Är den psykiatrisk vården bra i Sverige?

Jag har jobbat inom b.l.a. offentlig sektor och sett vad det finns för folk där. Deras sinnen är i mångt och mycket stängda och de går i allt väsentligt sina egna ärenden.

Denna typ av människa är ingen jag vill lägga mitt blottade psyke i händerna på. Jag skulle t.o.m. vilja påstå att det är pga av dem (och såklart mina personliga egenskaper) som jag mår dåligt (+ en massa annat såklart).

Det jag menar är väl om det finns en varm, god, medmänsklig osv kultur och vård inom psykiatrin i Sverige? Kan patienten känna sig säker?

Om jag skulle behöva vård skulle den sannolikt inte vara av det allra seriösaste slaget, utan i nivå med t.ex. behandling av PTSD ...

Jag känner ett stort tvivel inför att söka vård, men samtidigt tror jag att det hade gynnat mitt mående, i varje fall om jag får bra vård ... såklart...

Min privata psykiatri får pengar per patient av regionen. Därför får man väldigt korta tider. Sällan. Det kan kännas sådär. Innan fick jag ha mejlkontakt med läkaren om jag undrade över något, men nu har de bestämt att det inte är säkert. Det finns ingen som skickar vidare till läkaren från 1177. Men annars är de bra. Kalla och effektiva, men det är OK.

Min förra psyk var ute efter att förstöra för mig, det fanns flera hämndlystna som tyckte jag varit elak när jag påtalat stora brister för deras chef. Så då försökte de jävlas tills jag var tvungen att sluta hos dem. Jag skrev kan ni vara vänliga att remittera mig till vårdcentralen. Då skrev dem att de gör inte sådana som mig tjänster och sedan var jag avskriven som patient som jag varit tjugo år.

Psykakuten var bra dock. De skällde ut min läkare på psyk.

Det viktigaste här är att komma ihåg att psykpatienter ALDRIG någonsin tar något som helst ansvar själva över sin situation.

Jobbat inom psykiatrin.

Aldrig mer.

Psyksjuka vill inte bli friska.
Herregud, det innebär ju ansvar, ansträngning, gå upp innan lunch.
Bara en sådan sak.

Hej,

Det är svårt att svara bra på den här frågan tycker jag.

Vården kan vara bra under en tid för människor med psykisk ohälsa.

Samtal och piller under en kortare eller längre tid.

Vården kommer inte kunna lösa ens problem åt en.

Det måste man göra helt själv när man blir starkare.

Sedan finns en annan aspekt.

Vården vårdar människor de inte känner.
Människor de inte har personlig, nära kontakt med.

Vården vårdar människor utifrån ett system, en mall som ska passa alla.

Vilket gör att ingen människa kan få personlig, nära och skräddarsydd vård anpassad just för den enskilda individen.

På det viset är inte vård och sjukhus bra för någon.



Jag tror det viktigaste för människor är att ha bra och nära kontakt med människor man tycker om.
24 timmar om dygnet.

Och sök spiritualitet

Det tror jag är riktig vård, själavård

Lycka till

Ah, det är därför man ofta kämpat i 10 år ensam innan man söker vård.

Ja, det är ju lättare att kanske inte sova alls, kanske inte klarar av att äta och enda som hjälper är att dunka huvudet i väggen. Så mycket bättre än att leva ett vanligt liv.

Bra att du inte jobbar med människor, svin.

Nja.

Tror snarare alla människor på jorden som har psykisk ohälsa vill bli fullt friska.

Tror snarare vården är byggd och finns till för att , någon eller några, ska kunna tjäna väldigt mycket pengar.

Istället för att vården vårdar patienter.

Till slut förstår man allt.

Lycka till

Helt riktigt, de som vill göra friska normala människor till psykpatienter är just psykiatrin - de arbetar för egna ändamål.

Exempel:

Dina naiva föräldrar tar dig till barnpsykiatrin i ungdomen för att du är deprimerad, mobbad eller alternativt självskadar - du blir intalad av dina nära anhöriga att av psykiatrin kan du få stöd, hjälp, gehör, någon som lyssnar -allt du behöver göra är att öppna upp om ditt liv och vad som hänt.

Du pratar öppet med kuratorn/psykologen/psykoterapeuten om allt i tron att det ska gynna dig själv -men allt som händer är att de vrider och vänder på allt du säger så att du passar in i mallen för autistisk, ADHD eller dylik diagnos, sedan utelämnar de allt du just sagt om att du själv blir mobbad, utsatt vad som helst - men nämner allt du sagt om att du blivit arg eller aggressiv..

