mina ögon.

Och om du vill ha hjärtesorg (varför vill du ha det?) så måste du bli riktigt kär först, sen måste du hålla ihop i ca 5 år och bli dumpad, helst ska hon vara otrogen och dumpa via sms.. Då kanske du får en kärlekssorg.

Lycka till!

heartilly: Det låter inte riktigt som om hon har helat sitt hjärta helt från ert förhållande, och använder dig som plåster.
Hon säger såna saker för att fiska efter en reaktion, som kan ge henne bekräftelse.
Du tjänar inget på att vara hennes "kompis" just nu, du kommer bara att få det svårare i din helningsprocess samtidigt som hon blir starkare.
När hon väl är stark så kommer er "vänskap" inte att vara värd ett ruttet lingon ändå.

Klipp banden till den här skiten (just nu iaf) och ta hand om dig själv!!

Utgången var bra. Hon var lite svår i början och spelade lite.
Sen så pratade vi ut och hon sa att vi är otroligt lika i personligheter och är rädd för att det kommer att skita sig för att vi är för lika.
Kontentan var att med det menade hon att hon inte gillar att jag svarar med samma mynt som hon. Hon tror dock på att det kan fungera mellan mig och henne.

Men senare när vi väl var ute så hånglade vi och hon lovade att göra slut med honom och att det är mig hon vill ha. Jag märker att hon är väldigt rädd för att göra slut med honom och att hon testar mig nu för att se om detta verkligen kan bli stabilt.
Hur ska jag vara i detta nu? Jag pressar henne lite att dumpa honom.
Jag såg i hennes mobil att han ville träffas på lördagen. Men hon va med mig, hela söndagen var vi också med varandra.
Nu vet jag att hon inte kan träffa honom på hela veckan eftersom hon pluggar ca 15 mil hemifrån och hon håller på att flytta till orten där hon pluggar.
För mig är det lugnt då jag jobbar halvvägs dit . Vilket innebär att det spelar ingen roll om jag åker hem eller till henne, samma avstånd

Nu är bara frågan hur jag ska bevisa för henne att jag finns där och är stabil.
Jag vill inte vara för på, men inte för off heller. Mina 2-3 dagars inte ringande i förra veckan hade hon märkt av och kommenterat.

Jag har svårt att hålla huvudet lika kallt som hon.
Hur mycket press vågar jag lägga på henne att dumpa den där "stabila" killen hon har?
Jag har tyvärr börjat råka vara pojkvännen men detta för att hon ska känna trygghet. Jag tror en del håller tillbaka henne p.g.a att jag inte varit det på samma sätt innan men vet inte säkert.

Känns lite lustigt, jag gör iofs lite likadant.. men vi pratar fort och berättar privata saker osv osv... känns lite som en break o träffa andra för att sen kolla läget eller dylikt...

jag har iofs en tjej nu och hon träffar en nu fast vi forsätter mer eller mindre hålla på..

Bahh krångligt

Enklaste lösningen enligt mig är att skita i personen och leta upp offer att sätta på nån gång, helst flera brudar. Då kommer man lätt över personen. Annars kan man ju supa/knarka bort sorgen... men det brukar inte funka lika bra.

Då var det väll dags för mig att spräcka oskulden i denna tråd. Jag kan börja med att jag dagligen läst denna tråd nu i 8 veckor. Jag har under denna tid genomgått en djup kärlekssorg. Hade det inte varit för alla underbara människor som stöttat varandra i denna tråd, så hade jag vid det här lagret suttit inne på psyket. Jag tackar högre makter för att jag lyckades hitta denna tråd.

Jag kan med stolthet säga - att jag inte har hört av mig till tjejen som nu dumpat mig - på alla dessa veckor! Jag har gett mig den självrespekt jag förtjänar - den som Baronen nu talar om (stort tack för alla dina visdomsfulla ord och stöd till oss alla).

