Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Ahh då är jag med

Jävla skit säger jag bara.. Jag vet inte vad jag ska göra.. Allt var perfekt, jag mådde bra, jag hade kommit över henne ( trodde jag.. ) men så fick jag plötsligt för mig, helt slumpmässigt att kolla på mitt ex Facebook. Varför gjorde jag det..

Jag ser inget speciellt, hon hade bytt profilbild - det var allt men ändå så slängdes jag i väggen, känslorna, ensamheten och saknaden skar igenom mig som en kniv i ryggen. Jag kontakta henne, skrev bara "Saknar du oss?" Varför gjorde jag det? Inte vet jag.. Hon har inte svarat, är det kanske meningen att vi ska dö ut? Är det meningen att jag ska sitta här ensam? Jag har miljontals botar, massor utav människor i min närhet men blott hemma i ensamheten och allt känns så.. Värdelöst.

Alla finns där men ingen att prata med, antingen förstår dom mig inte eller så är dom upptagna.

Varför skulle det ta slut? Vad gjorde jag för fel? Varför ska det göra så jävla ont? Varför kan det inte vara hon och jag? Varför ska jag sitta här och gråta? Varför?

Det har gått 3-4 månader sen vi sist prata och ändå mår jag så jävla dåligt.. Varför kan jag inte bara gå vidare? Varför kan hon inte bara komma tillbaka? Så många frågor och så få svar.. Vi bara bråka, vi hade många pauser, hon hade sex med andra under pauserna. Varför? Varför kunde hon inte ta det lugnt i en vecka som jag gjorde? Varför kunde inte hon inse att vi fortfarande kunde slåss för varandra än att vi bara skiter i allt och går och super ner oss? Varför sitter jag här och fäller tårar för henne? Kärlek..

Ju mer pauser, ju mer misstag gjorde vi och ju fler misstag desto längre ifrån kom vi ifrån varandra. Nu sitter hon på ena sidan jorden och jag här i kylan och ensamheten. Hon är säkert ute och festar, skrattar och gått vidare medans jag patetiskt sitter här och gråter. Varför? Kärlek. Underbart.

Varför kommer jag aldrig över henne? Jag brukar vara en logisk person, jag brukar följa hjärnan, inte hjärtat, varför kan jag inte göra det nu? Jag vill bara hålla om henne på nätterna, jag kan vakna gråtandes utav att se henne förvinna i drömmarna, jag kan dock fortfarande känna mig lycklig när jag drömmer att jag håller om henne. Varför saknar jag denna kvinna så grymt mycket men samtidigt nästan hatar henne.. Jag hatar henne för vad hon gjorde men fortfarande vill jag dela säng med henne, känna lukten från hennes hår och få hålla om hennes kropp medans jag sakta somnar.

Hela mitt liv är uppe och ner. Jag försöker sysselsätta mig men har inte råd.. Alla pengar jag la på att hon och jag skulle hitta på saker svider nu i min ekonomi, jag lever snålt just nu och kan inte gå ut som alla andra utan jag är fast här i lägenheten, helt ensam och förstörd.

Vad ska jag göra för att gå vidare? Sysselsätta mig? Försöker.. Jag försöker låta tiden gå, jag försöker undvika henne, jag kämpar emot för att inte kontakta henne ( vilket jag gjorde ändå.. ) och jag försöker att inte kolla hennes "sociala" sidor hon är på.

Hur fan ska jag lyckas gå vidare? Så svårt att finna någon man kan prata med när man känner sig så jävla nere..

Vill också tillägga att detta skrivs i ilska/sorg så finns säkert brister. Orkar inte bry mig..

Så mycket ångest har jag nästan aldrig sett i ett inlägg. Jag lider med dig och hoppas verkligen du kommer över henne. Finns så mycket gott att se fram emot, gräv uppåt, inte neråt.

Hur? Jag vet inte hur jag ska komma vidare, jag är i ett mörkt hål med endast tårar och där dränks jag sakta men säkert.

Jag vill finna någon att prata med, någon att bara bolla med, någon att snacka skit och fördjupa sig i vardagsskit. Jag har suttit på skitsidor som HappyPancake, jag försöker gå vidare men jag är för "snäll" och blyg. Jag kommer aldrig finna någon i denna skit, jag är och förblir den ensamma killen bakom skärmen.

Vart fan kan jag finna någon att gå vidare med? Någon att få hålla om? Jag är tydligen för dum för att lyckas.

Jag är definitivt inte ful, jag kanske inte är i toppen men det som hämmar mig är min "snällhet", jag tar inte för mig, jag sätter mig stället i depression och mår piss. Skola, jobb, livet, allt påverkas och jag kommer inte vidare. Jag vill finna någon att få somna bredvid, någon som jag älskar, någon som besvarar min kärlek och som vill slåss för gemenskap istället för att förstöra den med osäkerhet.

