Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Igår fann jag bilder, från varje år vi var tillsammans. Det var midsommrar, jular, kräftskivor, diverse fester. Det var kul att ögna igenom dessa samtidigt som det var lite ledsamt men inte värre än att jag ryckte på axlarna och sedan flyttade över dessa till en portabel disk.

För ungefär 2 veckor sedan så hamnade min tjej i någon sorts depression/ångest-vända, och tappade alla känslor för mig under loppet av 2 dagar. Vi har varit ihop i 4,5 år, varav sambo 3 år, och har den senaste tiden planerat lägenhetsköp och möjligtvis barn(hennes idé). Vi är båda mellan 24-26. Det känns helt sjukt att det slog över från världens kärlek och framtidsplaner på torsdagen, till ingenting på lördag/söndag. Vi har verkligen haft det bättre än någonsin på senaste tiden, och inte tjaffsat någonting.

Hon har nu flyttat ut ur vår lägenhet, och det känns helt jävla sjukt. HUr fan hanterar man något sånt här?

En sak är väl om vi hade tjaffsat och det sket sig, men nu kom det "ur det blå". Självklart misstänker jag ju att det har någon orsak, typ otrohet eller liknande, men hon blånekar det.

Det känns jävligt hopplöst just nu, och alla jävla tankar på att man måste börja om, dejtandet, att bo ensam för första gången i livet, allt det bara lägger sig som ett jävla moln över mig så jag knappt kan andas. Känner liksom ingen motivation att köra det vanliga breakup-paketet med att bli gymbög och fest-kalle.

Jag har precis lagt ner festlivet som jag har kört ganska hårt på under en lång tid, och kände verkligen att jag ville slå mig ner och satsa på "familjen". Är det för sent att börja om när man är runt 26-åldern? Känner mig så jävla old, och alla polare har börjat skaffa tjejer och slå sig ner...Fyfan alltså!

Är det något hormonellt att kvinnor spårar ur på våren eller?

Fittlivet nr.1, over & out.

Jag känner EXAKt samma sak. Vi bröt upp för någon vecka sedan, är fortfarande totalt förströd. Äter ingenting, sover ingenting. Gråter om vart annat.

Vill inte ens vara i min lägenhet, allt känns bara tomt tomt tomt- Alla saker vi hittade på tillammans, vad fan ska man nu göra?

Ensamheten är värst. Fyfan vill bara dö och har funderat på om det är en utväg, för den här smärtan orkar jag inte.

Jag orkar inte den.

Vart bor du?

Samma situation för mig, efter att jag äntligen tagit råden jag fick här inne så har jag inte pratat med exet sen den 28 januari och inte kikat in på hennes FB på ja jag vet inte ens hur länge det varit, men tre-fyra veckor kanske.

Jag tänker också fortfarande på henne varje dag, men det gör inte så ont längre utan jag har accepterat att där inte finns något hopp för oss och att det är dags för mig att koncentrera sig på mig och mitt eget välmående.

6 månader fyllda av ångest, sorg och smärta bortom vad jag trodde man kunde känna är äntligen slut. Jag mår lite bättre för varje dag som går och nu när vädret börjar bli bättre så har man sommaren att se fram emot också.

Till alla nya här. Lyssna på aeon, kannan och alla andra. Bryt kontakten, gör er själva den tjänsten, håll huvudet högt och le. Det hjälper. Det känns inte så nu, men det kommer bli bättre. För nästan exakt en månad sen var jag desperat och gick runt och mådde sämre än någonsin. Nu är varje dag lite lite ljusare och jag mår lite bättre hela tiden.

Ta hand om er och tänk positiva tankar

Tråkigt att höra vad som hänt för det första! För det andra, ne det är verkligen inte försent att "börja om" när man är 26. Jag var själv 29 när jag blev singel efter ett 11-årigt förhållande våren 2010. Jag har förövrigt skrivit idenna tråden efter att det tog slut, så jag har med suttit framför datorn och känt att livet är slut och tröstat mig på Flashback-forumet. Och det är sjukt vad det hjälper att känna att man inte är ensam!

