Vattenis, i stora massor - som på vissa av dessa ismånar (tex Europa, men många fler också) tycks vara något som det inte direkt är någon större brist på utan tvärtom kan utvinnas i så stor skala att det skulle kunna livnära en mänsklig koloni i evinnerliga tider.
Vi hade alltså inte behövt kånka med oss så mycket, för att kunna kolonisera himlakroppen och göra det till boplats åt oss.
Vatten är lika med syre, och för matproduktion lika essentiellt.
Det torde väl innebära att vi hade kunnat fylla en jättestor lastraket och bara dumpa av alla kolonister på himlakroppen, i förvissningen om att de hade kunnat överleva?
Det borde väl isf vara bättre alternativ att börja där än på Mars, som tycks vara det enda man tänker på.
På Europa, eller Ganymedes, etc, finns alla förutsättningar vi behöver.
Vi vet inte ens vad som gömmer sig därunder isen - men vi hade åtminstone kunnat gräva ut stora hålrum för att fylla med smältvatten och där sen odla mat - allt från alger till fiskar.
Och jodå, där hade även funnits mineralrika fyndplatser, med tanke på det massiva bombardemanget av meteoriter osv.
SÅ det hade bara varit att börja utvinna mineralerna på samma sätt som vi ägnar oss åt gruvdrift här.
Ty det hade varit insprängt i isskorpan - lokalt kring varje nedslagsplats.
Och mineraler hade varit viktigt som näringsämnen, gödning, om inget annat.
Det hade varit ungefär på samma sätt som de där polymetalliska modulerna som hittas lokalt i stora mänger på havsbotten här på Jorden.
Det hade alltså funnits tillräckligt för att kunna börja värdefull teknologi som vi hade behövt för att få samhället att fungera och utveckla sig normalt.
Det enda hinder jag hade kunnat se hade väl isf handlat om själva avståndet dit, och den långa tidsrymd det handlat om för själva resan.
Men väl på plats så hade vi fått mycket "gratis" så att säga.
Det är ju nästan som om dessa månar är förberedda för oss att ta i besittning.
Och samma sak man inte sägas om vare sig Mars eller Jordens egen lilla måne.
Men Jupiters och Saturnus ismånar, däremot ...
Där kan vi snacka.
En av månarna är ju dessutom full av flytande metan - Titan.
Hela insjöar av flytande metan.
Snacka om att jag hade velat se hur det ser ut där.
Inte på någon dum radarbild som vi har nu, utan med riktig optisk kamera.
Om man först hade börjat med att kolonisera närmsta ismåne, så hade man ju kunnat etablera regelbunden skytteltrafik mellan månarna (till och från Titan) så att alla metanlager alltid varit välfyllda, trots intensivt bruk.
Så ...
Vi har alltså Vatten - i närmast oändliga mängder.
Vi har Metaller, inklusive de mest sällsynta och svåra att utvinna på Jorden, i väldigt stor mängd.
Vi har dessutom Metan, i lika så oändliga mängder.
Samt allt det som vi ännu inte vet, men som kommer att finnas där som en underbart glad överraskning.
Som sagt - dessa ismånarna är praktiskt taget gjorda för vår skull, för att vi ska kunna ta nästa kliv framåt och uppåt i vår utveckling.
Eller har jag missat något?
Vi hade alltså inte behövt kånka med oss så mycket, för att kunna kolonisera himlakroppen och göra det till boplats åt oss.
Vatten är lika med syre, och för matproduktion lika essentiellt.
Det torde väl innebära att vi hade kunnat fylla en jättestor lastraket och bara dumpa av alla kolonister på himlakroppen, i förvissningen om att de hade kunnat överleva?
Det borde väl isf vara bättre alternativ att börja där än på Mars, som tycks vara det enda man tänker på.
På Europa, eller Ganymedes, etc, finns alla förutsättningar vi behöver.
Vi vet inte ens vad som gömmer sig därunder isen - men vi hade åtminstone kunnat gräva ut stora hålrum för att fylla med smältvatten och där sen odla mat - allt från alger till fiskar.
Och jodå, där hade även funnits mineralrika fyndplatser, med tanke på det massiva bombardemanget av meteoriter osv.
SÅ det hade bara varit att börja utvinna mineralerna på samma sätt som vi ägnar oss åt gruvdrift här.
Ty det hade varit insprängt i isskorpan - lokalt kring varje nedslagsplats.
Och mineraler hade varit viktigt som näringsämnen, gödning, om inget annat.
Det hade varit ungefär på samma sätt som de där polymetalliska modulerna som hittas lokalt i stora mänger på havsbotten här på Jorden.
Det hade alltså funnits tillräckligt för att kunna börja värdefull teknologi som vi hade behövt för att få samhället att fungera och utveckla sig normalt.
Det enda hinder jag hade kunnat se hade väl isf handlat om själva avståndet dit, och den långa tidsrymd det handlat om för själva resan.
Men väl på plats så hade vi fått mycket "gratis" så att säga.
Det är ju nästan som om dessa månar är förberedda för oss att ta i besittning.
Och samma sak man inte sägas om vare sig Mars eller Jordens egen lilla måne.
Men Jupiters och Saturnus ismånar, däremot ...
Där kan vi snacka.
En av månarna är ju dessutom full av flytande metan - Titan.
Hela insjöar av flytande metan.
Snacka om att jag hade velat se hur det ser ut där.
Inte på någon dum radarbild som vi har nu, utan med riktig optisk kamera.
Om man först hade börjat med att kolonisera närmsta ismåne, så hade man ju kunnat etablera regelbunden skytteltrafik mellan månarna (till och från Titan) så att alla metanlager alltid varit välfyllda, trots intensivt bruk.
Så ...
Vi har alltså Vatten - i närmast oändliga mängder.
Vi har Metaller, inklusive de mest sällsynta och svåra att utvinna på Jorden, i väldigt stor mängd.
Vi har dessutom Metan, i lika så oändliga mängder.
Samt allt det som vi ännu inte vet, men som kommer att finnas där som en underbart glad överraskning.
Som sagt - dessa ismånarna är praktiskt taget gjorda för vår skull, för att vi ska kunna ta nästa kliv framåt och uppåt i vår utveckling.
Eller har jag missat något?
