Livet i förstörda städer efter 2VK (Trümmerliteratur, italiensk neorealism...)

Detta är en genre som än idag är välkänd inom filmen tack vare regissörer som Roberto Rossellini och Wolfgang Staudte, men som växte fram samtidigt inom litteraturen.

På tyska myntade man ordet Trümmerliteratur, ungefär spillro- eller bråteslitteratur, eftersom berättelserna utspelade sig i spillrorna av sönderbombade städer. Ibland pågick fortfarande kriget, men fokus var livet i de redan förstörda miljöerna. I den här genren fanns inget romantiskt skimmer, ingen fast hand som pekade mot framtiden och inga stora berättelser om historiens vingslag, men många mänskliga öden i det lilla. Det var inte heller någon upprorslitteratur som letade hatobjekt, varken inom de fallna axelmakterna eller bland de allierade ockupanterna. Det första var helt ointressant - det skulle ha blivit livlöst, om ens möjligt att skilja från den officiella propagandan - och det senare skulle aldrig ha kommit igenom censuren.

Wikipedia har en artikel om Trümmerliteratur som nämner några tyska författare, bl.a. Wolfgang Borchert, Hermann Kasack och den tidige Heinrich Böll. Finale Berlin av Heinz Rein kan också räknas hit, även om den ansluter för mycket till sovjetpropagandan för att helt tas på allvar; något annat men liknande gäller Arno Schmidts Leviathan, som kom på svenska i en samlingsvolym häromåret. Bland italienare kan nämnas Giuseppe Berto med Himlen är röd och Curzio Malaparte med La pelle, som är en av den italienska efterkrigstidens främsta klassiker men sorgligt nog inte finns på svenska. Sverige kan sägas ha bidragit till genren med Stig Dagermans reportageserie Tysk höst. Man kan även sträcka ut genren till att omfatta senare verk som Christoph Ransmayrs kontrafaktiska Morbus kitahara (som förmodligen inspirerade Anselm Kiefers målningar på temat Morgenthauplanen) och Harald Jähners storsäljande historiebok Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955.

Finns det andra här som gillar såna böcker, eller har något att säga om dem?

Genren känns i viss mån aktuell i dagens alltmer förstörda europeiska städer, till följd av massinvandring, amerikanisering och avhumanisering, kombinerat med svårigheter att reagera på ett produktivt sätt. De italienska och tyska författare som skrev de här böckerna på 1940-talet var inga revolutionärer eller ens kritiker av ockupationsmakterna, de behövde bara ge utlopp för den konkreta situation de levde under. Jag kan finna kraft i själva det faktum att det fanns kreativitet i den öppna, sensationsfria och kyligt bitterljuva snarare än förtvivlade skildringen av ett söndertrasat Europa. Genren skulle kunna inspirera både tillåtna och uppriktiga skildringar av dagens läge. Den bästa parallellen jag kan komma på är Ruben Östlunds film Play, som påminner om 40-talsgenren i sin chosefrihet, och där ingen heller fick sin karriär inställd trots att den behandlar mångetnisk erfarenhet utan ideologiskt skimmer.

(Delvis relaterad tråd om historieböcker om Tyskland: (FB) Film och böcker som beskriver tyskland från 1945 till 1950)

Som du säkert känner till har Sebald analyserat den tyska litteraturen angående detta tema (men det kan ju intressera andra). Bl. a. i "Luftkrig och litteratur" som finns i samlingsvolymen "Dikt, prosa, essä", Bonniers.

Sebald kritiserade Trümmerliteratur för att den utspelar sig efter att bomberna redan har fallit. Han ogillade att den visar hur livet alltjämt pågick och ansåg att den stod i vägen för ett mer hejdlöst vältrande i fasor och förnedring. Hans idealbok, som han själv var oförmögen att skriva, verkar ha varit någon sorts inverterat nationalepos, som börjar med att beskriva det tyska sättet att leva och sedan detaljerat går igenom hur det krossades i en kavalkad av ond bråd död. Han beklagade att den tyska litteraturen inte redan var full av sådana skildringar.

Selbst die vielberufene, programmatisch einen unbestechlichen Wirklichkeitssinn sich vorsetzende Trümmerliteratur, in der es nach Heinrich Bölls Bekenntnis hauptsächlich um das ging, "was wir ... bei der Heimkehr vorfanden", erweist sich bei näherer Betrachtung als ein auf die individuelle und kollektive Amnesie bereits eingestimmtes, wahr scheinlich von vorbewußten Prozessen der Selbstzensur gesteuertes Instrument zur Verschleierung einer auf kei nen Begriff mehr zu bringenden Welt. Der wahre Zustand der materiellen und moralischen Vernichtung, in welchem das ganze Land sich befand, durfte aufgrund einer still schweigend eingegangenen und für alle gleichermaßen gültigen Vereinbarung nicht beschrieben werden. Die finstersten Aspekte des von der weitaus überwiegenden Mehrheit der deutschen Bevölkerung miterlebten Schluß akts der Zerstörung blieben so ein schandbares, mit einer Art Tabu behaftetes Familiengeheimnis, das man vielleicht nicht einmal sich selber eingestehen konnte.
...
Außer Heinrich Böll haben nur wenige andere Autoren wie Hermann Kasack, Hans Erich Nossack, Arno Schmidt und Peter de Mendelssohn es gewagt, an das über die äußere und innere Zerstörung verhängte Tabu zu rühren, zumeist freilich, wie noch zu zeigen sein wird, auf eine eher fragwürdige Weise. Und auch als in späteren Jahren Kriegs- und Heimathistoriker den Untergang der deutschen Städte zu dokumentieren begannen, änderte das nichts an der Tatsache, daß die Bilder dieses grauenvollen Kapitels unserer Geschichte nie richtig über die Schwelle des nationalen Bewußtseins getreten sind.

Att det är omöjligt att behandla 2VK som vanlig historia i Tyskland beror på att man fortfarande är ockuperad av USA, som inte kan bli annat än monstruöst i sådana skildringar. De enda som kan försöka sig på den uppgiften är särlingar och personer som inte har något att förlora. Det begränsar såväl kvaliteten som genomslaget. Det är sant att Trümmergenren visar litet intresse för vad det var som slogs i spillror och vilka större sammanhang som finns omkring det som skildras. Den tillför dock någonting substantiellt, och den kunde göra det utan att tvingas ut i periferin, så den var tillgänglig för begåvade författare med tankar på en karriär.