Jag vill ta livet av mig, jag har känt länge att jag orkar inte med allt. Jag vet inte varför jag inte bara gjort det, jag uppskattar väl livet för mycket? Eller kanske är en fegis som inte vågar. Jag är fördömd att känna mig värdelös och ensam och vad fan ska jag göra för att komma ur den? Sysselsätta mig? Va fan.. Jag försöker, vad fan krävs det? Vad har jag gjort? Allt jag vill är bara att må bra.. Jävla skit. Jävla tur att jag är "anonym" och någonstans att ventilera.

Jag vill bara gå, gå på en lång promenad i stjärnorna och njuta, varför förbjuds jag att få njuta? Varför kan jag inte få bli gammal och komma in i tryggheten? Varför? Vad har jag gjort? Allt jag vill.. Jag vill ha någon vid min sida, någon att njuta tillsammans med, någon att få njuta med, att kolla på stjärnorna, att få känna att jag är hemma.

Fan vad jag mumlar, jag ber om ursäkt. Jag känner mig bara totalt värdelös.

Det är lätt för många att säga att man kommer vara ensam livet ut men så är det aldrig. Allt handlar om den inställning du har till dig själv, säger du att du är värdelös klart som fan att du känner dig värdelös men du är det inte för det. För mig tog det 20år innan jag fick min första flickvän, jag försökte men ingen ville ha mig. På fester så ställde jag mig alltid i hörnet och gjorde inget försök för jag ansåg att jag var ful och värdelös. Till jag beslöt att fan jag är bättre än så här, jag gjorde en vändning och förändrande mig själv till det bättre. Från den blyga killen till den självsäkra, jag kan gå ut mitt på gatan och börja dansa och bryr mig inte ett smack om vad folk tänker.

Du har skola och jobb, jag är skadad så jag kan inte jobba och har varit det i snart 2 år men jag lever vidare. Jag gör det bästa av situationen, livet är ingen lätt sak och att ta sitt liv är som att ge upp. Du har mycket mer saker att uppleva och nya erfarenheter att få men då måste ändra din inställning. Varför är du blyg? Börja gå ut på krogen med vänner, bekanta eller själv. Det kommer vara obekvämt första gångerna men sen vänjer man sig. Då ökar chanserna med 100% att du lyckas hitta någon än att sitta hemma varje dag.

Jo, jag har försökt att ändra inställning, det har gått men så kommer problem med kärleken och man står där tomhänt igen. Varje gång jag bygger ett slott så blir det nerslaget utav kärleken.


Varför kämpa? Allt skiter sig ju bara.. Knappt uppväxt hos mina föräldrar, bott cirka 4 år utav 19 hos min mor, resten i socialfamilj som tryckte ner mig, som förstörde mig och jag har alltid fått kämpa och visst har det gett mig mycket men fortfarande är jag så kör. Jag försöker kämpa, jag lyckas och blir nerslagen, vad är poängen? Att jag alltid ska behöva bygga och sen förstört?

Jag är känd att vara överallt och många vet om mig, jag har varit med på krogen, jag har festat och gjort bort mig men mitt självförtroende och kärleken är ett stort bekymmer för mig. Jag kämpar varje dag för något som förstörs till natten och ångesten kommer krypande. Den jävla ångesten, den jävla sorgen.

Jag var mycket ute förut men krogen är inte min grej och jag har varit där en hel del sen jag blev arton.

Finns ingen där, alla är ytliga och fulla, ingen som är ute efter att hålla hand och kolla på stjärnorna utan alla är antingen ute efter att bli dyngraka eller ONS.

Jag vill ha mer än yta, jag vill ha ett hem, en säkerhet, någon att älska, någon som tar emot mig när jag faller.

Vidare utveckla gärna.

Inte uppväxt hemma, uppväxt i en osäker miljö där jag blivit behandlad som ett specialbarn. Folk har alltid fått mig att känna mig speciell och inte på ett positivt sätt och det har totalt förstört mitt självförtroende även om jag har haft kontakt med så många kuratorer. Osäkerheten förstör så mycket för mig, jag hämmas utav mig själv. Jag försöker spräcka den gränsen, att ta mig ur ångest och osäkerheten men så jävla svårt då den raseras utav kärleken.

Exen har båda varit otrogna mot mig och det har fått sin törn.

Okej, jag har full förståelse för att det sätter sina ärr. Om jag fattat dig rätt så tror du att om du finner kärleken med någon person så kommer det leda till att du mår bättre?

Nja, jag har en del andra lik som jag behöver bli av med men att finna någon trygghet i en annan person som jag kan prata med kommer göra stora skillnader.

Men du har ingen nära vän som du kan prata ut om allting?

Mina barndomsvänner men vi börjar flyta iväg från varandra. Den ena utav dom lyssnar men inga tips, ingenting utan mest tyst och visst behövs det men ibland vill man ha åsikter och han har inga.

Den andra.. Ja, allt vändes smått upp och ner när han blev kär i mig. Vi var fortfarande vänner och inget illa men på något sätt fick sig våran vänskap en törn.

Sen hade jag vänner i samma åldersgrupp från plugget men gick om ett år då jag tog ett sabbatår och dom tar studenten i år och vi har helt olika klasstider som lektioner och dom jag hängde med varje dag förut ser jag knappt 1 gång i månaden.