Jag kan nu i efterhand gå vidare med flaggan i topp och med stolthet kunna säga till mig själv: Jag var världens bästa pojkvän - men hon uppskattade mig inte - och därför tänker jag ge min kärlek till någon annan. Nu dock, efter alla dessa veckor, så har jag dom gånger jag stött på henne på stan och tåget - visat att jag har ett eget liv och kan leva utan henne. Det gör mig otroligt attraktiv i hennes ögon. Efter alla nätter man gråtit, suttit med telefonen i hand, velat ringa, väntat på sms - så är jag idag så jäääävla stolt att jag aldrig hörde av mig när det var som värst.

Vet ni vad alla dumpade där ute? Jag har idag vändt på steken och har ett extremt psykologiskt övertag. Hon visade sitt missnöje på krogen i helgen då jag stötte på henne där samtidigt som jag hade en dejt med mig. Det slutade med att hon störttjöt, sparkade, svor och sprang ut från stället.

Tanken på när hon helt känslokallt dumpade mig kom tillbaka mot henne som den fetaste käftsmäll man kan tänka sig. Människor i överlag tenderar ju nämligen att inse värdet i saker och ting dom förlorat i efterhand - tänk på det alla ni andra dumpade! Trots att hon ringt en gång, och messat en gång, så har jag inte gått in i fällan om att det är grönt ljus att börja höra av mig. Utan jag väntar bara på att hon ska komma krypandes.

Om ni är intresserade att höra min relationsstory så skriver jag gärna om den.

Jag vill ännu en gång tacka er alla för allt stöd, och ett stort tack till dig The baron! Du är guld värd för oss alla

Morgonbonge: Skriv gärna om din story...
Kan vara bra för oss andra att läsa

Kul att få lite respons. Skulle väll egentligen kunna skriva 10 sidor om det hela, men försöker nu skriva lite kortfattat även fast det blir långt.

Jag råkade träffa på en av de "ovanligt svartsjuka människorna". Nu pratar vi inte om kärleksfull och sund svartsjuka (vilket är fullt normalt). Till en början av vårat förhållande, när man var nykär (Hon var min första riktiga kärlek), så tyckte jag hennes svartsjuka var charmig. Den åkomman hade jag ju aldrig tidigare någonsin stött på. Man vart lite smått smickrad över att plötsligt bli så betydelsefull för någons liv, vilket jag aldrig tidigare någonsin känt.

Efter ett tag så vart dock svartsjukan mer och mer påtaglig och den började allt mer styra agendan i vårat förhållande. Jag gick dagligen i hopp om tron att den med tidens skulle avta mer och mer, då jag trodde att hon för eller senare skulle börja lita på mig. Jag älskade människan och levde alltså djupt olyckligt kär med henne.
Hennes svartsjuka bidrog till att hon dagligen kränkte mig genom att läsa igenom min mobiltelefon, min Msn-historik, grät när man kom hem från jobbet i tron om att jag sprungit efter tjejerna där, kunde inte gå ut på krogen utan henne osv. Listan kan göras oändligt lång.

Efter att ha varit tillsammans i ett år år - varav ett halvt år som sambos - så blev den sista månaden olyckligare en renaste helvetet i sig. Faktum är att svartsjukan och kontrollbehovet bara hade vuxit sig starkare med tiden. Jag hade bytt jobb och hade nu ännu fler kvinnliga kollegor. Hela den första veckan satt hon och grät konstant från och med att jag kom innanför dörren -tills hon somnade sent på kvällen.

Dom två första dagarna satt vi och pratade om det, men det hjälpte inte.
Jag vart så fruktansvärt deprimerad och sårad över hennes beteende eftersom jag verkligen älskade henne och skulle aldrig komma på tanken att såra henne.

Problemet var att jag hela tiden trodde jag hade kontrollen i vårat förhållande, eftersom jag alltid kunde prata omkull henne. Nu i efterhand så inser jag att det snarare var tvärtom. Det var jag som var toffeln. Jag var inte den trygga och självsäkra killen att luta sig emot. Hon hade ju brutit ner mitt självförtroende i botten. Hennes försvarsmekanism var tårar istället för ord. Jag främjade hennes beteende genom att själv i princip alltid be om ursäkt utan att mena det - bara för att få det bra! Jag bad i princip om ursäkt för hela min existens! jag trodde ju att jag hade kontrollen. Hade jag haft erfarenheten idag så hade jag aldrig bett om ursäkt och jag hade markerat på ett hårdare sätt att det inte är okej någonstans. Hon lärde ju sig aldrig någonting av svartsjukan eftersom det var jag som bad om förlåtelse.

