jag mår inte bra

att du mått sämre än jag förstår jag, men jag tror inte det har så stor betydelse i detta fallet eftersom det är jag som uppenbarligen behöver hjälp med mina problem, stora eller små. att jag har en kille som jag älskar betyder inte att mitt liv är toppen.

Jag förstår vad du menar, o jag har med varit med om mycket värre. Men någonstans på vägen så förstod man ju åtminstone att man ska låta andra få tala om sitt mående om de känner för det.

Att skriva att någon är tramsig till någon som mår dåligt är inte bra. Man behöver inte klanka ner på andra som uttrycker sitt dåliga mående.

Ibland ska man bara vara tyst. Egentligen så mycket som möjligt förutom om någon provocerar dig direkt till dig med flit och i person.

Det kan aldrig en anonym tråd göra om det inte förekommer en diskussion mellan er.

Hoppas iallafall att ni finner vägen ut ur mörkret båda två. Va rädda om er!

jag är en tjej i de äldre tonåren som har ett problem. jag vill inte leva längre.

konstant tänker jag på tanken av att ta livet av mig. jag finner ingen plats på denna jord, min omgivning stöter bort mig. jag får inte plats, jag är inte menad att ha en plats. jag klär mig definitivt alternativt, därför blir jag utstött av skolkamrater och folk utan att de vågat lära känna mig. det suger.
jag har inga kompisar, men jag har en pojkvän. han liknar mig en del, därför trivs jag med just honom. trots att jag har min älskade, känner jag mig ensam så fort vi är isär. han bor två timmar bort, alltså kan vi bara ses på helgerna. en konstant känsla av ledsamhet, ensamhet, ångest och andra mörka tankar när han inte finns där att krama. jag känner ingen tillhörighet här i världen, över huvud taget. jag skär mig ibland när jag måste lätta på känslorna, men jag finner det onödigt. oftast orkar jag inte ens leta upp rakbladet. jag har ingen verklig motivation till något här i livet. känner mig bara som en deprimerad individ i något fånigt spel, som styrs av en annan deprimerad individ.

min familj är inte den bästa. pappa driver mig ur sinne, varje dag. jag kan inte umgås med mina syskon, det känns som att det inte är "min " familj jag bor och är med. jag hade önskat att jag var som alla andra. kände som alla andra, klädde mig som alla andra, betedde mig som alla andra, men så är det inte. och det är inget jag kan ändra på nu. jag trivs inte i min kropp eller mitt utseende, hittar ständigt nya osäkerheter på min kropp. jag har gått hos en kurator ett tag, men jag ser ingen skillnad i mitt mående. trots min svaga motivation här i livet har jag vissa planer för framtiden, gymmar regelbundet för att hålla mig aktiv och har relativt goda betyg i skolan. trots detta vill jag inget annat än att dö. varje dag går jag runt och funderar på döden. när kommer jag att dö? borde jag göra det? hur ska jag göra det?

jag har hängt runt på flashback och andra deprimerade självmordsbloggar ett tag för att känna tillhörighet och finna svar på mina frågeställnignar. jag vet hur jag ska ta livet av mig, om jag en dag bestämmer mig för att göra det. är det någon som kan hjälpa mig? jag vill inte må såhär... jag vill ha kompisar. jag vill kunna känna lycka. jag vill känna mig tacksam för att jag har liv.

jag vet inte hur jag svarar på andras svar, så jag kommer skriva det i ett nytt svar bara.

när jag var mindre, runt 9-10, blev jag utsatt för sexuella övergrepp av en klasskompis storebror under längre tid, varje gång jag var och hälsade på hemma hos dom. det som hände slog mig inte riktigt förens jag fyllde 13-14 ungefär, men nu kommer tankarna tillbaka oftare. om jag fick gissa tror jag det spelar en roll i mitt mående. att jag låtits utnyttjas. (ingen vet om detta. inte min pojkvän, inte några jag tidigare träffat, ingen i min familj heller. det har alltid varit ett skamligt ämne för mig att diskutera med någon, därför har det undanhållts).

när jag reflekterar över detta och kollar tillbaka på hur jag betett mig i mitt och min pojkväns förhållande kan jag se drag av detta. jag går ofta med på saker jag kanske inte skulle gått med på, om jag inte hade dessa kvarliggande känslor av att jag måste lyda. jag går med på saker jag inte är bekväm med egentligen. jag skulle verkligen velat ta avstånd från vissa saker, men jag vet inte hur jag ska säga från/berätta vad jag känner och varför jag känner så. jag vill berätta för honom, jag vill verkligen det. han kanske kan hjälpa mig komma ur tankarna jag har.

ps. jag kommer inte att berätta om mina sexuella övergrepp för min kurator oavsett vad ni tycker. jag vill inte att det ska tvingas gå så långt som typ domstol eller något, vilket jag är paranoid för att det skulle göra om jag skulle berätta. (jag vet inte hur sånt går till men jag antar att jag skulle behöva gå på något förhör och tvingas berätta vem det var som utsatte mig). detta är ett problem som jag behöver hålla för mig själv och lösa självständigt.