Beror extrem jargong på personliga misslyckanden?

Jag är idag både full och kroniskt olycklig över att Tyson förlorade, och garderobsbögen Jon Jones vann över Miocic, så jag sysselsätter mig på alla möjliga och omöjliga sätt för att slippa tänka på den här vår sämsta av tidslinjer. Mot bakgrund av det orkar jag t.o.m. besvara dig.

Jag tillhör vanlig arbetarklass. Inte tillräckligt anställd eller livegen för att anses vara medelklass, men inte totalt utslagen som underklassen heller. Bara haft ett normalt liv, ett par pinnar tuffare än gemene dumsvenne.

Jag har inget emot dig personligen, alldeles oavsett om jag anser dig vara en idiot eller inte. Har vänner som är idioter, så jag sympatiserar. Jag är vidare inte olycklig - jag är likgiltig, och skillnaden mellan denna och olycklig är milsvid. Vill du däremot läsa in, och tillskriva mig, andra egenskaper så är jag inte tillräckligt intresserad eller engagerad för att motsätta mig detta. Jag bryr mig inte Hade jag inte haft ett nytt album att lägga huvudsakligt fokus på hade jag aldrig ens kollat om någon citerat mig här på Flashback.

Att vara aktiv i forum är en bra bisyssla om man har något annat, viktigare att fokusera på. Jag anser dock att det är bra hjärngympa att blanda sinnesintryck, så jag svarar dig - och andra - utan att lida vidare av det. Tolka det hur du vill - det är inget jag skänker en andra tanke oavsett.

Det är din definition på framgång, att man har genomgått den socialistiska skolan för att ta en anställning inom offentlig sektor, du känner väl till Max Webers skrifter om den byråkratiska skolan? Normal prestation blir snart max prestation. En passande beskrivning av den offentliga sektorn.
Min definition är de som är med i nätverken/sällskap som är man made alltså de har startat från noll byggt bolag till 100 miljonerklassen eller mer, då händer det något man kan bli erbjuden plats i dessa nätverk.
Då en bekant är medlem i 2 sådana så har jag lite insikt, ingen i dessa nätverk jobbar i offentliga sektorn, dessa är människor med driv.
Det som diskuteras väldigt mkt är Svenska skolan, PISA vår framtid, sjukvårdssystemet samt några ämnen till och förstås kriminaliteten.
Skulle vilja berätta mer men det är mkt skygga människor i dessa sällskap.

De här påståendena vittnar mest av allt om en djup okunnighet. Jag har ingen koppling till någon "socialistisk skola". Max Weber är jag självklart väl bekant med, främst från universitetet. Utöver att plugga sådana mer filosofiska saker har jag läst statsrätt och organisationsteori. Jag har släktkopplingar bakåt till högre tjänstemän inom statsförvaltningen. Mycket som görs inom staten har över huvud taget inte "effektivitet" eller "nytänkande" som syfte. Om man utgår från att de två sakerna är "det väsentliga" så har man helt missförstått vad verksamheten handlar om. I en privat verksamhet är de (eller bör vara) självklart i centrum. I statlig verksamhet är det inte självklart. Detta innebär inte att man ska "slösa" men däremot att måtten på framgång är helt andra.

Att det finns entreprenörer eller andra liknande personer som har egna nätverk är inget konstigt. Jag har själv inget intresse för entreprenörer eller den typen av miljöer. Jag känner några entreprenörer och iallafall vissa av dem kännetecknas av en uppblåst självbild fokuserad på den egna kapaciteten. Jag tvivlar inte på att de är bra men däremot på att de är så unika och speciella som de själva tycks tro.

I både privat och offentlig verksamhet finns massor av "lalljobb" där man vänder papper eller gör annat som inte leder till just någonting. Man upprätthåller en ordning eller producerar varor eller tjänster av ett eller annat slag. Inget ont om dessa människor men jag kan köpa att det att få/ha en sådan roll inte är något märkvärdigt. Sedan finns det människor som har större kapacitet. De finns i alla sektorer. Det kan handla om entreprenörer, politiker eller andra personer i ledande roller. Sedan är det inte alla i ledande roller som hör till denna grupp. Det finns också en grupp som uppnår höga befattningar utan att vara särskilt bra alls, om vi med bra menar att åstadkomma saker. Denna grupp finns i offentlig sektor, inom politiken men också inom storföretag. De utmärker sig inte men är bra på att bevara status quo. Jag skulle kunna lista ett antal kända personer som hör till denna grupp. Jag låter dock bli eftersom jag inte vill ha någon diskussion om just namnen. Dock skulle jag säga att iallafall vissa inom den svenska statliga förvaltningen som i media getts en ofördelaktig presentation (av olika skäl) inte hört till denna grupp. I deras fall har just deras förmåga att göra skillnad varit det som fällt dem. Hade de hört till den passiva gruppen hade de inte fattat de beslut som senare kritiserats. Det är mänskligt att fela. Vill man åstadkomma något så ingår det att göra en rad fel på vägen. Om man dessutom har motståndare inom systemet är det lätt hänt att någon lägger krokben för en.

Svårt att leka psykolog om en mängd helt anonyma medlemmar, eller möjligen ett gäng med en jävla massa konton vardera .
Själv tycker jag det blivit en floskel från ena sidan om den andra, dessa anklagelser man så ofta ser: 'det är folk som skyller sina misslyckanden på andra'. Det är en härskarteknik.

Man talar vidare om missnöjespartier etc, men i princip bara när det är en viss politisk inriktning.

Anonymiteten, att flashback är en ventil, förklarar det mesta. Sveriges trånga åsiktskorridor har skapat behovet.