2 dagar innan hon gjorde slut, så sa hon till mig följande: Du, Morgonbonge, jag kan inte vara mig själv längre med dig. Då frågade jag varför? Hon svarade då: jag kan inte vara med mina kompisar och så. Då sa jag: Har jag någonsin förbjudit dig? Jag har väll snarare alltid uppmuntrat dig. Då svarade hon: Nej, men jag hindrar mig själv från att göra det, så att du inte går och gör likadant.

När hon väll gjorde slut, så sa hon att hon inte orkade mer och sa hon behövde vara för sig själv. Jag tog det med en nypa salt och begav mig iväg från lägenheten i tågrikting hem till morsan. Precis som jag anade så hann det gå cirka 30 min innan hon ringde och bad mig komma tillbaka. Jag svarade att vi kanske kan träffas imorgon istället. Vi träffades igen dagen efter (efter att hon ringt och gråtit hela dagen) hemma i hennes föräldrars hus (dom var bortresta). Det slutade med att jag kom dit på kvällen och vi låg och höll om varandra kärleksfullt utan att säga knappt ett enda ord till varandra.

Morgonen där på han jag bara vakna innan hon skrek att det var slut och att jag åter skulle åka iväg. Jag tog mina saker, pussade henne på kinden, och sa: adjö. Jag hann bara åka ett par pendeltågsstationer innan hon ringde och bad på sina bara knän, till mig, att komma tillbaks igen. Dum som en åsna som jag var så gjorde jag det. Det hann nu gå en vecka innan hon bröt igen. Denna gång så extremt iskallt. Hon visade inte en enda känsla. Hon antydde med iskall ton att ett ex är ett ex, och att det aldrig mer skulle bli vi två igen. Jag hade nu blivit dumpad 3 ggr på en vecka!

Jag satt först hemma själv i vår lägenhet i 2 dagar. Hade supit konstant i 2 dygn utan att sova, bölat och funderat på om livet var värt att leva. Besvikelsen var så extremt påtaglig. Jag hade aldrig någonsin tidgare haft så bitter smak av avsky, hat och besvikelse. Efter allt jag hade gjort, allt jag hade kämpa för - till vilken nytta? Den olyckliga kärlek jag levt med under denna tid slog tillbaks hårdare en självaste Tysons vänsterjabb. Jag kände mig blåst, naken, psykiskt och fysiskt våldtagen!

Farsan stormade min lägenhet i början av det de tredje dygnet och hittade mig halvt medvetslös liggandes på golvet efter 3 sömnlösa dygns hårt supandes.

Jag låg i en vecka i sängen helt apatisk. Höll min mobiltelefon hårt om handen. Varken åt eller sov - faktum är att jag gick ner hela 9 kg! Från 73 till 64 kg. Grät krokidiltårar och väntade på sms. Då kom räddningen. Hon messade. Det stod ungefär följande: Jag har nu hämtat mina saker i lägenheten, nyckeln ligger på golvet, hyran är betald och du kan väll få ringa om du vill. I helvete tänkte jag efter att dagen innan hittat denna underbara forumtråd.

Veckorna gick och gick och till min stora förvåning kom ett sms intrillande från människan igen - där det stod: Har du försökt ringa mig idag? Jag tyckte att det lät märkligt eftersom jag ju hade tagit bort hennes mobilnr från telefonen.
Då skrev jag: Nej, det har jag inte. Hade jag skrivit varför i mitt meddelande, så hade hon ju nämligen fått den respons hon sökte efter. Jag gick inte in i fällan.

Ytterliggare några veckor han gå innan hon til lslut ringde. Med jättetyst ton i rösten frågade hon hur allting var med mig. Jag svarade ju givetvis att allt är så bra (psykologisk krigsföring). När jag försökte klämma fram vad hon egentligen ville så började hon istället att prata om hon fått någon post hem till mig. Det hade hon ju givetvis, men den hade jag lämnat över till min morsa så att hon kunde lämna den i hennes föräldrars brevlåda. Hon frågade ifall vi kunde höras någon dag, och då svarade jag: det kanske vi kan.

