Rökade typ 2g hasch. Hade sedan 3g kvar och tänkte att det inte var nåt att spara på så lade in haschklumpen i en brödbit med mycket smör ( hört att det binder sig med fett). Höll på att kväljas men lyckades svälja.
Detta var i onsdags kväll och vid 23 tror jag så bröt helvetet ut.
Fick panikångest och bankade i golvet, skrek på hjälp och att jag håller på att dö.
Grannarna kontaktade polis och polisen skickade dit ambulansen.
Personalen hjälpte mig att få på en tröja och skor för hade bara ett par trosor på mig och klarade knappast att gå ner för trapporna.
Det obehagliga var att det kändes som jag tappade kontrollen över mig själv för jag började svamla massa saker och skrek.
Jag var helt säker på att jag kommer dö. Jag skrek till dem att det känns visst att dö, det gör så jävla ont och liknande.
Sedan kändes det som att jag på något vis kände igen alla människorna jag såg på akuten och jag kunde relatera deras ansikten och rörelser till saker i mitt eget liv och som hade en speciell betydelse. När jag såg en städerska gå förbi ropade jag att hon bara kunde komma och städa bort mig en sån liten jävla wt jag är.
Jag behövde inte gå på toaletten men när några sköterskor frågade så blev jag såklart övertygad om att jag behövde det men att det inte gick så de hjälpte mig att pinka på konstgjort vis varpå det slår slint på mig och jag får minnesbilder av typ våldtäkt och smärta för tror jag kände en nål.
Alla inlagda på medicinska avdelningen var 65+ och helt väck så blir allt mer övertygad om att jag kommer sjunka ner på deras nivå och bli permanent skadad både fysiskt samt utvecklingsstörd. Såg en äldre man på akutmottagningen i en annan sjukhussäng och tror till 100% att det är Arthur Schopenhauer och att vi kommer dö ihop. Börjar säga hans namn och massa sånt skräp.
Då slår det mig det här med att om det finns liv efter döden så kan det lika gärna vara hemskt och det är därför jag gapade och skrek hela tiden för jag trodde jag var påväg att dö men att nåt riktigt riktigt dåligt kommer hända. Kändes som helvetet eller en ond besatthet utan överdriva. En rädsla jag inte ens önskar min värsta fiende.
Hamnade i eget rum och var övervakad i ett dygn tror jag. Blev körd på rullstol ut från sjukhuset och fick nummer till psykiatrin om det skulle vara något mer.
Känner mig fortfarande mycket påverkad men har ingen panik.
Var detta en normal reaktion tror ni?
Detta var i onsdags kväll och vid 23 tror jag så bröt helvetet ut.
Fick panikångest och bankade i golvet, skrek på hjälp och att jag håller på att dö.
Grannarna kontaktade polis och polisen skickade dit ambulansen.
Personalen hjälpte mig att få på en tröja och skor för hade bara ett par trosor på mig och klarade knappast att gå ner för trapporna.
Det obehagliga var att det kändes som jag tappade kontrollen över mig själv för jag började svamla massa saker och skrek.
Jag var helt säker på att jag kommer dö. Jag skrek till dem att det känns visst att dö, det gör så jävla ont och liknande.
Sedan kändes det som att jag på något vis kände igen alla människorna jag såg på akuten och jag kunde relatera deras ansikten och rörelser till saker i mitt eget liv och som hade en speciell betydelse. När jag såg en städerska gå förbi ropade jag att hon bara kunde komma och städa bort mig en sån liten jävla wt jag är.
Jag behövde inte gå på toaletten men när några sköterskor frågade så blev jag såklart övertygad om att jag behövde det men att det inte gick så de hjälpte mig att pinka på konstgjort vis varpå det slår slint på mig och jag får minnesbilder av typ våldtäkt och smärta för tror jag kände en nål.
Alla inlagda på medicinska avdelningen var 65+ och helt väck så blir allt mer övertygad om att jag kommer sjunka ner på deras nivå och bli permanent skadad både fysiskt samt utvecklingsstörd. Såg en äldre man på akutmottagningen i en annan sjukhussäng och tror till 100% att det är Arthur Schopenhauer och att vi kommer dö ihop. Börjar säga hans namn och massa sånt skräp.
Då slår det mig det här med att om det finns liv efter döden så kan det lika gärna vara hemskt och det är därför jag gapade och skrek hela tiden för jag trodde jag var påväg att dö men att nåt riktigt riktigt dåligt kommer hända. Kändes som helvetet eller en ond besatthet utan överdriva. En rädsla jag inte ens önskar min värsta fiende.
Hamnade i eget rum och var övervakad i ett dygn tror jag. Blev körd på rullstol ut från sjukhuset och fick nummer till psykiatrin om det skulle vara något mer.
Känner mig fortfarande mycket påverkad men har ingen panik.
Var detta en normal reaktion tror ni?
