Parmiddagar som gått åt helvete

Jag och min dåvarande flickvän var hemma hos hennes kompis och hennes man för en "parmiddag". Är det något jag avskyr mer än pesten så är det parmiddagar. Trams!

Men jag var en god kavaljer till min flickvän och följde med.

Redan när hennes kompis och dennes man öppnar dörren så ville jag kräkas. Det öppnade dörren tillsammans! Det var inte så att hon öppnade och han stod i bakgrunden, utan de båda bokstavligen öppnade dörren tillsammans. Uppenbarligen inövat och planerat, precis som deras överdrivna leenden och skratt när de såg att det var vi.

Mannen var en kort mupp med pottfrisyr och spagettiarmar. När vi klev in i hallen så vill han (!) hjälpa mig att ta av mig rocken, samtidigt som han säger "brrrr, det är så kallt ute!"

En hel kväll med den här skiten..

Efter att ha vägrat hjälp med att ta av mina ytterkläder, så springer tjejerna in i köket och jag hamnar kvar i vardagsrummet med killen. Han ville genast visa mig sin nya dator, samt sina leksaksgubbar - vilka jag inte kan namnet på, men jag antar att det var Warhammer. Runt 30 gubbar visar han stolt upp och förklarar att han målat dem alla. "Helt själv", frågade jag sarkastiskt och han svarar "ja, absolut, det är en passion jag har".

Kvällen fortsätter på samma sätt, och jag är fast med den här fjanten fram tills middagen. Givetvis är det någon filéad specialfisk, något franskt vin och en bögdessert. Under tiden vi äter är det småprat om allt som är ointressant. Det var som att de tre andra medvetet försökte undvika intellektuell stimulering, eller ens underhållning.

Efter middagen ställer vi oss upp för att gå till vardagsrummet, varpå killen smyger upp bakom mig och viskar i mitt öra (!!) "jag tror att vi kan bli bra polare, vi connectar redan". Ja, han sa "connectar".

Det bokstavligen bubblar inom mig, och det är varken pirr i magen eller diarré. Min frustration över den här värdelösa kvällen har evolverat till ren ilska. Något jag givetvis försöker dölja.

Vi sitter nu i vardagsrummet och medan kvinnorna fnittrar åt något, så ser jag hur killen blinkar åt mig från den motsatta soffan. Först tror jag att han fått något i ögat eller att han har tix, men vid den tredje blinkningen så börjar han också le och nicka åt mig.

Precis när jag tror att han flörtar med mig, och jag är redo att slå honom eller dra därifrån, så ställer han sig upp och proklamerar i falsett "nu blir det Monopol!"

När han säger det så står han dessutom och håller i ett vinglas med lillfingret pekandes utåt.

Hans överdrivna gest, tonfall och vidriga uttryck blev för mycket. "Inte en chans att jag spelar", säger jag. Han står bara och tittar på mig med öppen mun, som om jag precis dragit ner byxorna och skitit på hans parkettgolv och skrivit hans namn i bajset. "Kom igen då, du kan få ha bilen eller hatten", replikerar han. Jag svarar att jag inte kommer spela några barnspel.

Resten av kvällen blev äntligen lugn. Han var märkbart förolämpad över att jag inte ville spela Monopol och att jag aldrig spelat World of Warcraft. Det slutade med att tjejerna satt och gaggade i soffan, jag hade näsan i mobilen och han gick och tittade på tecknad film i rummet bredvid.

Efter det har jag avböjt fler parmiddagar än jag godkänt. Det vill säga, jag har inte gått på någon. Parmiddagar är för bögar.

En parmiddag gick snett efter en olycklig kollision mellan personligheter och politiska åskådningar.


Det var min bror som hade kärat ner sig i en rabiat feminist, “Astrid”. Hon såg ut precis som man tänker sig att en sådan person ser ut; klippt sitt eget hår så att det är ojämnt överallt, med en pojkaktig lugg som övergår i en slags pottfrisyr, och självklart är håret också färgat i turkos, grönt och rosa i en enda röra. Under luggen fanns en konfliktsökande blick, som om allt hon hör triggar henne. Smink var det sparsamt med, förutom ett par skarpt målade ögonbryn som såg ut att vara gjorda med en tuschpenna. Ful, helt enkelt! Ett groteskt anlete — som min brorsa blev kär i.