Och det var nu i helgen, veckan efter att hon ringde, som hon löpte amok inne på nattklubben (läs mitt tidigare inlägg). Det psykologiska slaget är nu vunnet från min sida. Nu står jag överst och det känns otroligt glädjande.
Jag har vunnit tillbaks min självrespekt och det är bara jag som kan bli vinnaren nu, oavsett hur det än nu går. 8 veckor av tårar och sorg, mobilberoende från min sida i väntan på mess, har nu jag istället jag blivit vinnaren.

Hade jag hört av mig till henne, så hade jag gett henne, utan dåligt samvete, bränsle till att flyga in i nya killars famnar. Hade jag ringt så hade det faktiskt varit som att det faktiskt är okej att behandla en kille som hon nu gjort.

Dom gånger jag också stött på henne på stan så har jag också bara visat mig psykologiskt stark. Inte gett några som helst antydningar på besvikelse. Bara pratat som om ingenting har hänt.

Så kom ihåg Ascetoholix. Tjejen du vill ha kommer aldrig att inse värdet i dig ifall du inte bryter kontakten. Så länge som du går ut med henne och hör av dig på de sättet du gör, så kommer hon alltid att se dig som en reserv. Hon äter upp dig.
Jag vet att vi killar är fruktansvärt svaga för tjejer. Men du måste vara stark!

Jag lovar att jag från och med nu kommer hjälpa till att uppmuntra och stötta alla som är här. Jag ska till och med flytta hem igen, idag, till lägenheten efter att ha spenderat tid med familj och vänner under dessa veckor. Återkommer om ett par dagar (kanske redan imorgon) efter att ha målat och tapetserat om för att på så sätt få en nystart. Lägenheten ska nämligen inte kännas som den var då jag och mitt ex bodde där. Allt ska bli en nystart i mitt liv. Tack för om ni orkade läsa om mitt ointressanta liv!

Morgonbonge:
Ditt inlägg var absolut intressant.

Så hur ska du göra med tjejen? Vill du ha in henne i ditt liv eller inte?

Fyfan, det var starkt av dig!
Jag har som tur är inte råkat ut för någon kärlekssorg, som tur är. Jag har otroligt svårt att kära ner mig och jag har lyckates med det en gång, men det pågick bara i ca 5 veckor och sen ville hon i princip inte veta av mig. Trotts att hon var för feg för att säga det till mig.
För att 4 månader senare ta kontakt med mig igen.

Men... det var egentligen inte det jag ville säga utan bara ge dig ett påpekande som jag hoppas du har förstått, när du sprang på henne med din dejt på nattklubben så är jag till 100% övertygad om att det inte var dig personligen som gjorde att hon sparkade och blev vansinnig.
Utan att hon INSÅG faktumet att du är förlorad (och jag hoppas det fortsätter så för din egen skull)

Morgonbonge: låter nästan precis som mitt ex. Hon var stört svartsjuk, fick inte ens träffa mina kompisar på helger var tvungen att sitta inne o kolla på film tills hon somnade. om jag så gick ut och träffade mina kompisar så ringde hon mig på kvällen och frågade vilka jag var med var 10:e minut om jag nämnde en flickas namn så började hon svära och gråta. Sen gjorde jag slut med henne efter ungefär 1 år, hon ringde mig konstant och jag tog tillbaks henne (dumt nog!) vi blev tillsamans och hon verkade ha lugnat ner sig, men icke efter 2 veckor så var det samma gamla visa. Sen gjorde jag slut igen för ungefär 2 veckor sen och hon knullade med en ny kille redan samma helg som vi gjorde slut, men ingen skada skedd. På något konstigt sätt tyckte jag bara det var skönt för det var ett tecken på att hon hade gått vidare och jag var fri efter ett jävla helvete. Första veckan var dock ett jävla helvete, grävde ner mig totalt satt bara i min soffa rökte och drack öl i 1 vecka. Efter ett tag så bjöd polaren ut mig på krogen, "varför inte" tänkte jag. Träffade en ny tjej och det klickade direkt. Har inte varit så här lycklig på ett jävla bra tag.. Känns skönt som fan