Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Jul/nyår var väl inte så jag ville att den skulle vara. Var ganska deppig under tiden även om jag försökte göra det bästa av det. Var i miljöer som bara kunde påminna mig om tidigare, och jag kände mig inte glad av sällskapet. Jag hade också en ständig känsla av stress, typ att jag måste få gjort saker i livet för annars kommer jag vara efter i livet (jämförts med exet då antar jag).

Nu när jag kom hem gjorde jag om lite i mina prioriteringar vilket har gjort så att jag kunna fokuserat och må relativt bra. Jag har fått lust att planera saker i framtiden, och då med nya vänner som jag har betydligt roligare med och som jag mår bättre av. Ensamheten skrämmer mig inte lika mycket nu iaf och jag har börjat bli bekväm med mitt egna sällskap. Jag har sökt mig utåt väldigt bra också, farbrodern, gamla gymnasiekompisar samt en tjejkompis som förtjänar mer uppmärksamhet från mig då hon fanns här för mig när jag bröt ihop.

Resultatet av lovet blev väldigt positivt iaf!

Själv då, har dina minnen hemsökt dig eller har du kunnat ersätta dem med nya glada varianter?

Hej mina vänner.

Tidigare har jag bara suttit och läst i tråden, nu är jag själv här. Jag ser att tråden nästintill är död men jag hoppas iallafall att någon löser.

Det är såhär att jag träffade en tjej på mitt jobb April förra året, vi klickade från dag 1. Problemet var då att vi båda hade partners hon sen flera år tillbaka och jag sen 1 år tillbaka. Men det var inga konstigheter vi hade kontakt som vänner och umgicks ofta tillsammans på arbetet osv. Vi stöttade varandra igenom dagarna helt enkelt.

Jag lärde känna henne på alla plan, vi hade världens finaste kommunikation och ibland sa hon att jag kände henne bättre än hon kände sig själv. Tiden gick och vi kom närmare och närmare, även fast vi aldrig kunde göra nånting så märkte vi båda att det fanns connection emellan oss. Vi ville alltid vara nära varandra. Tillslut gör iallafall hon slut med sin kille, mitt förhållande hade varit över ett tag.

Vi rusar in i ett "umgänge" då hon vill ta det lugnt, hon vill vara med mig men ta en dag i taget. Detta var svårare för mig än henne då det var allt intensivare emellan oss. Vi gjorde allting tillsammans, hade det super bra tillsammans, gav varandra så mycket kärlek. Det fanns liksom inget dåligt att säga.. Vi firade jul/nyår tillsammans med respektive familjer, allting kändes så fruktansvärt bra.

Men veckan efter nyår kommer den berömda "jag behöver nog vara lite för mig själv och tänka på vad jag verkligen vill", då hon kanske märker allt mer på mig att det tär på mig att vi gör allt som ett par gör men hon är endå inte redo att kalla oss det. Hon får tid för sig själv, vi har ytterst lite kontakt och hon hör typ inte av sig alls vilket gör mig ledsen då jag vet att pauser oftast slutar i break-up. Hon får iallafall en vecka till efter det, sen kunde jag inte vänta mer. Jag bad henne att säga vad hon kände osv. Självklart lutade det åt fel håll. Jag åker hem till henne och vi har ett fint avslut, tårar, kramar, pussar, samtal ja allt helt enkelt. Efter detta vart det kallt mellan oss, det var som hon personlighetsförändrades. Det tog stenhårt på mig jag som redan var helt förkrossad och nere blev ännu mer krossad. Jag sitter idag med ständig ångest, gråtfärdig, ledsen, tom och allt därtill har gått till doktorn och fått medicin utskrivet och ska även prata med psykolog nu i veckan för jag håller på att förlora mig själv som människa.

Igår hade vi AW med jobbet och detta var första gången vi sågs på 3 veckor då jag varit sjukskriven, det var fruktansvärt jobbigt att behöva se henne. Allting var så normalt, connection fanns fortfarande där även fast hon inte visar den på samma vis. Vi dansar nära och allting är bara bra helt enkelt. Imorgon börjar jag jobba igen och jag fasar för denna dagen då vi jobbar så fruktansvärt nära varandra, jag måste se henne hela dagarna och vara nära och prata med henne. Mitt hjärta blöder över detta..

Jag har läst hur alla fina människor stöttar varandra just i denna tråd så jag hoppas det finns någon som kan hjälpa mig se någon form av ljus. För nu är jag på botten. Ni som har läst allting, tack! Annars kanske det bara var bra för mig att skriva ut det. Har länge velat göra det men inte vågat. Kram på er!

