Såg kungar varandra på slagfälten? Och krigade dom själva?

Man började använda bödlar sedan, det är därför det inte funnits så många tillfällen där en kung personligen dödat en annan kung.

Nikolaus II av Ryssland och hans familj kan på sätt och vis anses ha mördats i samband med en krigsoeration. En tung anledning till att de sköts var att man ville undvika att den vita armén skulle kunna befria dem - det pågick ju inbördeskrig. Jekaterinburg föll bara en vecka efter morden på tsarfamiljen.

Fast det är tveksamt om jag skulle vilja kalla det för tvekamp; det var ett regelrätt mord. Theoderik lät också avrätta Odovakars familj, blodshämnd var mycket vanligt förekommande bland germanerna, och förekom i Norden och de tyska furstendömena långt fram på medeltiden. Theoderik såg helt enkelt till att förekomma eventuella hämnare bland Odovakars familj och sympatisörer genom att först ta kål på dem.

För att återgå till frågan om regelrätt tvekamp kungar emellan måste Karl IX: s famösa "utmaning" till Kristian IV år 1611, under Kalmarkriget, nämnas. Det framstår som rent otroligt att Karl IX uppenbarligen var fullt seriös i sin vilja att duellera med den danske kungen; han avled knappt två månader senare i sviterna efter ett slaganfall, och var alltså påtagligt skröplig när brevet skrevs. Karl IX sade sig vilja kämpa "efter de gamle Göters lovliga bruk och sedvane uti en kamp med oss på släta marken", utrustade med "en stormhatt på huvudet och vår sidevärja i handen".

Kristian IV tog uppenbarligen inte utmaningen på minsta allvar. Han lät med vändande post författa ett smädande svar till Karl IX där Vasakungen kallades för "din gamle narr", och uppmanades att istället för att fäkta med honom sätta sig framför en varm kakelugn, samt konstaterade klarsynt att "som man ropar i skogen får man svar".

Det blev således inte någon envig de nordiska kungarna emellan, men breven är mycket intressanta som en ren kuriositet.

Statens grundläggande funktion är krig. Militärt skydd. Det är hela anledningen till att ha en stat. Det är alltså inte så konstigt att kungen som statens ledare deltar i krig. Nästan allt som vi idag associerar med staten sköttes av lokala gemenskaper. Förutom militär och krig.

Slaget vid Lund hade två delar för kungens del. Dels kavalleriattacken på förmiddagen och förföljandet av det danska kavalleriet. Och sedan när kungen och kavalleriet flera timmar senare återvänder till slagfältet och kungen, två av hans generaler och två livgardister lyckas bryta sig igenom de danska linjerna och tar sig fram till det illa medfarna svenska infanteriet. Danskarna hade vänt för att stoppa det återvändande svenska kavalleriet. Och slaget avgörs just på grund av att kungen kunde gjuta nytt mod i det svenska infanteriet och det är deras attack som avgör. Danskarna flyr inte förrän efter 30 minuters strid från infanteriet som slagits hela dagen och förlorat halva sin styrka redan. Så slaget vid Lund är ett exempel där kungens personliga stridsinsats hade mycket stor påverkan. Att kungen inte skulle slagits i främsta ledet vid slaget vid Lund är ett befängt påstående.


Just av den anledningen slutade kungar att delta på slagfältet. Alla gevär skulle ha riktats mot dem. Ett exempel är att i början av första världskriget hade officerare svärd och andra utmärkande uniformsdetaljer. Vilket gjorde det lätt för fienden att skjuta ihjäl dem så ett år in i kriget hade allt sånt försvunnit och de såg ut som vanliga soldater på avstånd.

Krig är en lagsport. Det allra viktigaste är att många män kan göra samma sak och samarbeta i grupp i en kaotisk miljö. Fanor låter den enskilde soldaten orientera sig och hitta till sin egen avdelning och veta åt vilket håll han ska gå. Trummor låter honom veta vad alla i hans avdelning gör. Trumpeter kan skära igenom stridslarmet och signalera ändrat beteende, som attack eller reträtt.

Drill. Används av krigsmakter än idag. När du gjort samma sak tusen gånger så är det vad du gör, rädd eller inte rädd. Det är inte vad soldaterna känner som är intressant. Det är vad de gör.

När vi diskuterar det här ämnet kan jag inte låta bli att nämna den Maximilian I (1459 – 1519), tysk kejsare. Som skapade landsknecht-regementena. Han deltog i slagen till fots med en pik i händerna, i första ledet av de stora pik-blocken. Österrike gjorde ett halvbra historiskt drama om honom för några år sedan.