Hej!
Jag behöver hjälp. Drar hela storyn.
Jag och min ex-pojkvän separerade efter 6 fina års på mitt intiativ. Han är en fantastisk människa och vi som par hade så vansinnigt roligt ihop. Men blotta tanken av att han kom fysiskt nära mig gav mig allt mer ångest. Först ville jag inte vara nära sexuellt, därefter ville jag inte längre kyssas. Pussar och kramar funkade bra ett tag men tillslut blev även det ett problem. Jag gick i terapi, tog hjälp men ångestkänslan försvann inte. Jag ville helt enkelt inte och tillslut visade det sig även i fysiska tecken. Jag var sjuk. Jämt. Under 1,5 år kämpade jag mot känslan. En dag insåg jag att jag hellre ville kyssna någon annan. Det var bara att bita i det sura äpplet och konstatera att jag inte kunde stanna kvar i relationen. Vi trodde att vi skulle spendera resten av livet ihop och detta tog vansinnig hårt på oss båda.
Samtidigt hade jag en manlig vän som gick igenom en skilsmässa med två småbarn involverade (varav den ena kom ut under skilsmässans prövotid…). Vi hade varit mycket goda vänner sedan flera år tillbaka och umgicks ofta. Jag hade tagit hand om hans ena barn ett par gånger när han och numera exfru gjorde annat, då familj och släkt finns i ett annat land. Hur som, under min separation så stöttade han mig, tog ut mig tillsammans med barnen. Vi umgicks också en del själva. Enbart som vänner som fann tröst i varandra.
En dag efter en kväll på stan med gemensamma vänner så hamnade vi i samma säng. Vi överanalyserade eller tänkte inte riktigt på vad som hände, men på egen kammare kunde vi konstatera att vi var extremt kompatibla. Min ångest att vara nära var som bortblåst. Istället ville jag vara nära honom, hela tiden. Vi hade kul, bekräftade varandra, reste och umgicks under hans barnfria veckor under en period.
Sedan rasade hans liv fullkomligen när exfrun fick en psykos och slog barnen och i samma veva som hans pappa och syster gick bort i en olycka, och jag fanns där för honom. Vad kunde jag göra? Jag flyttade mer eller mindre in. Innan jag visste ordet av det så hjälpte jag till att VABB och allt annat som behövs för att livet ska gå runt med småbarn. Det var okej, jag ville finnas där för dem alla. Visste att mitt stora stöd bara var tillfälligt. Mamman skulle förmodligen få rätt hjälp och komma tillbaka till sitt rätta jag.
Nu har det gått 3,5 månader. Jag har vänt ut och in på mig själv. Jag är helt slut. Samtidigt ökar kraven. Jag har blivit den viktigaste i hans liv. Han vill ha mig här för alltid. Under denna period och allt tungt han gått igenom så har han förstås förändrats mycket. Han är trött, ledsen, har kort stubin och ser mig inte längre på samma sätt. Och det finns, förstås, ingen tid för oss längre och ingen tid för roligheter på tumanhand. Jag är en del i vardagspusslet. Vilket förstås är jättefint också.
Men. Jag är helt slut. Det finns inte någon tid för egentid. Jag umgås knappt med min familj eller mina vänner, och när jag gör det har jag alltid pressen från honom att skynda mig hem. Jag vill inte involvera barnen i mina familje- och vänrelatoner än, men det gör ju att han inte heller längre kan följa med. Jag har svårt att orka med att prestera på den nivå jag vill på jobbet (som jag älskar!!!), han vill att jag ska jobba hemma mer och inte jobba så mycket. När jag tar upp det tycker han att jag är egocentrisk, att jag måste se till familjen. Det kanske jag är. Jag förstår ju att han inte har någon möjlighet till egentid om inte jag ställer upp. Det känns jobbigt att det gör mig egocentrisk.
Jag är inte redo för dethär livet än. Detta liv är inte vad jag ville. Inte just nu. Jag vill ha roligt… Nu gråter jag dagligen och hälsan är i botten igen. Jag älskar honom så men allt runt omkring gör det tufft just nu.
Min förra relation gick i kras för jag inte ville vara fysiskt nära. I denna relation har jag den fysiska närheten men inte så mycket mer, just nu.
Är det dags att lämna? Eller är det bara mig det är fel på?
Jag är en bit under 30. Han är 35.