Nu står jag här med en helt underbar tjej, som har väckt känslor som jag trodde inte fanns i mig längre. Jag håller på att flytta från min nuvarande hemkommun till min gammla hemkommun och igentligen göra en nystart av livet. Och den känslan man har nu när man känner att allt är möjligt, den är helt otrolig.

Så låt tiden ha sin gång (låter klichè jag vet) så ska du se att du inom ett år tänker helt annorlunda gämfört med vad du gör nu! Man är så jävla hjärntvättad efter att man blivit singel efter ett förhållande, så man tänker inte rationellt. Det roliga är att vi alla som blir singlar verkar tänka i exakt samma banor, nästan som att vi bara är programmerade.

Sitter i precis samma båt som du, allting är lite lite lättare och det är en lättnad helt klart
men så kommer det dagar som igår där allting slår tillbaka, det känns som om man får hela världen på sina axlar och solen trillar ner i nacken på en.
Det finns så mycket man fortfarande vill ha sagt, det är så mycket jag vill veta, jag vill veta hur hon tänker och mår, vad tänker hon om mej, hur har hon tänkt och hur tror hon framtiden ser ut, det är saker jag förmodligen aldrig får reda på, KANSKE den dagen om det nu skulle bli så att vi kanske kan ge det ett försök till, kanske man kan prata om det då..

Jag hade mest velat veta det för att jag är nyfiken, jag har förändrat mej väldigt mycket som person sen det tog slut och jag gick in och ur min depression, det var en rejäl hemläxa för min del.
Jag insåg mina fel och brister och har fått klarhet i det mesta och ser på förhållandet med en helt annan syn just nu, OCH det gör att jag tror ännu mer på att hon och jag skulle kunna lösa det och få ett bra förhållande som varar långt tid framöver....men vad jag tror och känner är ju inte avgörande nu.

Jag har försökt allt verkligen allt för att må bättre och det ENDA som faktiskt hjälper är att släppa det, släppa henne, sluta hoppas, intala sej själv att det blir aldrig aldrig vi mer, man får liksom ljuga för sej själv på något vis, man får intala sej själv att vill hon igen är det HON som inte ändrar på sej och då kommer JAG sitta i skiten igen, det ger iaf mej lite mer kraft i att försöka trycka undan henne när hon kommer upp i tankarna.

Första tiden mådde man dåligt av tanken att hon kanske bara pratar med någon, det fick mej att vilja spy och jag blev rasande, man kände sej så jävla dålig, utbytt och kass, men jag vet att jag la ribban högt så nästa snubbe har lite att leva upp till, vi är ju själva killar och vi vet vilka "svin" det finns där ute.
Jag glömmer aldrig orden hon sa någon månad innan det tog slut " Du är bättre än jag trodde, du är en underbar pojkvän och människa och jag är så glad att **** presenterade dej för mej, jag vill verkligen inte förlora dej på något sätt "
ibland känner jag att jag vill att hon råkar ut för ett svin så hon blir bränd och tänker efter att Redbullen var faktiskt en sjukt bra pojkvän och vän på alla sätt, men samtidigt vill jag inte att hon ska bli det heller för det gör sjukt ont att bli bränd.
På något sätt känns det som hon redan har någon, nått i mej säger det, inte att dom är ihop för det är hon för rädd för, men att hon dejtar eller kolla läget iaf, det känns sådär men självklart vill jag att hon ska vara lycklig.
Skulle jag få reda på att hon är tillsammans med någon kan jag faktiskt gratulera henne.

Innan var man desperat i henne på alla sätt, nästan besatt på något vis liksom, men idag är det en stor saknad, jag är inte kär på samma sätt men jag har starka känslor för henne, det gör ont att man liksom inte kan komma åt nån slags "knapp" som man kan trycka på så hon inser vad hon går miste om.

Men det stämmer DET BLIR LÄTTARE MED TIDEN !

ville bara skriva av mej lite.

Tack för svaren grabbar, känns fan bättre när man kan vältra sig i andras sorg också. =)

Skönt att höra att det kan ordna sig också Darchaos! Att läsa sånt ger hopp, på riktigt.