Kontexten tas bort och deras text blir någonting i stil med "Patienten har varit aggressiv till följd av aggressiva impulser - detta kan förklaras med "välj diagnos"..

Hela den riktiga problematiken mobbning i skolan försvann, och ersattes av "autism" eller "ADHD" - aggressiva impulser som orsakas av vald diagnos, den diagnos psykiatrin väljer.

Så allt du lyckades med genom att öppna upp för psykiatrin var att ge dem möjligheten att skriva DERAS VERSION om allt som hänt -där allt alltså beror på en psykisk diagnos och ingenting på mobbning mot dig.

Så summa summarum utnyttjade dem allt du sagt för sina egna syften och ändamål - Ja, de vill ha psykpatienter - de gör normala människor till psykpatienter - genom att få dem att prata och sedan vrida och vända på allt som sagts, utelämna kontexten (t.ex. nämna att patienten sagt att han eller hon varit aggressiv och våldsam, men låta bli att nämna varför - sedan hitta på deras egna förklaringar.)

Jag ville aldrig ha en diagnos, men jag misstänker att en av adoptivföräldrarna tyckte att hon skulle få det lättare om hennes barn fick diagnoser - då kunde hon få avlastning av socialen..

Så, psykiatrin gör vad föräldrar vill- och vad de själva vill - och struntar helt i vad ungdomen vill eller patienten vill.

Det är nästan omöjligt att få bort en diagnos.

Psykvården är bra. Beror på vilket land du jämför med. Många anställda som är dåliga och många bra inom vården. Dock inte kommit så långt som i USA och Storbritannien med just min störning. Så inte mycket vård.

De går alltid sina egna eller myndighetens/institutionens ärenden. De utnyttjar patienten för sina egna mål och ändamål.. Patienten är ett offer de kan utsätta för sitt maktmissbruk. Personalen får löneökning för varje utskrivning av antidepressiva tabletter, och de får även löneökning för varje ny patient med en diagnos!

Självklart vill ingen tänkande människa lägga sin egen historia, livserfarenheter, psyke - i händerna på psykiatrin och deras lögnare som jobbar där - de ljuger i princip lika mycket eller mer än de som jobbar inom Socialtjänsten - det är ingen skillnad, faktum är att socialtjänsten och psykiatrin har samma typ av utredningar, där det inte krävs bevis för något -utan tjänstemannens skrivna ord tas som bevis av andra myndigheter längre fram!

Det kan jämföras med om en polis kunde skriva vad som helst utan bevis och sedan få en person fälld i rätten med endast sitt ord -i psykiatrins fall räcker det alltså med att psykoterapeuten/kuratorn skrivit någonting och det hanteras som fakta av andra psykiatrienheter -vilket kan leda till att den "faktan" som inte backas upp av bevis, men som betraktas som "bevis" för att den skrivits av en tjänsteman inom psykiatrin- kan hamna i utredningar på rättspsyk, som sedan kan bli upplästa i domstolen - och nej, man har ingen möjlighet att få innehållet i utredningen omprövat, eller "grunderna" omprövade - det anses vara 1 - gamla preskriberade uppgifter så de går inte att ompröva, och 2. Eftersom tjänstemän via psykiatrin skrivit ner dem i journalen så då är de ju sanna -en svensk tjänsteman via psykiatrin skulle ju aldrig blåljuga om en patient för egen vinnings skull, eller för organisationens vinnings skull - vad vinner hon själv på att ljuga? Kanske löneökning, om inte så går hon åtminstone institutionens ärenden och ser till att de får fler patienter.

Precis som Socialtjänstemännen så ljuger de friskt i utredningar, utredningar som senare inte blir ifrågasatta av domstolen - trots att innehållet som sagt inte backas upp av några bevis - de blir bevis för att tjänstemannen skrivit det i en journal - allt som skrivits i en journal är ju "fakta" bara för att det skrivits där av en tjänsteman! Helt sjukt är det - man fick då ingen advokat heller mot några eventuella anklagelser i handlingarna man sjäv nekade till och som tjänstemannen skrev man var skyldig till.