Jag behöver hjälp. Drar hela storyn.
Jag och min ex-pojkvän separerade efter 6 fina års på mitt intiativ. Han är en fantastisk människa och vi som par hade så vansinnigt roligt ihop. Men blotta tanken av att han kom fysiskt nära mig gav mig allt mer ångest. Först ville jag inte vara nära sexuellt, därefter ville jag inte längre kyssas. Pussar och kramar funkade bra ett tag men tillslut blev även det ett problem. Jag gick i terapi, tog hjälp men ångestkänslan försvann inte. Jag ville helt enkelt inte och tillslut visade det sig även i fysiska tecken. Jag var sjuk. Jämt. Under 1,5 år kämpade jag mot känslan. En dag insåg jag att jag hellre ville kyssna någon annan. Det var bara att bita i det sura äpplet och konstatera att jag inte kunde stanna kvar i relationen. Vi trodde att vi skulle spendera resten av livet ihop och detta tog vansinnig hårt på oss båda.
Samtidigt hade jag en manlig vän som gick igenom en skilsmässa med två småbarn involverade (varav den ena kom ut under skilsmässans prövotid…). Vi hade varit mycket goda vänner sedan flera år tillbaka och umgicks ofta. Jag hade tagit hand om hans ena barn ett par gånger när han och numera exfru gjorde annat, då familj och släkt finns i ett annat land. Hur som, under min separation så stöttade han mig, tog ut mig tillsammans med barnen. Vi umgicks också en del själva. Enbart som vänner som fann tröst i varandra.
En dag efter en kväll på stan med gemensamma vänner så hamnade vi i samma säng. Vi överanalyserade eller tänkte inte riktigt på vad som hände, men på egen kammare kunde vi konstatera att vi var extremt kompatibla. Min ångest att vara nära var som bortblåst. Istället ville jag vara nära honom, hela tiden. Vi hade kul, bekräftade varandra, reste och umgicks under hans barnfria veckor under en period.
Sedan rasade hans liv fullkomligen när exfrun fick en psykos och slog barnen och i samma veva som hans pappa och syster gick bort i en olycka, och jag fanns där för honom. Vad kunde jag göra? Jag flyttade mer eller mindre in. Innan jag visste ordet av det så hjälpte jag till att VABB och allt annat som behövs för att livet ska gå runt med småbarn. Det var okej, jag ville finnas där för dem alla. Visste att mitt stora stöd bara var tillfälligt. Mamman skulle förmodligen få rätt hjälp och komma tillbaka till sitt rätta jag.
Nu har det gått 3,5 månader. Jag har vänt ut och in på mig själv. Jag är helt slut. Samtidigt ökar kraven. Jag har blivit den viktigaste i hans liv. Han vill ha mig här för alltid. Under denna period och allt tungt han gått igenom så har han förstås förändrats mycket. Han är trött, ledsen, har kort stubin och ser mig inte längre på samma sätt. Och det finns, förstås, ingen tid för oss längre och ingen tid för roligheter på tumanhand. Jag är en del i vardagspusslet. Vilket förstås är jättefint också.
Men. Jag är helt slut. Det finns inte någon tid för egentid. Jag umgås knappt med min familj eller mina vänner, och när jag gör det har jag alltid pressen från honom att skynda mig hem. Jag vill inte involvera barnen i mina familje- och vänrelatoner än, men det gör ju att han inte heller längre kan följa med. Jag har svårt att orka med att prestera på den nivå jag vill på jobbet (som jag älskar!!!), han vill att jag ska jobba hemma mer och inte jobba så mycket. När jag tar upp det tycker han att jag är egocentrisk, att jag måste se till familjen. Det kanske jag är. Jag förstår ju att han inte har någon möjlighet till egentid om inte jag ställer upp. Det känns jobbigt att det gör mig egocentrisk.
Jag är inte redo för dethär livet än. Detta liv är inte vad jag ville. Inte just nu. Jag vill ha roligt… Nu gråter jag dagligen och hälsan är i botten igen. Jag älskar honom så men allt runt omkring gör det tufft just nu.
Min förra relation gick i kras för jag inte ville vara fysiskt nära. I denna relation har jag den fysiska närheten men inte så mycket mer, just nu.
Är det dags att lämna? Eller är det bara mig det är fel på?
Jag är en bit under 30. Han är 35.
