Hemlig sorg

Ja men det är dig jag skriver till inte dem. Jag lider med dem men inte med dig. Det är skillnad på det. Du är ingen fin person och förtjänar inte empati från andra. Du har fått precis vad du förtjänar och det känns bra.

De andra är de synd om. Angående den avlidne, han lider inte mer. Varken av sin otrohet eller andra problem i livet. Han har det bra nu. Problemfritt och fridfullt.

Ibland är saker vad de är och vi måste hantera dem. Mitt råd i ditt fall är att kontakta kyrkan, t ex en diakonissa för samtal. De har tystnadsplikt och kan agera samtalsstöd. De är även vana att hantera sorg (oavsett kontext).

// CC

Börja gå i kloster kvinna.

Jag tror många skulle känna som dig och även om jag kan säga det rationella till dig, att du så klart har 0% skuld, så vet jag så mycket som att känslor inte är särskilt kopplade till rationellt tänkande.

En så här hemsk händelse, känns normalt, t om sunt, att du mår dåligt i detta. Du kommer ta dig igenom det. Shit happens. <3

Prata gärna med en präst. Tycker det är viktigt att du sörjer det här och inte låter det gå förbi även om det känns lättast att bara göra så. Tillåt dig själv att känna efter hur det faktiskt känns just nu, ur denna sorg finns en stor möjlighet till att växa än mer.

Det är lätt att döma dig men vem mår bra utav det? Jag kan tänka mig att det är rätt jobbigt att leva med sådana hemligheter, det blir liksom oärligt mot både dig själv och din omgivning. Nu har du möjligheten att bli bättre så ta vara på det.

Om du har en partner är det rätt vågat att söka sympati, om du inte har det så är det väl ej så mycket att gråta över. Finns ju en anledning till att ni bara gökade, eller?

Tack för de fina svar jag fått!
Prata med en präst är något jag överväger.

Jag vet att jag har gjort fel, men jag älskade honom.

Skärp dig så viktig är du inte, människor föds och dör du får väl hitta ett nytt prassel.
Kanske det var din man som arrangerade olyckan,,, då har du problem

Det du i alla fall INTE ska göra - om du har någon tanke på det - är att gå och bekänna för hans änka eller för din partner nu. Finns inget anledning att förstöra något NU, när relationen ändå är slut för evigt.

Jag vet nämligen ett fall när en okänd älskarinna uppenbarade sig (hon dök till och med upp på begravningen första gången), och sedan kontaktade hon dessutom änkan vid ett senare tillfälle och ville prata ut med henne (vilket hon även fick).

Denna kvinna verkar ha haft någon idé om att hon och änkan skulle kunna trösta varandra, för att de delade sorgen och borde kunna förstå varandra (!), men i stället gjorde hon mycket svår skada. Det hade varit så mycket bättre för änkan och barnen och övriga anhöriga, om de aldrig hade behövt veta att deras make/far/bror o.s.v. hade haft en affär. Nu blev ju även sorgearbetet förstört, minnet av den döde blev solkat, och det fanns inte ens någon att konfrontera mer när karl'n var död. De vuxna barnen (jag var kompis med en av döttrarna) började se på sin far på ett annat sätt. Det var hemskt.

Om du behöver prata med någon, så gör det med en professionell person som har tystnadsplikt. De har dessutom hört allting förr. De blir inte chockade av en otrohetshistoria (inte en präst heller). Men jag tycker inte att du ska lita på en väninna. Det kan man tyvärr inte, plötsligt får väninnan tokfnatt och känner att det är hennes plikt att informera änkan för "HON HAR RÄTT ATT VETA". Gör inte det! Det ska vara en person med tystnadsplikt.

Om man inte har kunnat vara med på begravningen (vilket jag antar att du inte har), så kan det förresten hjäpa lite att ha en egen liten ceremoni vid graven. Den gör du som du vill, men det kan t.ex. involvera att lämna en bukett blommor, tända ett gravljus, säga högt de avskedsord du skulle vilja säga till honom, kanske sjunga en psalm eller läsa en dikt. Hade ni en "vår sång" så sjunger du den för honom en sista gång. Jag gjorde så en gång i tonåren när en lärare dog, som jag var hemligt förälskad i, och det lättade faktiskt och jag kunde gå vidare. (Ja jag förstår också att det inte är samma sak som när man är vuxen och har haft en sexuell relation på riktigt - men det som är gemensamt är det hemliga och förbjudna, att man inte kan dela sorgen med någon eller ens berätta för någon. I ditt fall skulle andra människor tycka att det är omoraliskt, i mitt fall den gången snarare att det var omoget. Därför måste det få förbli hemligt.)

Du har aldrig varit kär i någon, eller? Saken är ju att man UPPLEVER relationen som väldigt viktig JUST DÅ, när man är kär. Och sorgen när det tar slut - oavsett orsak - är fruktansvärd.

Jodå jag var tvungen att avsluta en kk relation för jag blev kär, har gråtande gjort slut med flickvän som varit otrogen, men att inleda och tillåta mig bli kär i en upptagen kvinna har jag aldrig. Och när jag börjat titta på andra kvinnor har jag avslutat förhållandet, då jag känt mig otrogen. Sorg över avlidna har jag inte känt vare sig för mor, far, osv saknad absolut.

Tycker otroligt synd om dig!
Här svarar ”författaren och relationsexperten” Bengt Ohlson på fråga från kvinna i samma situation:
https://www.expressen.se/amelia/frag...e-sorja-oppet/
Dock inte så givande svar.

Men var din älskare upptagen?
Om han var singel kan du väl ändå höra av dig till hans familj? Du behöver ju inte presentera dig som älskarinna utan en vän.

Jag tycker att du ska kontakta en präst eller diakon.
Jenny Jägerfeldt (psykolog och författare) har en spalt i SvD, varenda svar jag läst från henne har varit väldigt bra och givande.
Antar att hon får många mail, dock.
https://www.svd.se/av/jenny-jagerfeld

Annars kanske du ska boka tid hos psykolog irl så snart som möjligt. Du skriver att du älskar honom. Hur ska du kunna dölja en så stor sorg för din man och dina barn? De kommer ju att märka att något är väldigt fel.

Till sist, ord jag har fått från Flashback:
Sorgen är som en hård, tung, vass sten i bröstet som skär en blodig. Men med tiden slipas kanterna av. Tyngden bär man med sig, men kanterna har blivit mjuka.