Då menar jag att man kan ha blivit polisanmäld i ungdomen, polisen slängde ärendet i papperskorgen- men psykiatrins personal skrev att man begått brottet - då finns den "faktan" i journalen - och kan då föras vidare in i utredningar på rättspsyk nästan ett decennium senare.. Så sammanfattat du är oskyldig till ett brott och blir inte ens åtalad då det inte fanns några grunder- men trots det så kan en tjänsteman skriva att du begått handlingen, och hennes handlingar ifrågasätts inte 7 år senare av rättspsyk, som senare tar med skiten i en utredning som läses upp i domstolen- så via psykiatrin har de alltså hittat ett sätt att åtala, döma och straffa folk för påstådda "brott" de alltså inte ens fått försvara sig mot i domstol- för enligt psykiatrin var man skyldig direkt vid anmälningstillfället, och inga korrigeringar gjordes efter att ärendet lagts ner- tilläggas kan att tjänstemannen på psykiatrin fick uppgifterna av Socialen, som fick uppgiften om polisanmälan från polisen - så det var Socialen som kom med uppgiften först att man begått gärningen- polisen sa inte att man begått brottet, de sa att man var anmäld - det var Socialen som rapporterade att man begått brottet - och psykiatrin som antecknade den uppgiften i journalen.. Så istället för att skriva "misstänkt för" så skrev de "skyldig till" - vilket visar att Socialtjänsten och psykiatrin skiter i patientens rättssäkerhet och skriver skyldig redan vid anmälningstillfället- vilket förföljer patienten längre fram!

Och varför man ens var patient? Det är en annan historia men jag kan nämna naiva adoptivföräldrar som det stora problemet. Särskilt en adoptivmor som jobbade som barnsköterska på sjukhuset och som har och hade en övertro till vården - inklusive psykiatrin - och som inte förstod att psykiatrin är det svarta fåret på sjukhuset - att barnavdelningen kanske är vänliga, empatiska och snälla - men psykiatrin är motsatsen - de är oempatiska, fientliga och sadistiska!

Adoptivmorsan misstog uppenbarligen psykiatrin för att vara ännu en "barnavdelning".

Tilläggas kan att man var fortfarande ett barn när hon inledde kontakten med psykiatrin, så hon var ansvarig för att ha inlett kontakten- som barn och senare ungdom kan man inte lägga det på mig att kunna säga nej till vården, särskilt inte med tanke på att jag aktivt inte ville fara till barnpsykiatrin men farsan använde våld för att tvinga mig och syskon in i bilen och köra oss dit.. Som vuxen hade jag likt trådskrivaren aldrig frivilligt lagt mitt psyke, min historia eller någonting i händerna på dessa maktmissbrukade psykiatriker- men uppenbarligen så tyckte adoptivmorsan att det var helt okej att lägga sina adoptivbarn i händerna på dem -noll förståelse för vilka människor hon tar sina adoptivbarn till -inte undra på hon fått konsekvenser för sitt agerande. Jag glömmer inte precis saker som skadar mig.

Det finns ingen varm, god eller medmänsklig kultur inom psykiatrin i Sverige- vi är undermänniskor för dem -samhällets bottenskrap- de skulle förmodligen bli glada om vi tog livet av oss, ett av skälen till att man inte gör det för övrigt, de behandlar folk så uselt att folk tillslut tar livet av sig! De är inte barnavdelningen, och är man så naiv som adoptivförälder och barnsköterska att man tror att psykiatrin har samma goda anda som barnavdelningen så är man inte lämpad att vara förälder för någon - personligen tycker jag att min adoptivmor har behov av psykvård i minst två år så att hon sedan kan be mig om förlåt för att ha tagit mig till psykopaterna där. För som det är nu så förstår hon inte ens att det var fel gjort, utan tror att hon gjort någonting medmänskligt och gott - för hon vägrar öppna ögonen för att psykvården har helt annan personal än barnvården, att på psykvården vill man inte psykpatienterna väl- tvärtom - de gör ju allt för att folk ska bli stämplade, sedan allt för att sätta på LSS -och om det inte gillas så får man väl ta livet av sig..

De skiter helt och fullt i min eller din rätt till ett normalt liv i Sverige.

Patienten kan aldrig känna sig säker! Det enda undantaget är om vården är privat och du själv betalar tjänstemannen, då kanske de gör ett bra jobb- kommunala vården går sina egna ärenden och du blir deras offer- inte deras arbetsgivare, likt du blir i privat vård.

Det kan nog variera från region till region. I min är den dålig. De tar till varenda knep i boken för att slippa ha med en att göra. De "glömmer" systematiskt att skicka remisser och om man tjatar, då "glömmer" nästa instans att höra av sig till en, när remissen väl nått dem.

Det verkar speciellt hända män.

Att ha psykisk ohälsa och bli bättre innebär att man får jobba med sig själv. Att bara åka in till psyket, som många gör, blir ingen bättre av. Det bästa är nog att lära känna sig själv och hantera sitt mående och fylla på med positiva saker i livet om man klarar sig hemma. Det mesta bleknar med tiden.

Psykologi --> Psykiatri och psykofarmaka
/Moderator