Kan man vara för snäll när man jobbar med barn?

Ser inget fel med det. Får man ett sorgligt livsöde berättat för sig så visar man ju patienten, eller snarare medmänniskan, ett ytterst mänskligt medlidande genom att man gråter med honom eller henne.

Du tror att en professionell psykolog sitter och grinar med sina patienter? Det är mycket oprofessionellt och en fruktansvärt dålig utgångspunkt för att hjälpa någon.

Empati och sympati är två vitt skilda saker. Den ena passar sig i professionella sammanhang, den andra gör det sällan till aldrig.

Jag fick ett ovanligt klagomål på mitt arbete. Jag arbetar med ganska unga barn, förskola upp till ca. 12 år. I alla fall så fick jag klagomålet via en grupp av föräldrar som klagat till min chef (vilket chockade mig) att jag är för snäll när jag säger till barnen och kombinerat med mitt "snälla utseende" så tar de mig inte på allvar. Men jag är rädd för att såra barnen genom att låta sträng på rösten, även när jag säger till dem vid grov misskötsel så har jag hittills gjort det med mjuk röst med lite lätt bäbisspråk o ett leende på läpparna så de inte ska bli rädda.

Ni andra som jobbar med barn, vad är eran strategi för att få dem att lyda er utan att vara sträng mot de små?
Fattar personligen inte riktigt konceptet med att vara sträng mot barn, typ skrämma barnen till lydnad. Jag ogillade själv min far och stränga lärare genom större delen av uppväxten för att jag var rädd för dem, och jag vill ju inte att barnen ska ogilla mig eller vara rädda för mig, man kan väl inte hålla på och skrika åt dem heller?

Jag fick ett ovanligt klagomål på mitt arbete. Jag arbetar med ganska unga barn, förskola upp till ca. 12 år. I alla fall så fick jag klagomålet via en grupp av föräldrar som klagat till min chef (vilket chockade mig) att jag är för snäll när jag säger till barnen och kombinerat med mitt "snälla utseende" så tar de mig inte på allvar. Men jag är rädd för att såra barnen genom att låta sträng på rösten, även när jag säger till dem vid grov misskötsel så har jag hittills gjort det med mjuk röst med lite lätt bäbisspråk o ett leende på läpparna så de inte ska bli rädda.

Ni andra som jobbar med barn, vad är eran strategi för att få dem att lyda er utan att vara sträng mot de små?
Fattar personligen inte riktigt konceptet med att vara sträng mot barn, typ skrämma barnen till lydnad. Jag ogillade själv min far och stränga lärare genom större delen av uppväxten för att jag var rädd för dem, och jag vill ju inte att barnen ska ogilla mig eller vara rädda för mig, man kan väl inte hålla på och skrika åt dem heller?

Ja, tycker också det var konstigt.
Vad jag minns från min egen barndom var ju att det var uteslutande negativt att bli tillrättavisad eller skälld på av stränga vuxna på det där sura/arga sättet, man kände sig nedtryckt och man blev rädd. Tycker det är fel väg att gå, och jag skulle aldrig höja rösten åt egna barn heller om det inte vore för att typ varna dem att de är i livsfara eller nått sånt. Man mår ju dåligt när man ser hur folk rycker o drar och skäller på sina ungar bara för att de typ svävar iväg och fastnar i nått skyltfönster med tv-spel, godis eller nått.

Ja, man kanske borde låta visa sina känslor oftare även i professionella sammanhang, så att patienten eller medmänniskan känner ett varmare mer mänskligt mottagande, och inte som att prata med en kallhamrad maskin. Kanske var det just sympati patienten behövde få höra? Har jag plåstrat om ett litet barn som slagit sig och gråter, ja då händer det att det rullar lite tårar för mig också för jag tänker på hur synd det är om henne eller honom och barnens gråt smittar mig väldigt lätt.

Det finns en anledning, belagd i vetenskap, att patienter inte gynnas av en gråtande behandlare. Du får ta det för vad det är, du frågade faktiskt.

Övertygad vi alla skulle gynnas om vi fick ett snällare, förlåtande och mjukare samhälle att leva i.
En av anledningarna jag själv blev "främlingsfientlig", jag insåg och stör mig på hur råa och elaka många grupperingar i samhället är, jag vill istället att vi visar stor sympati om varandra för våra svårigheter vi stöter på.

Jag kan förstå om man talar med mild röst med yngre barn, men tycker det är konstigt att göra det med ungar över 8-9. Tror inte det hjälper barnen att behandla dem som om de vore yngre, man tar illa upp som barn. Barn kan bli osäkra om man inte beter sig åldersadekvat med deras ålder. Det betyder inte att man ska skälla på dem. Men de tål att man säger till med en lite skarpare röst. Det är bra för dem att de hör på en när de gjort fel. Jag tror de försöker tala om för dig att du måste ge barnen en chans att läsa dig.