Citat:
När man klarar sig själv utan hjälp av andra. Har en inkomst, en egen bostad, betalar räkningar i tid, lagar mat och sköter sin hygien, tvätt, städning hemma, byte av sängkläder, och har ett umgänge. Byter jobb själv, åker på semester utan att det är gruppresa, planerar ekonomin och livet, dejtar och klarar av både livets uppgångar och svackor utan att kollapsa.
Den som behöver hjälp med ovanstående är inte vuxen.
Den som behöver hjälp med ovanstående är inte vuxen.
Oj oj oj. Alla behöver hjälp, oavsett om du är barn, ungdom , medelålder eller gammal. Med ditt resonemang så är jag allt annat än vuxen.
Under småbarnsåren har jag fått avlastning och hjälp i form av att mina föräldrar har hjälpt mig med barnpassning, matlagning och till och med städning, det var inte ofta att det förekom, men ibland.
Jag har till och med fått ekonomisk hjälp av mina föräldrar. Inte för att jag varit oansvarig, snarare för att vi befann oss i ett skede i livet där min man blev skadad i en olycka och en son som blev sjuk (båda mår bra idag). Ändå hade vi en stadig buffert, men om det ska nallas från bufferten under en länge period utan möjlighet till sparande,då är den ekvationen lätt att räkna ut.
En mycket nyttig lärdom som visar att även den som sköter sin ekonomi kan få problem med sin ekonomi, vist sannolikheten är så klart lägre om du sköter dig, men det finns alltid en risk beroende på vad du råkar ut för.
Att be om hjälp och visa sig sårbar tycker jag är definitionen av att vara vuxen. Då tar man ansvar att man inte reder ut en situation där och då och låter det inte gå för långt.
I bland uppstår det situationer i livet som gör att du behöver hjälp, och har du en omgivning som vill hjälpa dig så var öppen för att ta emot hjälpen du får.
Att det dessutom ska hänga på att ha en egen bostad när det råder bostadsbrist och långa köer till hyresbostad..njaa.. det resonemanget passade bra för 20-40 år sedan. Utbudet var helt annat förr. Vilka ungdomar sparar till egen kontantinsats när man är i skolåldern? Om du har tur kanske du har föräldrar eller en annan anhörig som kan hjälpa dig in i bostadsmarknaden, och har du den möjligheten så är man snarare dum om man tackar nej.
Att inte lägga prestige i allt man gör och vara ödmjuk inför att alla har olika förutsättningar det är ett vuxet beteende. Att vara omogen och barnslig sinsemellan är också ett sunt tecken på att du är vuxen
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera