Ber om ursäkt ifall det är mycket text, men det är nödvändigt för att ge er mer förståelse kring min situation.
Lite inledning:
För ca 2 år sen så lärde jag känna en person genom en annan vän med snarlika intressen.
Till synes och till en början så tyckte jag denna person verkade skön, rolig och en potentiell individ att knyta en vänskapsrelation med också, då vi har liknande intressen på vår fritid. Vi kan kalla honom "Emil".
Detta gjorde att jag rätt snabbt, givmild och snäll som man vill vara, började dela med mig av känslig information jag jobbat fram som har med våra intressen att göra. Vad intresset handlar om vill jag inte utveckla av uppenbara skäl. Men vi kan likställa det med att dela med sig av "svampställen" fast känsligare.
Detta har jag under flera år jobbat med i både teoretisk- och praktisk befattning ganska flitigt för att komma åt fyndigheterna som är av intresse.
Vi bor på olika håll i landet med några timmar oss emellan med bil.
Från min sida kan jag väl säga att jag varit ganska peppande ochinitiativtagande i vår kommunikation gällande att hitta på saker och förmedla info som vi båda är intresserade av som jag oftast jobbat fram på eget håll.
Exempel: "Tjena, hur står det till? Fan jag skulle vilja hitta på nåt med dig, jag har dessutom hittat detta och detta svampställe, ska vi utforska det vidare?"
Detta tas emot med positivitet såklart, men då Emil till synes har ganska grov ADHD och 100 bollar i luften denne vill spela samtidigt, så känner jag mig ganska lågprioriterad trots mina initiativtaganden.
Detta är dock inte det som får mig att fundera över relationen med honom, utan det är saker som visat sig med tiden.
Funderingarna börjar:
Då jag under inledande period och under tidens gång varit ganska givmild och öppen med allt jag
förmedlat och velat oss emellan, så har jag nu insett att dom gånger Emil tar kontakt med mig så frågar han lite snabbt och stressat hur läget är och saker som rör mig personligen är något han bara vill skynda förbi för att komma till det han faktiskt tar kontakt med mig om, nämligen att ställa frågor om olika saker som han tror jag har någon kunskap om. Oftast relaterat till våra intressen.
Red flags?
1. Just att ställa frågor är självklart inget konstigt, men när samtalen och kontakten från Emils håll enbart kretsar kring att få information för egen vinning för att sedan lägga på luren snabbt och skyndsamt utan att man får en chans att följa upp med något annat, så börjar man ju fundera lite kring detta.
2. Emil har en gång berättat för mig att han har klätt på sig en "fasad" gällande det sociala. Dvs att han framstår som en självsäker och utåtriktad person med ett sätt att vara på som inte är i enlighet med hur han egentligen är? Det var typ så han uttryckte sig i alla fall... hmm.
3. Emil är fruktansvärt dålig på att lyssna, hans egna bubbla vidhåller en tjock vägg och dom gånger han ställer frågor så går det inte in utan han kan börja om med samma frågor om och om igen, även om det verkar handla om något han verkligen vill få svar på.
4. Emil har 2 barn och jag har inga i nuläget. Vid en dialog om att skaffa barn och hur man behöver vara som förälder rent emotionellt och närvarande så säger han snabbt och konkret vid ett tillfälle att "emotionellt närvarande behöver man inte vara" Vilket är nåt som man gång på gång hört är avgörande för barnens välfinnande under uppväxten.
5. Emil är väldigt dålig på att ge tillbaka gällande våra gemensamma intressen och ofta med ursäkter som att "detta fixar inte jag", "jag har så mycket annat jag behöver styra med" osv...
Jag vet att han fixar det, men det ligger bara inte i hans intresse, och det känns som att det kan vara tack vare mig.. att jag varit så givmild med resultaten av mitt egna arbete så han tar säkert hellre nytta av detta?
6. Dom gånger Emil faktiskt vill hitta på nåt så har det alltid varit kring ett "svampställe" jag funnit eller hittat. Det är väldigt sällan han själv gör sådant arbete för att sedan bjuda in mig till det. Han tycks vid detta laget ta mig för givet och förväntar sig det han vill få ut av mig.
