Såg kungar varandra på slagfälten? Och krigade dom själva?

I slaget vid Lund 1676 stod Karl XI i den högra flygeln. Den danske kungen stod på motsatt sida på deras vänstra flygel när båda flygarna dundrade mot varandra. Så rimligtvis bör de ju ha sett varandra? Kunde de hamna i duell med varandra?

Hur vågade kungarna gå ut på slagfälten precis mot fienden? Minsta lilla musköt eller värjstick och de hade varit döda. Karl XI saknade dessutom tronföljare så hade han dött hade det varit kört. Varför inte stanna hemma och låta generalerna sköta allt istället? Tror knappast en 20 årig kung kan mer än en 50 årig erfaren general.

Om de nu inte krigade på slagfälten, vad var då meningen med att de stod vid fronten? Om de bara ska agera staty kan de lika gärna ha stannat hemma eller borta vid lägret.

Och varför hade man fanbärare, trumpister och trummor? Hade det inte varit bättre att använda den resursen till att kriga istället för att stå med obetydliga flaggor och trumpeter? Var folk helt enkelt efterblivna förr i tiden? Och varför var fotfolket aldrig rädda när de gick mot fienden? Hade det varit jag hade jag sprungit hem eller gömt mig på gården istället för att stå i en linje och gå mot en säker död.

Och hur gjorde man när mörkret föll? Det fanns ju inga gatulyktor då. Måste ju ha varit bäcksvart. Hur såg man varandra och skilja på vän och fiende? Hur visste man var man skulle ta sig efter striden (reträtt exempelvis) om man inte ens kan se nord och syd? När slaget vid Lund tog slut vid 17 och 18 tiden en decemberkväll hade solen gått ner för länge sedan.

Gustav 2 Adolf gjorde det, det var så han stupade.

Vad "såg varandra" beträffar tror jag sällan men förmodligen hade Napoleon och Duke of Wellington kikarna riktade mot varandra vid Waterloo.

Likaså Karl XII.

Dels för kommunikationen men också för skrämseleffekten. Ju fler du kan avvara för trumpeter & trummor desto större kan det tänkas att fienden tror att din armé är.

Förr ledde kungarna själv krigen. Om makt var given av Gud så var också seger och förlust upp till Gud. Det skapade en idé om rättfärdigt ledarskap.

Om man går tillbaka ännu tidigare, före Vasaätten, så kunde ju två bröder slåss mot varandra på slagfält om en titel.

Idag är statsöverhuvuden mer CEO's med fallskärm och Teamsmöte, eller helt omedvetna om vad som försiggår på slagfält.

Trummor piskar upp adrenalinet och sätter ett visst tempo och inte minst stämning. De flesta kan nog intyga att de tränar bättre när de har musik i öronen än utan.

Vet inte om trummor hade nåt signalvärde, men trumpeterna signalerade till de olika leden vad de skulle göra via olika fanfarer.
T.ex. anfall mer åt höger eller vänster, varje kompani eller trupp visste vad signalerna betydde.

Att se kungen på slagfältet lär ha varit en stor moralförstärkning för trupperna, sedan drevs nog kungarna av sitt eget ego. En kung som vann ett stort slag lär ha varit något som gick hem ute i kontinentens hov - prestige.

Sverige har historiskt ofta haft konungar som varit med och lett i strid.

Varför? En orsak är att svenska monarker stått folket närmare och folket förväntat sig att monarken delar sitt öde med dem. Inte alla monarker har haft denna inställning dock. Vissa har inte heller varit så lämpade för att gå ut i strid utan haft jarlar och andra ersättare för att föra krig.

Gustavus Adolphus dog i strid.
Carolus XII dog i strid.

Under tidig medeltid strök flera konungar under i strid mestadels i inbördeskrig.

När monarken närvarade vid slagen så ökade stridsmoralen.
Så det var säkerligen mycket som talade för att en monark deltog aktivt i striden.

Slaget vid Lund startade med att de svenska styrkorna gick över den frusna Kävlingeån halvtre på morgonen den 4:e december. Hur de såg något? Bra fråga. Facklor?

Alexander den Store (Alexander den III) såg faktiskt sin motståndare Dareios III vid slaget vid Issos 333 f.Kr. och försökte enligt legenden träffa honom med ett spjut.

Moralen förstärks genom att ledaren visar upp sig. Det inbringar hoppkänslor hos de stridande. Vissa tänker kanske att det om det vore helkört så skulle ledaren inte ens vara i närheten.

En ledare som närvarar vid krig är moraliskt stärkande.

Svenska regenter har förr i tiden varit starkt förknippade med att vara en av folkets makt.

Idag har vi helt frångått den principen. Det närmaste vi har är väl kungens tsunamital.

Trummorna var för takten. Flaggor var för dirigering.

Folk var rädda. En hel del av kläderna som använts är nerbajsade.

Vid Stamford bridge stupade Norges kung. Vid Hastings stupade Englands kung.

Historien är full av exempel på slag och strider där kungar och mäktiga män har stupat. Men det verkar ha slutat när de totala krigen gjorde sitt intåg iom industrialiseringen.