Bör föräldrar som skiljer sig hålla ihop för barnens skull?

Ojojoj.
Min mamma lämnade farsan och det var inte bara min utan även farsans räddning. Det tog tre mån av helvete för farsan innan han tog tag i sitt liv och det blev folk av honom med till slut. Bäst av allt var att jag både slapp se skiten och än mer bli mobbad pga honom.
Mina egna barn har vittnat om vilket helvete de hade även om en av dem nu anklagar mig för den skit vi hade. Jag såg att barnen mådde skit och när inte kärringen ens ville försöka få till en förändring fanns det inget annat att göra.
Din familjs problem är era men jag betvivlar att problemen var drogmissbruk eller ett växande skuldberg pga att den ena i familjen inte ville tjäna pengar alls.

Mina föräldrar är båda av den mest ordentliga typen, så nej - inga sådana problem.
Jag har också påpekat flera gånger att det finns extremfall där skilsmässa är nödvändigt- exempelvis vid våld, missbruk etc.

Förnekelse är du tror att alla tycker och känner som dig. Alla gör inte det givetvis.

På vilket sätt är det ett barnperspektiv att tvinga två människor som inte vill vara med varandra att leva tillsammans och dessutom ansvara för ett barn i det?

Att det skulle varit bra bara de hade tvingat sig att leva tillsammans är en önskedröm.
Människor fungerar inte så - att tvingas ihop med någon man inte längre vill leva med leder till bitterhet och osämja.

Jag känner flera vars föräldrar valde att gå isär som "ett gemensamt beslut" och som säger att det var det bästa föräldrarna kunde ha gjort.
Jag känner ett par som anser att föräldrarna borde hållit ihop - men när de själva fick barn ändå valde att bryta upp från sina förhållanden. Då var inte fokus alls lika som de krav de ansåg föräldrarna skulle leva upp till.
Jag känner en person var föräldrar höll ihop fram tills barnet var arton - då fick denne veta att de inte velat leva ihop på många år. Bitterheten i den familjen är enorm - det barnet känner sig tvärlurad och har dåligt samvete för deras förstörda år.
Jag känner flertalet som kommer från familjer som min barndoms, dvs fyllda av våld - en del är som mig, lättade över skilsmässan när den äntligen kom, en del är som dig anser att de ändå borde ha försökt vidare.

Själv har jag varit gift i 35 år, och min uppfattning är att det hade inte varit möjligt om vi inte älskade varandra. Då menar jag inte himlastormande och nykära jämt - utan att det finns kärlek, omtanke, förståelse och en framför allt en vilja att vara tillsammans. Det fungerar inte annars. Livet är inte enkelt även om man vill vara tillsammans - det är jobbiga tider och det är så klart fina tider, men för att orka de jobbiga tiderna vill jag hävda att det måste finnas kärlek och vilja.

Det här blev längre än jag tänkt mig - men jag vill säga att min avsikt var inte att håna dig, eller säga att du känner fel, utan att jag vill att du funderar ur andra perspektiv.
Jag håller med dig om att det är för lite fokus på barnperspektivet i många skilsmässor (kanske de flesta) - och att man önskar att barnen fick vara mer i fokus samt att folk i högre grad utgick ifrån barnens känslor och behov i den nya situationen.
Skilsmässobarn får ett trauma - givetvis - när föräldrarna separerar och de borde ges tid att läka och att få påverka sin situation. Däremot tror jag inte på din idé om att människor som inte vill vara med varandra ändå skall hålla ihop. Jag tror det skapar sämre situationer för barnet än två separerade vuxna som ser sitt barn och som kan fortsätta vara föräldrar och samarbeta kring barnet.

Hemmafruar har väl väldigt mycket att göra med det hela eftersom du tillskriver hela ditt mående att ha haft en familj och eftersom du inte haft det mår du dåligt.
Nu är ditt livsnarrativ att det är viktigt att vara hemmafru för att ta hand om familjen. I själva verket kan du bli fångad i en dålig relation och försvarar den med att du iallafall håller ihop familjen.

Låter som att du borde vara tacksam över att din mamma skilde sig.

Jag är glad att folk gör sina egna val men fortfarande, att på något sätt idealisera att inte försörja sig själv och därmed kunna göra egna livsval… Det är bara så dumt.

Tack och word på det.

Jag vill påstå att det är dina föräldrar som är extremfallet

Hundra procent!
Jag skulle aldrig klara av att vara utan mitt barn halvtid eller deltid, aldrig någonsin. Och skulle aldrig riskera att mitt barn utsätts för en styvförälder på något sätt, som aldrig kommer älska barnet till samma grad som pappan.

Oavsett några meningsskiljaktigheter så tycker jag man får hålla ihop och stå för sitt val. Man får komma ihåg det man tyckte om hos personen även när det stormar. Och när man väl hållit ihop så länge så kanske man belönas för det och börjat tycka om varandra på samma sätt igen.