Lutar mig tillbaka
Oavsett vad detta är för typ av person och hur "bra/dålig" han är som kompis så har dessa saker och funderingarna kring dem tröttat mitt hjärnkontor i onödan känner jag och har nu lutat mig tillbaka för min egna skull men även för att se hur han reagerar.
Vid ett ganska färskt tillfälle så talade jag om att jag skulle till ett av mina "svampställen" som inte ligger jättelångt bort från Emil. Jag sa att jag var på plats och vi kom överens om att träffas en stund. Jag bad även honom ta med sig en sak han lånat av mig.
Det slutade med att han skulle "utforska" ett annat område i närheten för att sen sen helt plötsligt höra av sig och säga att han hade annat att styra med. Någon träff eller återlämning av den lånade prylen skedde aldrig. I ett senare samtal visade det sig att han aldrig ens tog med den från början.
I färksta tider(ganska nyligen) så hittade jag "kantareller" på en av mina platser, vilket resulterade i att han impulsivt skulle ut och hitta något själv. Han ringde mig och sa lite dystert att "han har knappt några platser att åka till" Trots att jag gett han och hjälpt han med åtminstone två bra ställen som levererat fynd tidigare.
Men ena platsen är "för långt att åka till.. (1tim30min bilfärd) jag har ju så mycket att jag också vill göra"
Det andra stället som ligger ett stenkast bort från hans bostad jag hjälpt honom med inte är dugligt nog då han spelar ner platsen varje gång jag föreslår det. Otacksamt och förminskat blir det jag lagt tid och energi på som jag sedan gett honom.
Ber om ursäkt över eventuell rörighet i mitt inlägg, är inte någon skriftlig författare på något sätt.
Men summa sumarum - hur tycker ni att jag ska göra? Ska jag strypa kontakten och bara luta mig tillbaka, eller ska jag klippa bandet helt?
I så fall, beroende på hur jag gör. Ska jag säga något till han eller bara gå vidare med mitt egna liv?
Hur hade ni gjort? Tacksam för lite feedback på min situation med denna "Emil".
Lite inledning:
För ca 2 år sen så lärde jag känna en person genom en annan vän med snarlika intressen.
Till synes och till en början så tyckte jag denna person verkade skön, rolig och en potentiell individ att knyta en vänskapsrelation med också, då vi har liknande intressen på vår fritid. Vi kan kalla honom "Emil".
Detta gjorde att jag rätt snabbt, givmild och snäll som man vill vara, började dela med mig av känslig information jag jobbat fram som har med våra intressen att göra. Vad intresset handlar om vill jag inte utveckla av uppenbara skäl. Men vi kan likställa det med att dela med sig av "svampställen" fast känsligare.
Detta har jag under flera år jobbat med i både teoretisk- och praktisk befattning ganska flitigt för att komma åt fyndigheterna som är av intresse.
Vi bor på olika håll i landet med några timmar oss emellan med bil.
Från min sida kan jag väl säga att jag varit ganska peppande ochinitiativtagande i vår kommunikation gällande att hitta på saker och förmedla info som vi båda är intresserade av som jag oftast jobbat fram på eget håll.
Exempel: "Tjena, hur står det till? Fan jag skulle vilja hitta på nåt med dig, jag har dessutom hittat detta och detta svampställe, ska vi utforska det vidare?"
Detta tas emot med positivitet såklart, men då Emil till synes har ganska grov ADHD och 100 bollar i luften denne vill spela samtidigt, så känner jag mig ganska lågprioriterad trots mina initiativtaganden.
Detta är dock inte det som får mig att fundera över relationen med honom, utan det är saker som visat sig med tiden.
Funderingarna börjar:
Då jag under inledande period och under tidens gång varit ganska givmild och öppen med allt jag
förmedlat och velat oss emellan, så har jag nu insett att dom gånger Emil tar kontakt med mig så frågar han lite snabbt och stressat hur läget är och saker som rör mig personligen är något han bara vill skynda förbi för att komma till det han faktiskt tar kontakt med mig om, nämligen att ställa frågor om olika saker som han tror jag har någon kunskap om. Oftast relaterat till våra intressen.