Bror och denna varelse hade varit ett par i någon månad när han ringde upp för att bjuda hem mig och min dåvarande fru på parmiddag. Som kontrast är varken hon eller jag vänster, feminister eller PK — tvärtom. Vi är motgiftet.

“Jovisst, det går väl bra på fredag,” sa jag. Innan vi lade på luren sänkte han rösten och sa: “Du... kan inte du prata med Johanna (min fru) och så... kanske ni kan vara lite återhållsamma med språket och så där...? Jag vill inte riskera någon osämja med Astrid...”
“I helvete heller!”, svarade jag och slängde på luren.

Trots mitt svar fick jag skuldkänslor för min bror och berättade allt jag visste om Astrid till min fru. Jag sa att vi kanske kunde tagga ner med negersnacket och helt enkelt undvika samtalsämnen om politik, religion och annat som kan trigga henne. För min brors skull.
Jag såg direkt svaret i hennes ögon. Det här skulle inte sluta väl.


På fredagen insisterade min fru på att vi skulle sluka en vinare innan vi gick till brorsan. Två flaskor slank ner i rasande tempo, och sedan begav vi oss. Under den korta promenaden dit brister det för frugan gång på gång, så fort hon kommer på nya frågor att ställa till Astrid. En klump börjar växa i min mage.

Vi kommer fram och ringer på dörren. Astrid öppnar. “Heeej!” utbriser hon med ett leende som blottar en piercing innanför överläppen. Den ojämna luggen går i sicksack över pannan, ett tydligt tecken på mental ohälsa. Ögonbrynen ser vedervärdiga ut. Snett bakom mig står min fru och kämpar för att kväva sitt skratt. Ett “pfft” hörs från hennes ihopknipna läppar samtidigt som ögonen börjar tåras. Jag försöker spegla Astrids energi och ger mig på ett likadant “Heeej!” tillbaka. Min fru piper fram ett litet “Hej” och jag gör allt i min makt för att Astrid bara ska fokusera på mig.


Vi kliver in i hallen och hänger av oss jackorna. Jag visste att helvetet bara hade börjat. Att Astrid skulle få åka in till akuten hade jag dock aldrig räknat med.


-----
Jag ser på klockan att jag måste kila iväg. Jag kan återkomma med fortsättningen lite senare om intresse finns.

En parmiddag gick snett efter en olycklig kollision mellan personligheter och politiska åskådningar.


Det var min bror som hade kärat ner sig i en rabiat feminist, “Astrid”. Hon såg ut precis som man tänker sig att en sådan person ser ut; klippt sitt eget hår så att det är ojämnt överallt, med en pojkaktig lugg som övergår i en slags pottfrisyr, och självklart är håret också färgat i turkos, grönt och rosa i en enda röra. Under luggen fanns en konfliktsökande blick, som om allt hon hör triggar henne. Smink var det sparsamt med, förutom ett par skarpt målade ögonbryn som såg ut att vara gjorda med en tuschpenna. Ful, helt enkelt! Ett groteskt anlete — som min brorsa blev kär i.

Bror och denna varelse hade varit ett par i någon månad när han ringde upp för att bjuda hem mig och min dåvarande fru på parmiddag. Som kontrast är varken hon eller jag vänster, feminister eller PK — tvärtom. Vi är motgiftet.

“Jovisst, det går väl bra på fredag,” sa jag. Innan vi lade på luren sänkte han rösten och sa: “Du... kan inte du prata med Johanna (min fru) och så... kanske ni kan vara lite återhållsamma med språket och så där...? Jag vill inte riskera någon osämja med Astrid...”
“I helvete heller!”, svarade jag och slängde på luren.

Trots mitt svar fick jag skuldkänslor för min bror och berättade allt jag visste om Astrid till min fru. Jag sa att vi kanske kunde tagga ner med negersnacket och helt enkelt undvika samtalsämnen om politik, religion och annat som kan trigga henne. För min brors skull.
Jag såg direkt svaret i hennes ögon. Det här skulle inte sluta väl.


På fredagen insisterade min fru på att vi skulle sluka en vinare innan vi gick till brorsan. Två flaskor slank ner i rasande tempo, och sedan begav vi oss. Under den korta promenaden dit brister det för frugan gång på gång, så fort hon kommer på nya frågor att ställa till Astrid. En klump börjar växa i min mage.