För helt ärligt, vem mår bra under småbarnsåren? Känns som att de flesta par går i sär för att perioden i sig är tuff, det är omständigheterna som gör att man går i sär, inte personerna. Men jag talar väldigt generellt nu, klart det finns unika omständigheter.

Hur det är barnperspektivet att ett barn får behålla familj, hem, en bas, traditioner osv? Skämtar du? Det är föräldrarnas ansvar att fixa detta och ser man det så är det mycket lättare att faktiskt ta hand om det man har. Idag heter det "barnen mår bra och är glada om föräldrarna mår bra och är glada". Ja, men visst mår barnen bra bara päronen är glada även om de är glada för att de sätter sig själva främst, är borta från barnen, drar in främlingar i hemmet, splittrar familjen eller annat destruktivt. Men vad ska de maktlösa barnen göra?

Läste du precis vad jag skrev? Jag skrev att vi var en helt vanlig familj, dvs operfejta, och att allt självklart inte skulle vara bra bara familjen hållit ihop. Problem finns alltid. Att inte skapa bitterhet och osämja är föräldrarnas ansvar. Här kommer att ta hand om det man har för att skilsmässa inte är ett alternativ in.

Klart att det finns människor som säger att deras föräldrar gjorde rätt dom skiljde sig. I vissa fall stämmer det såklart(särskilt i extremfallen med exempelvis missbruk inblandat) och i andra fall är det lättare, det gör mindre ont, att säga så till sig själv. Och självklart löper skilsnässobarn en högre risk att själva skilja sig. Det kallas det sociala arvet och det är en av många anledningar till att INTE skilja sig. Man ska känna ansvarskänsla i att om jag håller ihop och vårdar min relation så gör jag inte bara det för min, partnerns och barnens skull - utan också för mina barnbarnsbarns skull. Jag startar inte ett negativt socialt arv. Samma gäller annat i livet. Ansvarskänsla och lpnga perspektiv är något som måste komma åter i samhället.

Grattis till er långa relation, bra jobbat! Att älska varandra är inte bara en känsla, det är också ett väl. Ser jag till mitt eget öktenskap så är jag och maken av precis samma åsikt - det finns ingenting som heter skilsmässa. Därför är vi inte vårdslösa med relationen. Vi ska inte skiljas oavsett, så det är lika bra att tiden tillsammans är så njutbar som möjligt - allt annat vore självplågeri. Så vi bygger inte upp bitterhet över småsaker som samlas på hög och blir stora, vi tävlar inte i martyrskap med varandra, vi satsar helt och fullt ut på varandra. Det är ett mycket självklart och naturligt val när alternativet skilsmässa inte existerar. Men för de allra flesta så är det ett val, så pass att vissa borgerliga vigselförrättare kör med "vi lovar att älska varandra tills kärleken tar slut". I det läget går man aldrig all in.

När sa jag att jag mår dåligt i alla delar av mitt liv? Det jag skrev är att mina föräldrars skilsmässa format mig på alla sätt samt att det såklart fortfarande påverkar mig. När sa jag något om hemmafruar kontra skilsmässor? Jag personligen är hemmafru för att det är vad som är bäst för min familj. Jag har aldrig sagt att det är rätt för alla. Om du faktiskt läst vad jag skrev i trådar om ämnet så kan du läsa att jag även där sätter barnperspektivet främst och att jag tycker att det är superviktigt att barn för en lugn barndom. Detta kan dock ske på olika vis - en förälder kan vara hemma på heltid(måste inte vara mamman), man kan skiftjobba, båda kan arbeta deltid, man kan bo i storhushåll. Vilket du hade kunnat läsa om du inte hittat på själv....
Dock, vad sorgligt att du tror att en människa inte kan göra egna val, eller ha säkerheter, för att denne inte är familjeförsörjare. Kom ihåg att du har ett lika stort värde oavsett om du yrkesarbetar eller inte.

Som jag skrev så är jag inte det minsta tacksam för att pappa skiljde sig. Och den enda destruktiva relationen det ledde till var den med psykopaten han valde efter skilsmässan bara för att hon var motsatsen till min mamma(pappas egna ord). Btw intressant att du automatiskt tror att det var min mamma som initierade skilsmässan

Det är självplågeri att leva med någon man inte vill leva med - det är sanningen.

Nej, att leva tillsammans är inte bara en känsla - men inte heller bara ett val. Både och krävs för att det skall fungera. Har man inte det så separerar man.

Haha Om du kände mina föräldrar hade du förstått min reaktion. Googla vanilj-människor och de dyker upp liksom.

Tack! Exakt så!
En av de mest farliga situationer ett barn kan hamna i är med en styvförälder. Ditt sista stycke är också viktigt - vi är för bekväma idag. Livet går upp och ner och kan både suga och vara fantastiskt. That's life och helt naturligt.