Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Jag håller inte med om det fetstila då människor är olika samt hanterar deras unika situation på sitt eget sätt. Därmed vill jag ha sagt att tiden inte läker alla sår utan ibland krävs det mer än så.

Blev dumpad av min tjej för drygt en månad sedan, förutom ett fåtal sms så har vi inte haft någon kontakt sedan dess och jag börjar känna att jag sakta men säkert är på väg att komma över henne. Igår stötte jag dock på henne av en ren slump, eller rättare sagt, jag såg henne på håll, och fy fan...det var som att blixten slog ner i mig, alla gamla känslor kom tillbaka och jag ville i princip lägga mig ner i fosterställning och grina...men men, det är väl bara att bryta ihop och försöka komma igen, jag ska fan ta mig igenom detta.

Tjenare, tänkte bara fråga om lite tips här då jag inte blir klokare någon annanstans. Det är såhär att jag började fatta tycke för en tjej som jag träffat och pratat med i 4-5 månader, bestämde mig för att säga vad jag kände (fick lära mig den svåra vägen att det inte är det smartaste) Då hon inte kände detsamma valde jag då att säga upp kontakten på ett bra sätt enligt mig själv, men känner nu att jag verkligen ångrar mig men vet inte hur jag ska gå tillväga då jag inte tror det uppskattas av henne att jag börjar skriva igen efter självmant tagit bort henne, några tips?

Det är klart alla människor är olika, men det jag vill säga med "Tiden läker alla sår" är att enligt mig själv iallafall accepterar situationen bättre och ägnar mindre och mindre av min tid att tänka på mitt ex. Man ska absolut inte bara sitta och vänta på att det ska bli bra, det gäller att försöka fortsätta livet som "vanligt" vilket gör att man har andra saker att tänka på.

Jag kommer aldrig att bli helt "läkt" från det hon gjorde, men tillslut lär man sig att leva med det. Det kommer dagar då jag känner mig väldigt nere och bara önskar att det här aldrig hade hänt, men dom dagarna blir färre, även då jag aldrig helt kommer bli av med dom eftersom jag fortfarande har väldigt starka känslor för den tjejen.

Hon kanske skulle uppskatta att du tar upp kontakten? det beror på hur ni slutade, vilket vänskap/kontakt ni hade etc...ni har ändå pratat länge, så jag tror att hon bryr om dig..du har ändå betytt något för henne så det kanske är inte så svårt att gå tillbaka o ta upp kontakten igen...
Förklara vad du känner och att du gjorde fel och ångrar att du sa upp kontakten... alla gör fel, att du saknar henne etc... sen vet vi ju inte hur hon kommer reagera så ha förståelse för det!


det vad jag vill att du ska tänka på (cuz been there done that) är att tänk på dig själv och dina känslor.Med tanken på att hon kände inte likadant som du för henne. Det kommer inte vara lätt att vara vän / börja om med nån man har känslor för. Det kan bli jobbigt med minsta lilla. Och hon kommer inte förstå det samma sätt som du kommer uppleva detta.Är hon ute på dejt med nån annan kommer det påverka dig och det är inget mysigt. Men är ni bra vänner och du känner att du klarar av alla motvindar, kör på. Du kan ju iaf prova, blir det värre så vet du att det inte funkade för er två och du kan gå vidare...vill hon inte ha kontakt så vet du hur hon tycker och tänker om dig.. men att du isf provade... för det är mycket värre att inte göra något och fundera evigheter.

Jag skulle säga att du måste gå vidare om du har minsta lilla hopp om att det ska bli ni två. När hon fattar tycke för någon annan kommer du bli utanför och det är inte det minsta roligt. Att du ångrar dig nu är en mild känsla jämförts med att vara hjärtkrossad efter att blivit utelämnad.

tacksam för svaret

Efter en månad med ingen kontakt alls känns det på något konstigt sätt så mycket bättre. Saknaden kliver på ibland men den är mycket mildare än förut. Men stoltheten har hjälpt mig jättemycket. När man släpper all kontakt på sina egna villkor förstår man hur mycket mer man förtjänar. Alla känslor som fanns där för henne kanske någon annan i framtiden kan ta till sig, förstå och uppskatta.

Tack för svar!

Har dom senaste veckorna bara engagerat mig i skola och musik. Går för tillfället på antabus och tänker bara på att jag ska må bra och mig själv generellt. Känner ingen åtrå efter henne längre, jag klarar mig så gott själv!

Nu är det definitivt! Kändes som att hjärtat domnat och jag grät inom mig hela dagen. Väl hemma brast det!
Korkade människa som inte fattar!
Idag är jag rent ut sagt förbannad, nu lämnar jag det i det förflutna. Hoppas den känslan håller i sig.

Liten update:

Nu är det 4,5 månader sen jag sist träffade henne, 3,5 sedan vi gemensamt gjorde slut, 2,5 sedan vi avbröt den sociala kontakten när hon hittade en ny och 1,5 när jag insåg vad fan som hade hänt, vad jag hade förlorat ( och då några dagar efter det gick helt no-contact).

Jag är hemrest under jul till släkten och vänner, där mitt ex även bor. Som tur/otur är så kommer jag inte träffa henne denna gången. Det känns dock lite som man är på ruta ett då de flesta minnen med henne är härifrån, då jag behandlat mina känslor på andra sidan Sverige.

Känns skönt att få träffa kompisar, och även kunna prata med enstaka om det och stärka kompisrelationen. Dock så känns det så himla tomt, speciellt nu på julafton då vi typ planerat att "fira" jag och exet då jag inte firar något märkvärdigt annars. Att umgås med min bästa kompis här är delvis jobbigt då hans syster alltid är med som också är bästa vän med exet, men hon vet situationen och exet är i princip endast med sin nya partner nu för tiden.

Alla dessa tankar om att göra saker med exet är ju värst, ut och gå, ut och bygga något, ut och kolla på bio är ju sådana saker som hon skulle gillat, och det finns ingen annan som jag hellre skulle vilja göra det med.

Jag har iaf planer med kompisar nu under jul, så förhoppningsvis blir det inte många ensamma stunder. Efter nyår åker man till studieorten och det känns ju helt meningslöst då jag bara har några månader kvar där innan jag flyttar till hemområdet igen.

Älskade inte denna tjej men hon var underbar och min bästa vän, jag ville älska henne, och den viljan är ju bara större nu och ger mig hopp om att jag kanske kan börja älska henne efter att jag fixat mig själv.......

Jag har ingen känslomässig kontakt med familjen så stöd därifrån känns inte bekvämt. Vill bara att tiden ska gå fortare så jag kan fokusera på mig själv och gå vidare. Jag har viljor att unblocka henne på Facebook och kika lite och se hur jag reagerar, men jag lyckas alltid övertyga mig själv att inte göra det som tur är. Jag måste träffa henne personligen innan jag ger mig på det, något som jag också längtar till då det kanske underlättar hanteringen, men då också förlänger tankarna på henne.

Det har varit lite dött här ett tag nu. Hur har det gått? Har ni överlevt julen och nyåret?