Bör föräldrar som skiljer sig hålla ihop för barnens skull?

Min erfarenhet säger att det inte går att släta över en skilsmässa med att "sköta den snyggt".
Mina föräldrar bråkade aldrig. Varken före,under eller efter skilsmässan. De kunde och kan umgås. Ingen otrohet, inga scener, ingen förälder som försvann etc. Det hjälper faktiskt inte ett skit. Min familj upplöstes ändå. Kanske det till och med varit lättare om de hatat varandra. Då hade det åtminstone funnits en konkret anledning för mig att förstå varför de skilde sig och något som kanske blev bättre av en skilsmässa.
Jag känner till många, mönga sådana fall. Ungarna blir lika uppfuckade ändå.

Även i de fall där skilsmässan skedde när barnen var vuxna? Mina barn var vuxna när vi separerade, de hade flyttat hemifrån eller var på väg att göra det, utom den yngsta. Jag förstår absolut att de kan ha mått dåligt av separationen, eller rättare sagt de mådde naturligtvis dåligt, men jag kan inte se att de på något sätt tagit skada som personer. De är välfungerande unga vuxna. Vi har en bra relation och de har även en bra relation med sin far.
Jag och deras far kan träffas och ha trevligt ihop när barnen har något viktigt, om det har varit födelsedagar eller studenten eller hjälp med flytt till ny lägenhet. Vi kan umgås utan bråk och det vet jag att mina barn uppskattar.

Är barnen helt vuxna brukar det bara sätta sig i huvudet, men de klarar sig. Hemmaboende är en annan sak. Dock var det inte ert enskilda fall jag ville kommentera, utan påståendet om att en lugn skilsmässa inte skadar barnen.

Det är väl klart att barn påverkas dåligt i någon mån av en skilsmässa, konstigt annars. Men jag vill definitivt påstå att barn påverkas mera i negativ riktning av en dålig dysfunktionell familj och ständiga dagliga bråk och konflikter. Att det är stökigt i klassrummet gillar inga föräldrar, men att det är stökigt hemma, det gör inget?

Jag är övertygad om att om man tror att lyckan i en familj ligger i att vara hemmafru eller hålla ihop en familj till varje pris så är man…. Jättekonstig. Var du istället glad över att dina föräldrar kunde påverka sina livsval. Ett väldigt svartvitt synsätt. Jag kan garantera att det inte var ett förhastat beslut av dem att skilja sig.

Och nej, jag har inte skiljt mig. Jag väljer min partner varje dag istället.

Tänkt en del på detta. Min bror som har 4 barn i småbarnsåldern skiljde sig nyligen, vilket fick mig att tänka på dom i skolan som hade skilda föräldrar. Ofta materiellt bortskämda, men underpresterade i skolan, antingen socialt eller i betygen, inte sällan båda.

Det finns statistik som visar att barn med föräldrar som är ihop presterar och mår bättre än barn med föräldrar som är skilda. Detta gör att jag ställer mig starkt kritisk till liberaliseringen av skilsmässolagarna på 60-talet, samtidigt som jag anser att man som föräldrar har ett ansvar. Man har ett ansvar att se till att sina barn mår bra och blir framgångsrika.

Det är lätt att bara se detta utifrån barnets perspektiv, jag förstår att livet är svårt och att saker och ting händer, men anser du att föräldrar bör hålla ihop, och kanske låtsas som att de fortfarande är ihop tills barnen blivit vuxna/flyttar hemifrån? Varför/varför inte? Utgå ifrån att det handlar om att den ena parten träffat någon annan eller liknande, och att missbruk/misshandel ej finns med i bilden, för då blir frågeställningen en helt annan.

Min erfarenhet säger att det inte går att släta över en skilsmässa med att "sköta den snyggt".
Mina föräldrar bråkade aldrig. Varken före,under eller efter skilsmässan. De kunde och kan umgås. Ingen otrohet, inga scener, ingen förälder som försvann etc. Det hjälper faktiskt inte ett skit. Min familj upplöstes ändå. Kanske det till och med varit lättare om de hatat varandra. Då hade det åtminstone funnits en konkret anledning för mig att förstå varför de skilde sig och något som kanske blev bättre av en skilsmässa.
Jag känner till många, mönga sådana fall. Ungarna blir lika uppfuckade ändå.

Så du tror på fullt allvar att de hade erbjudit dig en bättre barndom bara de hade delat säng?
Eller vad var det du saknade med två närvarande föräldrar?
Hur upplöstes familjen om båda föräldrarna fanns kvar?

Hur skulle du känt nu som vuxen om du visste att dina föräldrar hade tvingat sig att hålla ihop på grund av dig?

Dina föräldrar kan troligen umgås och vara vänner just för att de skildes innan de hann bli bittra på varandra.

Om de hade hållit ihop familjen och hemmet. Hur de sover hade jag såklart inte brytt mig om.

Vad jag saknade med att ha en familj? Skojar du? Att vi VAR EN FAMILJ(du kan låtsas allt du vill, men det är inte alls samma med två föräldrar på varsitt håll). Att vi hade ett gemensamt hem, en gemensam vardag, att jag hade haft ett hem och en enda fast bas, att vi kunde fortsätta att bygga kollektiva minnen, att slippa styvförälder och att bo med en främling, att vara ett VI etc i all evinnerlighet.

Med andra ord så tror du att din barndom hade blivit bättre av två personer som tvingades leva tillsammans fast de inte ville.
Tror du verkligen själv på att det är bra grund för att skapa positiva gemensamma minnen?


Det är ju jäkligt egoistiskt tänkt av dig. I synnerhet som du tydligen hade två bra föräldrar som fortfarande brydde sig om dig.


Det är en konstig uppfattning - om du frågar mig.

Ja, jag är helt övertygad om det. Samma säger samtliga(många) kompisar som är skilsmässobarn.

Jag tror dig inte. I vart fall inte om du känner fler än två.


Du är inget barn. Du är vuxen och borde kunna ha ett annat perspektiv än en sexårings.


Du är fortfarande inget barn - jag ställer en frågor till en vuxen som borde kunna tänka lite längre och inte fastnat i en föreställning om att en önskedrömmen hade uppfyllts bara föräldrarna hade tvingat sig själva kvar i en relation de inte ville ha.