"A short stay in hell" - är det identitetsskit?

Denna novell av Steven L. Peck har stått i bokhyllan i några år nu, och inatt när jag inte kunde somna så började jag äntligen läsa den. Handlingen är att en mormon som dött av en hjärntumör hamnar i helvetet, och att helvetet är baserat på novellen "Biblioteket i Babel" av Jorge Luis Borges.

Till en början var boken riktigt intressant (borträknat att Peck har en komplicerad språkanvändning som gör det svårt att hänga med ibland). Men nu börjar det dyka upp identitetssnack här och där. Boken är tydligen utgiven på ett förlag med mormonsk inriktning (både för mormonska och ex-mormonska författare), så det är ju väntat att identitet finns med på ett hörn, men om handlingen kommer visa sig vara att helvetet är till för vita amerikaner så vet jag inte om jag orkar läsa klart.

Tre exempel från de senaste fyra sidorna:

"I thought it strange we'd only found other white people, that all of us spoke English, and that all of us made reference only to things we all understood."

"They all congratulated the Mormon boy for breaking with his past" (det är alltså berättaren själv som menar att andra ser honom som "the Mormon boy" utan att ge några exempel).

"I ran for a little over three hours. Along the way, I met others like myself, but, strangely, they were all white and all spoke English with an American accent."

Alltså, jag orkar verkligen inte med mer identitetsskit i böcker. Jag vill bara ha en trevlig lässtund med en bra bok som bara förtäljer en berättelse och sen är slut. Är det för mycket begärt?

Nån som har läst denna novell och kan avslöja om identitetspolitik är ett tema?

Ett par sidor efter tredje exemplet dyker det här upp:

"I began to think how strange it seemed that I never met a single person of color. Not an Asian, not a black person, not a Hispanic, not anything but a sea of white American Caucasians. Was there no diversity in Hell? What did this endless repetition of sameness and of uniformity in people and surroundings mean?"

Jag får nog tyvärr ge upp. Det går helt enkelt inte att läsa klart den här skiten. Synd, för det är som sagt en riktigt intressant handling om man bortser från identitetspolitiken som bara måste inskjutas var femte minut i alla kulturella former.

Jag kollade de sista sidorna, och ja: det är ett centralt tema att helvetet bara har vita amerikaner i sig.

En sån jävla besvikelse.

Men varför är det bara vita Amerikaner just i helvetet?

EDIT: ok har kollat litet och det verkar ju vara en allegori för karlns liv som mormon och hur det var att förflyttas ut ur det. Hence mormonfokus och att alla är vita Amerikaner.

Såvida inte alla får ett personligt helvete, baserat på ens personliga uppfattningar och föreställningar.

Jag funderar faktiskt på att ge den en nytt försök. Steven L. Peck har förklarat i en bloggkommentar att hela grejen med vita amerikaner är att helvetet ska vara så monotont som möjligt, så gissningsvis gäller det alla sorts folk. Det förklaras i bokens början att det finns oändligt många olika helveten, och att man hamnar i det som bedöms passa en bäst.

Alla som läst den ger den så fantastiska betyg, och trots att jag inte ens kom halvvägs så har jag tänkt mycket på den senaste veckan. Det är den första boken i genren "filosofisk skräck" som jag nånsin har läst, och den har verkligen satt sig på hjärnan.

Jag hade hoppats att nån här på FB skulle ha läst den redan med tanke på hur omtalad den verkat bli i USA, men tydligen har den gått oss svenskar förbi.