Era erfarenheter av att undvika vänskap med kvinnor

Då ska jag förtydliga då jag håller med om att den delen var just oklar.

Vad jag menar är att det finns ett par existerande vänskaper med kvinnor i mitt liv som jag anser osunda och överväger att avsluta.

Däremot nästa mening handlar om nya eventuella framtida kvinnor som vill bli min vän, att jag vänligt men bestämt tackar nej till vänskapen. Dvs att jag inte släpper in några nya som just vänner.

Hej på er alla ,,

Jag har under senare tid funderat mycket kring det här med att inte ha kvinnor som just vänner och effekten som det kan ge på ens liv och välbefinnande som man.

De vänskapsrelationer jag haft till kvinnor har jag upplevt som ensidiga , om inte från början så har det i regel blivit så. Vad jag menar med detta är att man friendzonas och det slutar med att hon enbart " pratar ut " hos dig om sina problem med män och så blir man en källa för gratis bekräftelse, likt en brunn. Kort och gott parasiterar hon på dig.

I och med detta menar jag inte att jag direkt föraktar eller tycker illa om kvinnor ,utan mer att jag vänskapsmässigt håller dem på avstånd, jag släpper helt enkelt inte in dem i den zonen. Ser jag tex en kvinna som håller på att tappa sina grejer eller om det är något annat hon uppenbarligen inte klarar av på egen hand så hjälper jag henne, men inte mer än så - precis som jag hade gjort för vem som helst. Dvs jag är vänlig , men har en tydlig gräns för hur långt jag låter det gå. Eftersom det annars övergår i att man blir en simp , vilket för mig är ett ytterst osunt tillstånd för en man att bli försatt i.

Allt detta har fått mig att ta beslutet att inte inleda vänskap med några fler kvinnor. Dem som redan finns i mitt liv , en del av dem kan få stanna tillsvidare och en del har jag börjat överväga att avsluta vänskapen med , just för att jag anser att kontakten är toxisk och osund. Och erbjuds jag deras " vänskap " blir det tack men nej tack. Alltså antingen har jag något djupare med dem eller så får dem bara vara bekanta. Beslutet har fått mig att känna en inre frid och styrka som jag aldrig upplevt förr.

Nu vill jag dock höra era tankar och erfarenheter av detta! Har ni gått igenom samma sak? Har ni mot förmodan en sund vänskap med en kvinna? I vanlig ordning välkomnar jag alla i denna tråden , både dem som instämmer till det jag skrivit och dem som inte gör det!

Det är bra, nu är jag är tillfreds igen. Fridens liljor!

Genom hela min uppväxt har jag undvikit att prata om deras problem. Sen tycker jag att för det mesta slutar det inte med friend zone. Man börjar som vänner, pratar, skojar, gör något gemensamt. Sen slutar det med att man dras närmare varandra.

Jag håller unga kvinnliga kollegor och medarbetare på en armlängds avstånd inom min yrkesutövning. Litar inte ett skvatt på dem. Svarar aldrig på leenden eller inbjudande signaler, utan kör "stone wall" mot dem. Bara yrkesmässigt till 100 %. Med männen blir det gärna high-five, brofist och några öl på den lokala puben. Unga kvinnor är utestängda.

Män och kvinnor kan aldrig vara vänner utan en baktanke från någon av parterna. Folk som säger annorlunda är betas och tillåter sig själv att vara i friendzonen. Jag har 0 kvinnliga vänner och de kvinnor som jag pratar med vill jag även ligga med.

När jag var yngre så försökte man få dom som bara vänner eller prata men de tror att man flörtar så då avisades man på ett sätt som var otrevligt exempel:

Fråga om en sak då himlar hon med ögonen och tittar bort medans hennes kompis svarar och säger till henne att sluta han frågar ju bara

Exempel 2
Säger hej och den ena säger är inte intresserad själv står man där som ett frågetecken och sedan går

Exempel 3
Var med i samma grupp sista året i gymnasiet och hade inget tillit att jag kunde göra en presentation, gav en jättebra presentation och fick MVG hon fick ett samtal med sin lärare efter och en rejäl utskällning och såg helt stum ut efter att hon hade klagat på mig utan anledning hon gillade inte mig helt enkelt vilket var skumt som fan hade aldrig nåt med henne att göra under dessa 3 år enda uttrycket jag fick att hon var perfektionist

Själv drar jag därifrån och ler

Sen dess har jag slutat försöka helt deras hjärnor är helt annorlunda eller så har jag haft världens otur.

Jag håller unga kvinnliga kollegor och medarbetare på en armlängds avstånd inom min yrkesutövning. Litar inte ett skvatt på dem. Svarar aldrig på leenden eller inbjudande signaler, utan kör "stone wall" mot dem. Bara yrkesmässigt till 100 %. Med männen blir det gärna high-five, brofist och några öl på den lokala puben. Unga kvinnor är utestängda.

Hej på er alla ,,

Jag har under senare tid funderat mycket kring det här med att inte ha kvinnor som just vänner och effekten som det kan ge på ens liv och välbefinnande som man.

De vänskapsrelationer jag haft till kvinnor har jag upplevt som ensidiga , om inte från början så har det i regel blivit så. Vad jag menar med detta är att man friendzonas och det slutar med att hon enbart " pratar ut " hos dig om sina problem med män och så blir man en källa för gratis bekräftelse, likt en brunn. Kort och gott parasiterar hon på dig.

I och med detta menar jag inte att jag direkt föraktar eller tycker illa om kvinnor ,utan mer att jag vänskapsmässigt håller dem på avstånd, jag släpper helt enkelt inte in dem i den zonen. Ser jag tex en kvinna som håller på att tappa sina grejer eller om det är något annat hon uppenbarligen inte klarar av på egen hand så hjälper jag henne, men inte mer än så - precis som jag hade gjort för vem som helst. Dvs jag är vänlig , men har en tydlig gräns för hur långt jag låter det gå. Eftersom det annars övergår i att man blir en simp , vilket för mig är ett ytterst osunt tillstånd för en man att bli försatt i.

Allt detta har fått mig att ta beslutet att inte inleda vänskap med några fler kvinnor. Dem som redan finns i mitt liv , en del av dem kan få stanna tillsvidare och en del har jag börjat överväga att avsluta vänskapen med , just för att jag anser att kontakten är toxisk och osund. Och erbjuds jag deras " vänskap " blir det tack men nej tack. Alltså antingen har jag något djupare med dem eller så får dem bara vara bekanta. Beslutet har fått mig att känna en inre frid och styrka som jag aldrig upplevt förr.

Nu vill jag dock höra era tankar och erfarenheter av detta! Har ni gått igenom samma sak? Har ni mot förmodan en sund vänskap med en kvinna? I vanlig ordning välkomnar jag alla i denna tråden , både dem som instämmer till det jag skrivit och dem som inte gör det!