Vi kommer fram och ringer på dörren. Astrid öppnar. “Heeej!” utbriser hon med ett leende som blottar en piercing innanför överläppen. Den ojämna luggen går i sicksack över pannan, ett tydligt tecken på mental ohälsa. Ögonbrynen ser vedervärdiga ut. Snett bakom mig står min fru och kämpar för att kväva sitt skratt. Ett “pfft” hörs från hennes ihopknipna läppar samtidigt som ögonen börjar tåras. Jag försöker spegla Astrids energi och ger mig på ett likadant “Heeej!” tillbaka. Min fru piper fram ett litet “Hej” och jag gör allt i min makt för att Astrid bara ska fokusera på mig.


Vi kliver in i hallen och hänger av oss jackorna. Jag visste att helvetet bara hade börjat. Att Astrid skulle få åka in till akuten hade jag dock aldrig räknat med.


-----
Jag ser på klockan att jag måste kila iväg. Jag kan återkomma med fortsättningen lite senare om intresse finns.

Detta var väl en 20 år sen men vi gick hem till ett par som vi känt ett litet tag. Tjejerna va i köket o vi satt o drack lite öl o lyssna på musik. Sen åt vi middag o vi blev rätt fulla. Vi beslutade oss för att spela twister o det blev rätt porrig stämning. Iaf så åkte kläderna av o hans tjej gick ner i spagat o slicka sig själv i arslet

En parmiddag gick snett efter en olycklig kollision mellan personligheter och politiska åskådningar.


Det var min bror som hade kärat ner sig i en rabiat feminist, “Astrid”. Hon såg ut precis som man tänker sig att en sådan person ser ut; klippt sitt eget hår så att det är ojämnt överallt, med en pojkaktig lugg som övergår i en slags pottfrisyr, och självklart är håret också färgat i turkos, grönt och rosa i en enda röra. Under luggen fanns en konfliktsökande blick, som om allt hon hör triggar henne. Smink var det sparsamt med, förutom ett par skarpt målade ögonbryn som såg ut att vara gjorda med en tuschpenna. Ful, helt enkelt! Ett groteskt anlete — som min brorsa blev kär i.

Bror och denna varelse hade varit ett par i någon månad när han ringde upp för att bjuda hem mig och min dåvarande fru på parmiddag. Som kontrast är varken hon eller jag vänster, feminister eller PK — tvärtom. Vi är motgiftet.

“Jovisst, det går väl bra på fredag,” sa jag. Innan vi lade på luren sänkte han rösten och sa: “Du... kan inte du prata med Johanna (min fru) och så... kanske ni kan vara lite återhållsamma med språket och så där...? Jag vill inte riskera någon osämja med Astrid...”
“I helvete heller!”, svarade jag och slängde på luren.

Trots mitt svar fick jag skuldkänslor för min bror och berättade allt jag visste om Astrid till min fru. Jag sa att vi kanske kunde tagga ner med negersnacket och helt enkelt undvika samtalsämnen om politik, religion och annat som kan trigga henne. För min brors skull.
Jag såg direkt svaret i hennes ögon. Det här skulle inte sluta väl.


På fredagen insisterade min fru på att vi skulle sluka en vinare innan vi gick till brorsan. Två flaskor slank ner i rasande tempo, och sedan begav vi oss. Under den korta promenaden dit brister det för frugan gång på gång, så fort hon kommer på nya frågor att ställa till Astrid. En klump börjar växa i min mage.

Vi kommer fram och ringer på dörren. Astrid öppnar. “Heeej!” utbriser hon med ett leende som blottar en piercing innanför överläppen. Den ojämna luggen går i sicksack över pannan, ett tydligt tecken på mental ohälsa. Ögonbrynen ser vedervärdiga ut. Snett bakom mig står min fru och kämpar för att kväva sitt skratt. Ett “pfft” hörs från hennes ihopknipna läppar samtidigt som ögonen börjar tåras. Jag försöker spegla Astrids energi och ger mig på ett likadant “Heeej!” tillbaka. Min fru piper fram ett litet “Hej” och jag gör allt i min makt för att Astrid bara ska fokusera på mig.


Vi kliver in i hallen och hänger av oss jackorna. Jag visste att helvetet bara hade börjat. Att Astrid skulle få åka in till akuten hade jag dock aldrig räknat med.


-----
Jag ser på klockan att jag måste kila iväg. Jag kan återkomma med fortsättningen lite senare om intresse finns.

