Även om tecken finns går det inte att lita på någon, hur göra för att våga?

Jag trodde inte livet skulle se ut så här för mig. Utåt är jag glad och visar att allt är bra men invändigt är jag så trasig och förstörd.

Jag ska fatta mig kort. Jag är ganska försiktig och blyg av mig och har alltid haft svårt med tillit i relationer till killar. Förmodligen för att min pappa lämnade mig och min familj när jag var liten. Han var min absoluta trygghet . Hade bättre relation med honom än mamma. Han kom tillbaka i mitt liv när jag blev äldre men jag är ändå förstörd för livet.

Så fort jag träffar en kille är jag på min vakt. Sen hände något. Jag hade kontakt med en kille under lång tid. Han fanns alltid där utan att vi ens dejtade. Vi hördes mycket under flera år. Vi sågs någon gång ute. Sen hördes vi igen och bestämde att ses hemma hos honom. Alla tecken fanns där och jag kände starkt att han gillade mig. Jag började känna mig trygg vilket är otroligt svårt för mig att göra med någon. Men med honom vågade jag göra det.

Sen försvann han också såklart. Och det är det här som smärtar mest att han VISADE att han gillade mig. Hans kroppsspråk det var så starkt. Eftersom jag är som jag är så läser jag av folk på en millisekund och vet och känner direkt när någon inte är intresserad men den här gången kände jag starkt att vi gillade varandra och märkte på honom. Men sen försvann han ändå.

Det spelar ingen roll nu om en kille visar att han gillar mig eller inte. Jag kommer aldrig lita på att någon verkligen bryr sig om mig. Och det handlar inte om att bli kära utan jag kan inte ens lita på att någon bryr sig om mig som medmänniska😭

Det känns bara så sorgligt att jag kommer leva hela mitt liv som är kvar där jag bara kan lita på mig själv och aldrig närma mig någon igen. Om ni har några tips om hur man kan komma ur det här innan jag blir oroligt deprimerad så får ni gärna dela med er. Endast seriösa svar tack. Ska nämna att jag går hos psykolog men vet inte om det hjälper så mycket.

Tack på för hand/Karin

"Men sen försvann han ändå" är extremt vagt.

Kan du utveckla lite?

Visade du aldrig att du gillade han? Han kan ha blivit less på att försöka på dig när du inte gav något tillbaka

Tack för svar. Vi slutade höras helt enkelt. Det är okej att vi inte ses eller hörs mer, men det är just alla tecken och känslan av att man känner sig omtyckt innan fast man uppenbarligen inte var omtyckt. En känsla av att vara grundlurad och utelämnad. Jag har så svårt att förstå hur folk kan fejka att gilla någon när man inte gör det. Det är sjukt.

Jo jag visade. Det var jag som hörde av mig efter att vi hade setts och att vi kunde ses igen snart. Och det ville han också skrev han men sen slutade han svara när jag skrev att han kunde komma till mig nästa gång. Det var inte ens en fråga och jag skrev ingen specifik dag. Men han drog ändå.

Låter väldigt skumt. Han kan ha hittat någon annan, eller så var inte vibbarna rätt när ni sågs?

Då har väl du precis lika stort ansvar för att "han försvann"? Hur kopplar du detta till att du inte kan lita på någon? Han kanske känner exakt likadant som du, att han inte kan lita på dig?

Absolut att han kan hitta en annan men i dagens samhälle så har ju folk kontakt med flera samtidigt. Det är det som är så jobbigt också. Man vet ju att både killar och tjejer har flera kontakter så att han inte ens ville ha kvar mig som en kontakt samtidigt som han har kontakt med fler gör ont.

Vibbarna var verkligen så starka när vi sågs. Men det kanske bara var jag som upplevde det så. Men som sagt jag märkte ju på hans kroppsspråk. Det går inte att fejka ett kroppsspråk.

Jo jag tänker eftersom det var jag som hörde av mig och skickade sista meddelandet så ligger ju bollen hos honom. Och jag kopplar det till att han visade så mycket att han gillade mig men sen bara försvann utan att svara eller höra av sig igen.

Allting känns väldigt luddigt, det är svårt att få en bild av hur er dynamik ser ut.

Ta det från början, hur länge har ni hörts, hur har ni hörts, hur har ni träffats osv?

Varför han inte längre finns i ditt liv är oväsentligt. Det väsentliga är hur du är som person och hur du tolkar och reagerar på vad som sker i ditt liv.

Ibland kan det vara bra att göra ett "bokslut", dvs gå tillbaka, reflektera och - det viktigaste - acceptera det som hänt. Sedan stänger man boken, gör en plan och tittar och går framåt.

Lösningen är att fortsätta arbeta med dig själv. Bra att du går hos en psykolog men om det inte hjälper finns det andra. Alla psykologer passar inte alla människor och att byta är helt okej. Ha dock i åtanke, en psykolog / terapeut kan bara guida dig och visa vägen. Du måste själv göra arbetet samt att vissa saker tar tid. Jag talar om månader, kanske t.o.m. år där du måste kämpa och arbeta med dig själv men då det är ditt liv det handlar om är det självklart värt det. Om "86" står för året du är född är du strax under 40. Du har många år kvar. Du har många år att få uppleva en fantastiskt liv.

// CC

Det har inte slagit dig att du har ärvt din pappas beteende? Du är osäker på om du är önskad, och håller dig borta om du är osäker på om du är önskad eller inte.

Och ta och se över din offerkofta. "Förstörd för livet..."? LOL!