Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Vet av egen erfarenhet bara att det som skrivs på tex Facebook oftast misstolkas av en själv, och så tar man kontakt för man tror det värsta och så är det ingenting och så tog man kontakt i onödan och ställde till allting....

Edit : Skrev också ett brev till mitt ex igår, 9st fulla A4 blad, men det kommer aldrig skickas, det är också ett tips om det är jobbigt, skriv ett brev där ni vill säga allting, men skicka det aldrig, ibland känns det för mej som man får det "sagt" till sitt ex, det kan lugna en hel kväll faktiskt...

Denna måndag är enormt seg att ta sig igenom, alldeles för många tankar om exet.

Vad skulle hända om du skickade det? Varje gång jag har skrivit något sånt så har jag skickat det. Och det har hjälpt flera veckor. Allt på facebook dock, har nog skickat 50 spalter nu där och det är liten text då, med blyerts vettefan hur många sidor det skulle bli.. I psykologin säger man att människan har ett behov av att hävda sig. Och det är inget fel på att hävda sig. Det är nödvändigt, det är ett behov. Man ska ej skämmas för vad man vill ha sagt!

Men du vet givetvis bäst, att förolämpa t.ex, kan man lika gärna göra till en stol.

Du har så rätt med toppen av isberget. Men ibland är det så svårt att låta bli. Mitt ex har blivit kompis med typ 8 nya killar, och jag har inte lagt till en enda vän sen typ ett halvår. Ser framför mig hur hon lever loppan och är hur lycklig som helst och här sitter jag och daltar.

Måste bara skriva av mig lite.
Sitter här med ett förhållande som tar de sista rosslande andetagen.
Drygt ett och ett halvt år har det varat, hela tiden på distans.
Har dock haft relativt goda möjligheter att träffas någorlunda regelbundet.
Även spenderat flertalet utomlandssemestrar ihop.
Utan att gå in alltför mycket på bakgrund och orsak beror nog det stundande uppbrottet på just distansen.
Både har bra jobb och ingen är direkt sugen på att röra på sig.

Jag har gjort den resan en gång,
börjat om från scratch och har nu på en ort som ej är min barndoms byggt upp både socialt umgänge och som sagt ett jobb jag trivs med.
Jag kanske är feg och egoistisk eller så är kärleken inte stor nog.
Myggbettet ,som kom i takt med att distansen började tära, vill inte sluta klia.
Det tilltar bara i klåda.

Min fundering är denna.
Är det "olämpligt" att förtränga smärtan? När jag tänker på ett avslut gör det så ont. På riktigt. Även om jag innerst inne vet att det förmodligen är rätt.
Bara en snabb tanke, en titt i ett fotoalbum, en låt på radion, hennes röst, får klumpen att bildas i halsen och tårarna att forsa direkt. Tanken på att man faktiskt aldrig mer ska ses blir så verklig.
Allt man upplevt. Allt man trodde man skulle göra.
Har märkt att jag, med ganska god lycka, kan "stänga av" all smärta och sorg om jag vill.
Distansen har typ skapat två världar. En här och en ihop.
Eller ska man tillåta sig att sörja? Ältar man saker i onödan?
Med förträgningsprincipen kanske man bara fyller upp ryggsäcken som en dag brister då den är överfull.
Som sagt, ville bara skriva av mig lite. Tack för visat intresse.

Hon har fått brev så det räcker där jag skrivit allt jag velat förmedla.
Detta är tankar kring saker, analyseringar bla bla... Skylla jag skicka mer sånt skulle vi bli ovänner ännu en gång och det är det sista jag vill.

Absolut har du all rätt att sörja och bara släppa ut alla dina känslor och älta på, det tillhör sorgeprocessen. Gråt ut, blir arg vad som helt låt det komma ut än att det förstör din insida, skriv av dig här när du känner att du behöver det. Alla här sitter i stort sätt i samma båt och vi hjälper varandra.

Morgondagen närmar sig med stora skrämmande steg. Alla hjärtansdag borde inte få vara en hel dag. Man kan inte ens gå in på nyhetssidor för att läsa om världens händelser utan att få hjärtan och bilder på förälskade par slängt i ansiktet. Jag fattar inte varför man ska påminnas om att man bör fira sin kärlek på en speciell dag medan vi andra, som fått våra hjärtan krossade, ska påminnas om att vi inte har någon att dela den dagen med. Så, imorgon lär man väl få stanna inomhus. All kärlek som invaderat hela stan får mig att spy. Jag vill inte ha den här dagen. Jag känner sån sjuk ångest inför imorgon. Ensamhet och var man än ser står lyckan och flinar åt en. Lite hånfullt till och med.