Vi campade några nätter i en campingstuga med tjejens bror, hans tjej och några till.
Min svåger var en sån förtryckt toffel alltså.
Första kvällen skulle vi grilla, och svågern tappade en köttbit på marken, tog upp den från marken, borstade av och la på grillen.
Hans tjej blev skogstokig, hon hade en gaffel i handen ”ska jag trycka in gaffeln i ögat på dig?!?” skrev hon. ”Förlåt förlåt jag kan ta den köttbiten själv” osv. Så pinsamt patetiskt.

En av de andra var en asiatisk kille som inte var så bra på svenska. Efter denna händelse så skojade han, så fort svågern och hans tjej var utom hörhåll, att han skulle trycka in en gaffel i ögat på oss om vi inte gav han en öl till eller något. Det var ganska kul ändå, även min tjej fnissade åt det, även om det var jävligt stelt när det hände.

En parmiddag gick snett efter en olycklig kollision mellan personligheter och politiska åskådningar.


Det var min bror som hade kärat ner sig i en rabiat feminist, “Astrid”. Hon såg ut precis som man tänker sig att en sådan person ser ut; klippt sitt eget hår så att det är ojämnt överallt, med en pojkaktig lugg som övergår i en slags pottfrisyr, och självklart är håret också färgat i turkos, grönt och rosa i en enda röra. Under luggen fanns en konfliktsökande blick, som om allt hon hör triggar henne. Smink var det sparsamt med, förutom ett par skarpt målade ögonbryn som såg ut att vara gjorda med en tuschpenna. Ful, helt enkelt! Ett groteskt anlete — som min brorsa blev kär i.

Bror och denna varelse hade varit ett par i någon månad när han ringde upp för att bjuda hem mig och min dåvarande fru på parmiddag. Som kontrast är varken hon eller jag vänster, feminister eller PK — tvärtom. Vi är motgiftet.

“Jovisst, det går väl bra på fredag,” sa jag. Innan vi lade på luren sänkte han rösten och sa: “Du... kan inte du prata med Johanna (min fru) och så... kanske ni kan vara lite återhållsamma med språket och så där...? Jag vill inte riskera någon osämja med Astrid...”
“I helvete heller!”, svarade jag och slängde på luren.

Trots mitt svar fick jag skuldkänslor för min bror och berättade allt jag visste om Astrid till min fru. Jag sa att vi kanske kunde tagga ner med negersnacket och helt enkelt undvika samtalsämnen om politik, religion och annat som kan trigga henne. För min brors skull.
Jag såg direkt svaret i hennes ögon. Det här skulle inte sluta väl.


På fredagen insisterade min fru på att vi skulle sluka en vinare innan vi gick till brorsan. Två flaskor slank ner i rasande tempo, och sedan begav vi oss. Under den korta promenaden dit brister det för frugan gång på gång, så fort hon kommer på nya frågor att ställa till Astrid. En klump börjar växa i min mage.

Vi kommer fram och ringer på dörren. Astrid öppnar. “Heeej!” utbriser hon med ett leende som blottar en piercing innanför överläppen. Den ojämna luggen går i sicksack över pannan, ett tydligt tecken på mental ohälsa. Ögonbrynen ser vedervärdiga ut. Snett bakom mig står min fru och kämpar för att kväva sitt skratt. Ett “pfft” hörs från hennes ihopknipna läppar samtidigt som ögonen börjar tåras. Jag försöker spegla Astrids energi och ger mig på ett likadant “Heeej!” tillbaka. Min fru piper fram ett litet “Hej” och jag gör allt i min makt för att Astrid bara ska fokusera på mig.


Vi kliver in i hallen och hänger av oss jackorna. Jag visste att helvetet bara hade börjat. Att Astrid skulle få åka in till akuten hade jag dock aldrig räknat med.


-----
Jag ser på klockan att jag måste kila iväg. Jag kan återkomma med fortsättningen lite senare om intresse finns.

Blev hembjuden till en tjej. Som serverat skaldjursbricka.

Jag satt på toa och spydde i en halvtimme.

Det andra paret blev så oroliga för att även de skulle bli sjuka så de åkte hem.

Väl hemma börjar även de spy.
Tjejen som bjudit överaalla, bara gråter och deppar.

Den tjejen är idag min bästa vän och vi skrattar ännu åt händelsen

"Jag satt på toa och spydde i en halvtimme."

Då måste spyorna ha landat på golvet om du satt och sket samtidigt.

-----
Jag ser på klockan att jag måste kila iväg. Jag kan återkomma med fortsättningen lite senare om intresse finns.