Hjärtesorg är jobbigt, har vart där själv. Det kommer göra ont fram över, hur länge kan ingen svara på. Som alla andra oftast säger i såna här lägen så kommer det bli bättre med tiden. Trodde inte på det i början och tyckte alla bara skulle hålla sina munnar stängda. Men om man ger det den tid det krävs så kommer det bli bättre och man kommer finna lycka på något sätt igen.

Det som kommer försvåra din läkningsprocess är att ni jobbar tillsammans. Om jag var du skulle jag ta ett snack med henne. Att respektfullt men bestämt be henne hålla avstånd så mycket som möjligt, så att du får tid att acceptera läget och försöka gå vidare.

Jag hoppas att det löser sig på ett eller annat vis, ett brustet hjärta önskar jag ingen. Skriv gärna mer om du vill bolla fler tankar.

Jag vill verkligen tro på det du säger, då jag själv har haft inställningen tidigare i livet att jag får sörja men att det blir bättre. Men nu denna gången är jag en zombie. Jag är bara så ledsen och tom.

Jag ska bekänna färg, vi jobbar inte på samma jobb.. Vi går i samma klass. På folkhögskola. Detta resulterar i att vi måste vara nära varandra då vi tillsammans gör skoluppgifter som lärarna delar ut. Man kommer inte ifrån det. Jag har svårt att acceptera att vår "kärlek" är slut, då det nånstans i grund och botten känns som att det bara var ett hastigt panik beslut från henne. Jag känner mig så död inombords.

Alkhol droger och runk. Nya brudar är de bästa dock.

Trodde verkligen inte heller att det gick att bli bättre. Hamnade i depression, hade daglig ångest, panikångestattacker och prestationsångest. Började tänka i banorna om det helt enkelt skulle vara lättare och avsluta livet. Jag orkade inte må dåligt mer. Har förträngt dom där åren lite halvt så jag är osäker på vad som blev min vändning. Men här står jag, har träffat en ny kille som får mig att känna saker jag aldrig känt tidigare. Har en underbar familj och fantastiska vänner. Livet är spännande igen. Varför ska du låta ditt liv kontrolleras utav en annan människa? DU är kapten på ditt skepp. Du måste finna viljan att bli bättre, vill man något tillräckligt mycket så kan man lyckas med det mesta.

Det är jobbigt och mörkt nu, men jag vet att det kommer bli bättre

Jag antar att du har rätt i vad du säger. Och jag försöker tänka så också även om det många gånger är omöjligt! Men jag gör vad jag kan. Jag börjar hamna i stadiet där jag vill fråga henne om detta verkligen var rätt val. Men jag vet att jag inte får eller ska göra det. Men jag vill!

Man lär sig av sina misstag. Fråga och se vad som händer. Jag kröp tillbaka ett x antal gånger och det har gjort mig klokare. Så länge du inte går in med inställningen att det kommer bli ni igen och att ni kommer leva lyckliga i alla era dar. Det är bättre att gå in med 0 förväntan, då slipper man den där jobbiga besvikelsen. Det kanske rent av släpper på ångest av att bara få prata lite, ibland är dom dom enda som faktiskt kan förstå hur man mår.

Jobbig sits det där med att du fortfarande tvingas träffa henne, jag har varit i en liknande situation och det var verkligen fruktansvärt jobbigt, jag klarade inte av att komma över mitt ex och gå vidare så länge det pågick, varje gång jag såg henne var det som att alla sår revs upp och jag hamnade på ruta ett igen om och om igen. Min situation förändrades tack och lov efter ett par månader och jag slapp behöva se henne dagligen, först då kände jag att jag fick ett avslut och kunde gå vidare.
Ja, detta var kanske inte så upplyftande läsning för dig, sorry...men finns det ingenting du kan göra för att förändra situationen?

Vi får se vad kvällen gör. Jag vill inte ha någon form av hopp. Jag tror jag behöver höra att hon tagit ett beslut som hon fortfarande står fast vid nu när det gått en månad. Först då kanske jag fattar och kan börja ta tag i min situation. Men denna ångest och ledsamhet tar kål på mig.

Nej, det är inte mycket jag kan göra. Vi tar examen i Juni, det är så länge jag då förmodligen kommer behöva vänta

Hur kan människan bara stänga av en person som egentligen inte gjort något fel? Jag själv är inte kapabel att göra det mot någon. Ångrar en person som stöter bort personer ur sitt liv någonsin stt den gjort det?