Red flags?
1. Just att ställa frågor är självklart inget konstigt, men när samtalen och kontakten från Emils håll enbart kretsar kring att få information för egen vinning för att sedan lägga på luren snabbt och skyndsamt utan att man får en chans att följa upp med något annat, så börjar man ju fundera lite kring detta.
2. Emil har en gång berättat för mig att han har klätt på sig en "fasad" gällande det sociala. Dvs att han framstår som en självsäker och utåtriktad person med ett sätt att vara på som inte är i enlighet med hur han egentligen är? Det var typ så han uttryckte sig i alla fall... hmm.
3. Emil är fruktansvärt dålig på att lyssna, hans egna bubbla vidhåller en tjock vägg och dom gånger han ställer frågor så går det inte in utan han kan börja om med samma frågor om och om igen, även om det verkar handla om något han verkligen vill få svar på.
4. Emil har 2 barn och jag har inga i nuläget. Vid en dialog om att skaffa barn och hur man behöver vara som förälder rent emotionellt och närvarande så säger han snabbt och konkret vid ett tillfälle att "emotionellt närvarande behöver man inte vara" Vilket är nåt som man gång på gång hört är avgörande för barnens välfinnande under uppväxten.
5. Emil är väldigt dålig på att ge tillbaka gällande våra gemensamma intressen och ofta med ursäkter som att "detta fixar inte jag", "jag har så mycket annat jag behöver styra med" osv...
Jag vet att han fixar det, men det ligger bara inte i hans intresse, och det känns som att det kan vara tack vare mig.. att jag varit så givmild med resultaten av mitt egna arbete så han tar säkert hellre nytta av detta?
6. Dom gånger Emil faktiskt vill hitta på nåt så har det alltid varit kring ett "svampställe" jag funnit eller hittat. Det är väldigt sällan han själv gör sådant arbete för att sedan bjuda in mig till det. Han tycks vid detta laget ta mig för givet och förväntar sig det han vill få ut av mig.
Lutar mig tillbaka
Oavsett vad detta är för typ av person och hur "bra/dålig" han är som kompis så har dessa saker och funderingarna kring dem tröttat mitt hjärnkontor i onödan känner jag och har nu lutat mig tillbaka för min egna skull men även för att se hur han reagerar.
Vid ett ganska färskt tillfälle så talade jag om att jag skulle till ett av mina "svampställen" som inte ligger jättelångt bort från Emil. Jag sa att jag var på plats och vi kom överens om att träffas en stund. Jag bad även honom ta med sig en sak han lånat av mig.
Det slutade med att han skulle "utforska" ett annat område i närheten för att sen sen helt plötsligt höra av sig och säga att han hade annat att styra med. Någon träff eller återlämning av den lånade prylen skedde aldrig. I ett senare samtal visade det sig att han aldrig ens tog med den från början.
I färksta tider(ganska nyligen) så hittade jag "kantareller" på en av mina platser, vilket resulterade i att han impulsivt skulle ut och hitta något själv. Han ringde mig och sa lite dystert att "han har knappt några platser att åka till" Trots att jag gett han och hjälpt han med åtminstone två bra ställen som levererat fynd tidigare.
Men ena platsen är "för långt att åka till.. (1tim30min bilfärd) jag har ju så mycket att jag också vill göra"
Det andra stället som ligger ett stenkast bort från hans bostad jag hjälpt honom med inte är dugligt nog då han spelar ner platsen varje gång jag föreslår det. Otacksamt och förminskat blir det jag lagt tid och energi på som jag sedan gett honom.
Ber om ursäkt över eventuell rörighet i mitt inlägg, är inte någon skriftlig författare på något sätt.
Men summa sumarum - hur tycker ni att jag ska göra? Ska jag strypa kontakten och bara luta mig tillbaka, eller ska jag klippa bandet helt?
I så fall, beroende på hur jag gör. Ska jag säga något till han eller bara gå vidare med mitt egna liv?
Hur hade ni gjort? Tacksam för lite feedback på min situation med denna "Emil".
