Hej mina vänner.
Tidigare har jag bara suttit och läst i tråden, nu är jag själv här. Jag ser att tråden nästintill är död men jag hoppas iallafall att någon löser.
Det är såhär att jag träffade en tjej på mitt jobb April förra året, vi klickade från dag 1. Problemet var då att vi båda hade partners hon sen flera år tillbaka och jag sen 1 år tillbaka. Men det var inga konstigheter vi hade kontakt som vänner och umgicks ofta tillsammans på arbetet osv. Vi stöttade varandra igenom dagarna helt enkelt.
Jag lärde känna henne på alla plan, vi hade världens finaste kommunikation och ibland sa hon att jag kände henne bättre än hon kände sig själv. Tiden gick och vi kom närmare och närmare, även fast vi aldrig kunde göra nånting så märkte vi båda att det fanns connection emellan oss. Vi ville alltid vara nära varandra. Tillslut gör iallafall hon slut med sin kille, mitt förhållande hade varit över ett tag.
Vi rusar in i ett "umgänge" då hon vill ta det lugnt, hon vill vara med mig men ta en dag i taget. Detta var svårare för mig än henne då det var allt intensivare emellan oss. Vi gjorde allting tillsammans, hade det super bra tillsammans, gav varandra så mycket kärlek. Det fanns liksom inget dåligt att säga.. Vi firade jul/nyår tillsammans med respektive familjer, allting kändes så fruktansvärt bra.
Men veckan efter nyår kommer den berömda "jag behöver nog vara lite för mig själv och tänka på vad jag verkligen vill", då hon kanske märker allt mer på mig att det tär på mig att vi gör allt som ett par gör men hon är endå inte redo att kalla oss det. Hon får tid för sig själv, vi har ytterst lite kontakt och hon hör typ inte av sig alls vilket gör mig ledsen då jag vet att pauser oftast slutar i break-up. Hon får iallafall en vecka till efter det, sen kunde jag inte vänta mer. Jag bad henne att säga vad hon kände osv. Självklart lutade det åt fel håll. Jag åker hem till henne och vi har ett fint avslut, tårar, kramar, pussar, samtal ja allt helt enkelt. Efter detta vart det kallt mellan oss, det var som hon personlighetsförändrades. Det tog stenhårt på mig jag som redan var helt förkrossad och nere blev ännu mer krossad. Jag sitter idag med ständig ångest, gråtfärdig, ledsen, tom och allt därtill har gått till doktorn och fått medicin utskrivet och ska även prata med psykolog nu i veckan för jag håller på att förlora mig själv som människa.
Igår hade vi AW med jobbet och detta var första gången vi sågs på 3 veckor då jag varit sjukskriven, det var fruktansvärt jobbigt att behöva se henne. Allting var så normalt, connection fanns fortfarande där även fast hon inte visar den på samma vis. Vi dansar nära och allting är bara bra helt enkelt. Imorgon börjar jag jobba igen och jag fasar för denna dagen då vi jobbar så fruktansvärt nära varandra, jag måste se henne hela dagarna och vara nära och prata med henne. Mitt hjärta blöder över detta..
Jag har läst hur alla fina människor stöttar varandra just i denna tråd så jag hoppas det finns någon som kan hjälpa mig se någon form av ljus. För nu är jag på botten. Ni som har läst allting, tack! Annars kanske det bara var bra för mig att skriva ut det. Har länge velat göra det men inte vågat. Kram på er!