Jag är handikappad men det finns ingen hjälp inom psykiatrin el psykologin. Vad göra?

Jag behöver inte läkare, psykologer, ekonomer, advokater, kuratorer, jourhavande medmänniskor, präster mm. Jag kan allt själv däremot kan inte lära mig någonting alls som inte intresserar mig.
Jag kan inte tvinga mig till något för då hade lärt mig att tex byta en propp eller glödlampa men det kan jag inte. Därför är det mörkt i mitt hus och så fortsätter det i alla uppgifter som inte intresserar mig.
Det är inte någon som har att göra med ett mongo. Det är inte alls så men det blir så pga av vad jag sa. Vilken hjälp finns för det?
Vad ska jag göra år det när jag inte klarar av mitt liv? Jag misslyckas hela tiden om de så bara gäller att köpa ny strumpor och underkläder. Jag har inget som fungerar kvar. Ingen mat heller exempelvis. Jag fixar inte något i livet. Vad ska jag göra?

Ring någon som kan komma med mat annars kommer du snart att avlida.

Uppfyller du kraven för LSS kan du få bo på ett hem. Annars kanske du kan få hjälp i boendet via SOL eller hemtjänsten.

Vad får dig att tro att en vettig psykolog inte kan hjälpa dig?

Ditt problem är att du lider brist på självdisciplin. Ingen av oss som går i ett par skor vill göra sånt vi inte tycker om.

Du har bara dragit ut det till den ena percentilens extrem.

Tre sessioner med en bra terapeut och du kommer hoppa ur sängen före tuppen gal med ett leende på läpparna och ta dagen an och utföra alla sysslor och åtaganden som kommer med att vara människa med glädje, nyfikenhet och precision.

Vad exakt är ditt handikapp? Du kan inte byta glödlampa men du kan starta en tråd.

Eller är det din personliga assistent?

Gnälla och tycka synd om dig själv verkar du vara duktig på, men det kanske är sånt du vill. Se till att gnälla och göra dig helt omöjlig så vinner du till slut, då slår dom i dig Haldol och sätter dig dreglandes på ett gruppboende för riktiga ufon, där får du sitta och svälla som en spärrballong medan ögonen flyter isär och du har aldrig några bekymmer mer för du förstår ingenting.

Suck.
Ännu en psykpatient helt utan självinsikt.

Jo, du behöver läkare och psykologer.
En rejäl dos psykiatri dessutom - vilket innebär läkemedel som ni psykfall ALLTID beskriver som verkningslösa och fulla med biverkningar.

Och att få hjälp via psykiatrin med både terapi, behandling och läkemedel kan ju innebära att man måste ta ansvar!

Vad händer då med sovmorgonen och 2 paket cigaretter om dagen?

Jag har kalorier i form av pasta så jag svälter inte, och till det har jag vitaminer. Jag borde ha huset städat och jag inga problem med att betala städfirmor. Men jag fixar tider. Jag behöver vara ifred men fattar inte folk.
Jag uppfyller nog inte något av det. Handikappet syns inte och kan svårligen förstås. Det kan bara observeras på det sätt jag lever men ingen ges den möjligheten.

Det är som jag säger i trådstarten. Det är knappast någon som har alla de kunskaper jag har som passar in på något av det. Det är inte demens, det är inte depression, det är inte autism, det är inte psykos, det är inte ADHD, det är inte narcissism, det är inte spelberoende.

Det är ingenting. Det är inte bristande förmåga att planera eller att tänka matematiskt. Det är inget kroppsligt men det är att jag inte fixa livet.
Jag behöver få saker och ting gjorda i mitt liv men det händer aldrig.

Det hur många läkare och annat som jag känner och kan prata med när jag vill det.

Varken psykologer eller beteendeterapeuter kan bättre mig.
Man kan inte argumentera över mig. Man kommer ingen vart, varken någon annan eller jag själv. Min förståelse överträffar hela tiden de som tror att de kan hjälpa mig. Jag ligger ner och trycker tangent efter tangent.
Jag tar mug inte upp från sängen på golvet, så illa är det men jag mår dåligt för det. Jag orkar inte korrekturskriva texten utan postar skiten som den står eftersom det är sanningen.

Det du beskriver är exekutiva problem. De går under ADHD. Tyvärr är diagnosen skev och inriktad på skolbarn som inte behöver planera sin tid. ADHD ser ut som du beskriver.

Har du inte rätt till stödboende och daglig verksamhet?

Jag är liknande men inte lika gravt drabbad. För detta är jag diagnostiserad med ADD, nu kallad ADHD. Jag har förstås ingen hyperaktivitet då det inte ingår i diagnosen. Har heller ingen uppmärksamhetsstörning av det som man tänker på när man talar om detta, att en lärare babblar och man ska lyssna. Jag är inte impulsiv. Jag är alltså utredd av ett kvalificerat team som gjort hur många undersökningar som helst, och jag har helt klart ADD. Ursäkta att jag babblar om mig själv, men jag vet inte annars hur man ska förklara att detta faktiskt är ADHD.

Sådana larviga screeningenkäter som finns ska man kasta bort. De har inte med denna form av ADHD att göra.

Har man ett psykiskt funktionshinder som gör att man inte kan fungera, har man rätt till hjälp. TS lever i en modern tid, när jag för 20 år sedan förklarade mina problem skrattade min terapeut och sa att sådana problem finns inte. Jag trodde vi hade kommit längre.

Skulle TS lära sig lite om ADD skulle han nog inte vara så kaxig och säga att det enda problemet är att han inte vill. Ja, det kan te sig så för en oinsatt, ofta för omgivningen. Väldigt ovanligt att man har den attityden gentemot sig själv.

En psykolog kanske kan få TS att förstå att han har något det finns ett diagnosnamn på.

Gissar på add men bästa är ifall du går till en psykolog istället för att folk ska sitta och gissa din diagnos härinne. Sedan kanske du kan få en kontaktperson eller få bo på ett gruppboende.