Kan man vara för snäll när man jobbar med barn?

Jag fick ett ovanligt klagomål på mitt arbete. Jag arbetar med ganska unga barn, förskola upp till ca. 12 år. I alla fall så fick jag klagomålet via en grupp av föräldrar som klagat till min chef (vilket chockade mig) att jag är för snäll när jag säger till barnen och kombinerat med mitt "snälla utseende" så tar de mig inte på allvar. Men jag är rädd för att såra barnen genom att låta sträng på rösten, även när jag säger till dem vid grov misskötsel så har jag hittills gjort det med mjuk röst med lite lätt bäbisspråk o ett leende på läpparna så de inte ska bli rädda.

Ni andra som jobbar med barn, vad är eran strategi för att få dem att lyda er utan att vara sträng mot de små?
Fattar personligen inte riktigt konceptet med att vara sträng mot barn, typ skrämma barnen till lydnad. Jag ogillade själv min far och stränga lärare genom större delen av uppväxten för att jag var rädd för dem, och jag vill ju inte att barnen ska ogilla mig eller vara rädda för mig, man kan väl inte hålla på och skrika åt dem heller?

Ramar och kramar. Att dalta med ungarna gör dem inte någon tjänst. Behöver man säga till på allvar så gör man det, inte lindar in det i lullull och annat trams.

Man ska alltid vara trevlig förstås, men det är en väldigt skillnad från att inte kunna sätta gränser på ett förtroendeingivande sätt.

Jo, förstår det men jag har väldigt svårt för att inte "dalta" med dem då jag blivit väldigt blödig med åldern och tycker synd om barn, även om det inte är synd om dem. Men arbetar man med omvårdnad av barn, borde inte empatin för dem stå över allt annat? kan man ju tycka..

Vad tror du att du lär barnen när dom inte får några konsekvenser annat än att du daltar med bebisröst till dom?
Klart fan dom inte respekterar dig.
Du är en del av problemet när ungar idag blir som dom blir.

Svar: Ja.

Det är ett stort problem. Jag har varit nanny utomlands och där daltas det aldrig med ungar som man gör i Sverige. Oavsett land nästan.
Du gör dem en björntjänst genom att inte kunna vara rak och sätta regler. Man behöver inte vara elak, bara vara tydlig och konsekvent. Det är inte så svårt faktiskt. Men det är såklart knepigt om man har varit på ett annat sätt från början.

Lite Peter pan-syndromet, kanske

Jo, jag vet vad du menar att man ska ha för "personlighetstyp", men jag klarar inte av det då jag har en något omanlig personlighet och de äldre tuffare barnen kan jag ibland vara lite rädd för, så jag drar mig från att säga nått åt dem överhuvudtaget.. Men det finns några flickor i barngruppen som brukar hjälpa mig att säga till de äldre grabbarna, så det brukar ofta lösa sig ändå när det behövs.
Ja, som du påpekar så känns det ju svårt att börja "tuffa till sig nu" när alla barnen redan känner mig och inte har den typen av respekt för mig. Kan tänka mig det kan bli minst lika svårt att få en ny tuffare approach trovärdig.

Nää du kan aldrig vara för snäll mot barn! Däremot frångå aldrig från rätt och fel! Aldrig!

Att få klagomål från sina kollegor för att man inte jobbar på samma sätt med tillrättavisningar osv för att gruppen inte fungerar, kan jag förstå, men att höra från chefen att föräldrar har klagat för att du är för snäll, förstår att du blev förvirrad.

Det är självklart att det är svårt att vara sträng mot andras barn och hur sträng ska man vara, en svår fråga som jag tycker du ska fråga föräldrarna om.

Att vara snäll och ödmjuk som du är, lär ju barnen hur man bemöter andra genom att vara just snäll och omtänksam.

Du är snäll i din personlighet och det är inget du kan ändra på för att andra tycker att det är fel.

Konstiga föräldrar och chef som håller med!

Ja, tycker också det var konstigt.
Vad jag minns från min egen barndom var ju att det var uteslutande negativt att bli tillrättavisad eller skälld på av stränga vuxna på det där sura/arga sättet, man kände sig nedtryckt och man blev rädd. Tycker det är fel väg att gå, och jag skulle aldrig höja rösten åt egna barn heller om det inte vore för att typ varna dem att de är i livsfara eller nått sånt. Man mår ju dåligt när man ser hur folk rycker o drar och skäller på sina ungar bara för att de typ svävar iväg och fastnar i nått skyltfönster med tv-spel, godis eller nått.

Det du talar om är sympati. Empati är det främsta verktyget en pedagog har, men sympati är ytterst oprofessionellt.

En psykolog som sitter och gråter när den får höra klienters livsöden, exempelvis. Där har du sympatins baksida i ett nötskal. Ett empatiskt förhållningssätt skulle i detta exempel vara att psykologen förstår att du mår dåligt men den börjar inte må dåligt själv av det.

Ser inget fel med det. Får man ett sorgligt livsöde berättat för sig så visar man ju patienten, eller snarare medmänniskan, ett ytterst mänskligt medlidande genom att man gråter med honom eller henne.