Jag bor i mellansverige ganska nära Stockholm wick..Tankarna med att smälla huvudet av sig har väl alla som går igenom något sånt här, men det är ju ingen lösning. Det enda säkra du vet om livet är ju att det någon gång kommer att ta slut. Så småningom kommer du ju att dö, det är oundvikligt. Tänk dig istället att du har en timer med tid kvar, vad vill du göra INNAN du dör? Är det så att du är helt waste, så ta på dig ett par kängor och bara gå, kör into the wild istället...Gå ner till spanien!

Innerst inne vet jag ju att det kommer att ordna sig, och att man förmodligen kommer se tillbaka på detta som något bra, men det är en sjukt lång väg dit. Hur FAN kan det ens vara möjligt att må såhär kasst? Ingenting fungerar ju. Jag varken äter eller sover, bara går runt som ett skal. Jag förhåller mig i alla fall till de enkla reglerna jag lärt mig av att läsa i denna tråd, avhållsamhet från sitt ex. Tittar inte på några gamla bilder, har rensat ut all hennes skit(dödsångest deluxe) ur lyan, och tagit bort henne på alla sociala medier. Varenda steg av detta var som att hugga mig själv i hjärtat med en sax..

Tankarna på vad som kunde blivit annorlunda går ju inte att få bort, det ekar liksom i huvudet med alla misstag man gjorde. Att man kanske kunde köpt hem blommor oftare, vad som helst...

Vad är det bästa att göra, skall man gå vidare och hoppa in på några dejtingsidor och börja hetsa för att hitta en "rebound", eller kommer man må sämre av det? Man lär ju i alla fall framstå som ganska desperat.

Jag tänkte köra igång en intensivperiod med träning och sätta upp lite mål där för att hålla mig sysselsatt, men allt känns så jävla...dött utan henne..

Hatar alla lyckliga jävla par just nu, finns det ingen ö för alla trasiga nyblivna singlar? :O

Sköt om er!

Håller med. känns förjävla tomt och dött. cirka 2 månader sedan det tog slut. känns som det går väldigt upp och ner för mig. vissa dagar går helt okej vissa dagar känns allt skit.

Men känner mig aldrig helt glad längre. allt känns lite jobbigare än innan och har inte samma lust längre att göra saker.

Ska uppfinna en tidsmaskin och åka tillbaka ett år i tiden tänkte jag.

Men det känns lite bättre nu när vädret börjar bli bättre..

Vänta lite, ska jag sitta här och tycka synd om mig själv för att hon gjorde slut? Hon gjorde världens tabbe så det finns ju inte, hon kan/kommer aldrig hitta en bättre kille än mig och det vet hon, om inte så kommer hon få reda på det inom en närliggande framtid. Haha snälla bruden hur tänkte du, men visst gå ut du och leta efter den ultimata killen men lite svårt när jag är här. Vill du har mig får du f*n jobba för det, jag kan få vilket tjej som helst men du hade turen att jag valde dig, svider lite va? Hoppas det, men ditt val din förlust. Sommaren är på ingång och i o med det så börjar MITT år inte ditt, 2012 det är då jag spelar efter mina regler och ingen annans!

Samma för mig, det är det enda mina tankar består av. Kan nästan bli lite små arg just för att jag får inte veta dom svaren. Finns inte en chans på jorden att hon skulle skriva något som är men en själv att göra på hennes sida, ändå så vill man snoka men det slutar ju bara att man bränner sig.

Jag vill veta hur hon tänker på framtiden och framför allt när man säger mitt namn exakt vad tänker hon då.

Jag var ute och festade igår.. Fram mot småtimmarna så fick jag ett sms utav förra flickvännen, hon dumpade mig för 3 veckor sedan. Det slutade inte bra och jag började självklart gråta och tänka tillbaks på gamla minnen. Hon började skriva om sitt nya liv och jag blev förbannad och överreagerade, nu när jag läser på vad jag skrev inatt så känner jag en viss ånger.. Jag var verkligen inte snäll.. Ska jag dra iväg ett "förlåt för igår, menade det inte"-sms eller ska jag skita i det och försöka gå vidare? Är inte helt klar med henne känslomässigt och det kommer antagligen bara riva upp i dom inte helt läkta såren om jag börjar prata med henne.

Vad ska jag göra?

Men varför smsade hon dig och sa om sitt nya liv?