Jag vill inte ta något ifrån dig med tanke på din självutnämnda briljans. Men är det någon i tråden som är hysterisk och obalanserad så är det du. Alltså enligt dina premisser en role model för personliga misslyckanden, det syns väldigt tydligt i text när en misslyckad person med mycket ångest febrilt försöker nå fram med diverse härskartekniker så det knappt går att läsa inläggen.

Du anförde detta,
När man ser själva den språkliga nivån och sättet att argumentera verkar det ändå sannolikt att de som skriver detta inte hör till de framgångsrika i samhället. Man har inte en lycklig tillvaro med familj, ett avancerat jobb i en framtidsbransch eller någon kärleksfull sambo. Istället är iallafall vissa sannolikt totala losers. Man har ”inte fått knulla på länge”, har en allmänt deprimerad och utsiktslös tillvaro, har ett meningslöst skitjobb av något slag eller ett överskott av diagnoser och är är arbetslös. Den exakta kombinationen av negativa egenskaper kan rimligen variera men kort sagt är man ”körd”. Detta är det som genomsyrar allt man gör i livet, inklusive att uttrycka en massa negativa saker om andra på forum som Flashback.

Det är rimligen svårt att begära att någon ska ”veta hur det är” på detaljnivå. Ändå tänker jag att det kunde vara intressant att höra vilka uppfattningar som finns. Är Flashback en tummelplats för de mest misslyckade i samhället eller finns det fler grupper, aspekter eller förklaringar som man borde beakta? Jag antar att det kan finnas forskning som kan ge ledtrådar.

Här uppstod ett intressant påstående framgångsrika, ja vad är det, läsa förutbestämda läromedel för att därefter erhålla ett jobb inom en förutbestämd avdelning, sedan försöka via olika vägar att avancera, tilldelas en påse pengar varje år sedan försöka hålla budget. Är Stefan Löven en av dessa framgångsrika enligt din måttstock?

Eller är framgångsrika de som skapar jobb i samhället vi delar. Här tror jag vår grundsyn skiljer sig åt.
De som är i den privata sektorn måste skaffa, behålla, förädla den tjänst eller vara kunden vill betala för, alltså måste de vara uppdaterade konstant om konsumtionsflöden.
Här kan jag nog önska att det skulle födas mängder med nya Ingvar Kamprad, Sverige skulle verkligen behöva det ja hela EU behöver drivna entreprenörer.

Framgångsrik i det här sammanhanget kan i princip översättas till att ha en utbildning och ett jobb. Det är de som saknar dessa två saker (oftast båda samtidigt) som i vissa fall är ”totala losers” som jag antar ägnar det mesta av sin tid åt att (typ) knarka, runka och sitta och skriva inlägg med tydligt låg nivå på t.ex. Flashback.

Att det vore bra med fler entreprenörer på hög nivå eller andra personer som åstadkommer saker är inget konstigt men en helt annan fråga.

Har haft åtskilliga ungdomar som varit på glid i samhället under mina vingar o försökt o räta till dem, utifrån mina bedömningar så är de ej på dessa forum, jag tror det är ytterst få som är på detta forum.
För några har det gått bra i livet vilket har skänkt mig oändligt med glädje då man haft o göra med deras förtvivlade föräldrar och även fått känna deras glädje under tiden man försökt o ge dem ungdomarna en framtid.
Det är magin med entreprenörer de kan göra så mycket mer än vad många tror.
Så avrundar vi detta och önskar dig en trevlig helg.

Här är en del grövre jargong blandat med en hel del städade, intressanta och djuplodande diskussioner, för det mesta är det rätt städat, men självklart är det bara bra om det finns forum där olyckliga, misslyckade, arga och frustrerade människor kan ha en ventil utåt, det behövs i dagens kalla, hårda och konkurrensinriktade samhälle. Man kan inte förvänta sig att människor som på olika sätt lämnats utanför ska vara ständigt glada och hjälpsamma, eller att de inte visar avundsjuka och missunnsamhet. Oftast är såren för djupa och gör för ont hos de som känner sig som förlorare i livet, för att de ens ska orka anstränga sig för att framstå som snälla och välmenande. Jag har själv varit en loser med stort L och vet precis hur det känns att vara en sådan, att se hur "alla andra" är lyckade och tillfreds med tillvaron medan man själv knappt uppnått något av värde. Det väcker en del onda tankar och känslor och kan minst sagt göra en till en ovänlig och missunnsam person.

Men ska jag peka ut ett uppenbart "loserforum" så är det knappast Flashback, för här finns en hel del utbildade och kunniga människor. Familjeliv däremot är ett riktigt loserforum, med "stammisar" som hängt där i drygt ett decennium och försöker inbilla folk att de är välutbildade och högavlönade, när de i själva verket är både outbildade och bidragstagare, och med män som försöker få till det med radikalfeministiska kvinnor som inte vill ha någon man i sina liv.

Du har säkert fullgoda poänger här. Att Familjeliv verkar lätt B är jag med på. Säkert finns vettiga delar även där men "framgångsfaktorn" framstår som lägre. På Flashback finns iallafall en del medlemmar som jag iallafall föreställer mig har ordentliga förhållanden. Sedan är det ju svårt att utvärdera det i praktiken.

Briljant!

Nu har jag visserligen en extrem jargong på Flashback, men å andra sidan är jag inte anonym utan den som vill får veta vem jag är eftersom jag även i mitt privatliv har en extremt grov jargong. Jag tror inte att folk med en grov jargong som sådant är speciellt misslyckade. Snarare är man väl lite av en ADHD-människa som jag. Däremot är jag övertygad om att hatiska människor tillhör bottenskrapet av samhället då de känner en inre ilska över sin tillvaro. Och eftersom Flashback är ett anonymt forum tror jag definitivt att de mest hatiska samlas här, så jag tror definitivt att din analys om att samhällets mest misslyckade samlas här.