Ursäkta min attityd. Jag är bara så fruktansvärt uppriven ikväll. Jag vet inte varför. Jag är inte kär. Jag saknar bara allt. Hela grejen. Precis då ska kärlekens dag komma och jävlas med mig. Alltid denna eviga otur. Fan. Vad är era planer imorgon? Ska vi sitta och deppa ikapp? Hoppas att ni mår bättre än mig denna kväll och att ni inte bryr er ett dugg om vilken dag det är imorgon. Önskar verkligen att jag kunde göra detsamma. Har inte ägnat den här dagen speciellt mycket tankar något år egentligen. Men nu när man står här ensam blir allting för skarpt och elakt. Skär i mig. Nä, jag tycker att vi bojkottar alla hjärtansdag. Åh.

Tråkigt att se så många ny-anländande i tråden, vad är det med januari/februari månaderna...

Vad som dock glädjer mig är stödet ni ger varandra. Förringa det inte, det stödet jag fick vi den här tiden förra året var ovärderligt. Känslan av att andra människor faktist bryr sig, om än på ett "forumistiskt-plan" är väldigt skönt och uppmuntrande. Jag skulle även vilja passa på att slå ett slag för StyleAeon, han har ofta konkreta och bra tips och är en hejare på glada tillrop, som jag själv fått ta del av. Jag gillar även artigas tankar och idéer, han skriver en hel del kloka saker.

It can't rain all the time

Det kommer en dag då sorgen inte längre gör sig lika påmind, när du vaknar upp och livet mot dig ler. Det kan ta veckor eller månader, men den dagen kommer komma. Sen kommer du att få återfall, tankarna slår tillbaka, ditt ego låter dig inte glömma men dessa tillfällen blir färre.... och färre. En dag kommer du bara rycka på axlarna åt dessa tankar, även om jag tror att man aldrig helt blir kvitt dem... Jag tillhör dem som faktist tror att en glöd kan finnas kvar mellan två personer som valt att gå skilda vägar, att den glöden aldrig dör ut och att den kan få en ny eld att blossa upp. Det viktiga är dock att sluta leva med hoppet om att detta ska inträffa, för så länge man gör det så tror jag inte att man kan finna lycka med någon annan eller för sig själv. Det som händer, händer!

Carpe diem. Lev livet här och nu, lev för dig själv och din lycka.

Jaa hur ska man börja...?

Var på en fest under helgen och träffade en kille. En kille som är en gemensam polare till mig och min kompis. Vi har setts ett på gånger på fest and thats it.

Efter en trevlig kväll med en jäkla mycket sprit, slutade det med att vi låg med varandra. Hela jävla tiden låg jag och tänkte på mitt ex. Jag fick ångest, kände skuld. Ville bara komma därifrån, men då alla var fulla och det ligger en bit från där var jag bor, sov vi över där.

Jag kunde inte somna en enda stund. Låg och kände mig äcklig, som om jag hade varit otrogen.
På morgonen när vi vaknade så ville han mysa. Han undrade om vi skulle ta en fika eller något i veckan och jag tackade nej. Han blev ledsen och sa inte ett ord till mig efter det. Tog mina kläder, gick in i duschen, fixade mig och tog bussen hem.
Nu har jag även ångest för att jag betedde mig som en fitta mot honom. Har skickat iväg ett sms och bett om ursäkt, men har inte fått något svar tillbaka.

Har samma känslor som efter sexet hela tiden. Det konstiga är att den här killen är en BRA kille. Jag vet att han är intresserad och att han inte är en idiot som mitt ex. Han är inte ful och vi har mycket att tala om. Har inget illa att säga om killen. Men det lilla extra finns inte där.

Känner mig så äcklig och smutsig

Alla hjärtans dag imorgon. Dags att inaktivera Facebook så man slipper all jävla "attention whore" - kärlek där.

Det är individuellt men dom flesta behöver nog försöka undvika att tänka på det så gott det går och kanske försöka skaffa en ny partner så småningom men det enda som faktiskt kan läka ett brustet hjärta är tid!

Trist att se allt lidande i den här tråden.
Här kommer ett konkret tips som är en rejält besk medicin, men som garanterat förkortar lidandet för de allra flesta. Endast tillämpbart om inga barn finns med i bilden.

Se till att sortera upp alla grejor som tillhör respektive parter.
Sedan klipper man tvärt av all kontakt. Raderar mailadresser, etc. Skulle den andra hålla på och ringa, så blockerar man numret och vägrar svara. Mail och sms raderas oläst.

Sedan tar man itu med sorgearbetet, skriver här, kanske. Samtidigt börjar man fokusera på sig själv och sin egen framtid. Grubblerier kan man hålla på med ett tag men inte i evighet. Framför allt inte hålla på och traggla med exet, det förlänger bara plågan och man får aldrig några vettiga svar.

Visst finns det fall där par återförenats och stannat kvar livet ut, men de är ytterst få, så det är inget att hoppas på.

Ska det diskuteras så är det bättre att ta det här med olycksbröder/systrar.