Hur kan man vilja ta sitt liv?

För rätt många är det nog så enkelt att det är en kemisk obalans parat med att man råkar ut för något tråkigt som smärtar som triggar. Eller som i att man är obotligt sjuk.

En barndomsvän, som jag höll mycket kär, tog livet av sig då hans flickvän gjorde slut. Jag har många gånger funderat på varför eftersom han verkligen inte var någon deppig person utan alltid var glad och en kul kille. Men kanske hade han något mörker innerst inne som han döljde.

Det är så dubbelt det där. Å ena sidan kan jag tycka att vill man inte leva så ska man väl ha rätten att bestämma att kunna avsluta det. Å andra sidan är det ju så mycket sorg och elände så kan få personen på andra tankar tycker jag alltid man ska göra det. Grundinställningen måste ändå vara att allt liv är heligt och vi ska göra allt vi kan för att avråda folk att begå självmord.

Tills jag var 35, så hade jag alltid självmordstankar. De tidigaste självmord tanken kom när jag började vid högstadiet. Föreställ 90 talets Sverige, där Sverige blev djupt drabbad av ett ekonomiskt depression. Jag blev mobbad, levde extrem fattigdom, där jag var tvungen käka dubbla portioner i skolan så jag slapp gå hungrig vid middags tid.

Gick i special klass, där alla andra kallade för cp klassen. Fick ej lära mig grammatik, därav den flumskolan. Hade en fröken som avskydde mig av någon anledning. Tack av henne så fick jag läsa årkurs 4 mattebok ifrån 7 till 9. Ni hörde de rätt.

Hamnade i glid, umgicks med kriminella, där jag fick agera som kurir. Därav jag fick "lön". När min mor hittade den stora sedel bunten, så valde hon bränna upp dom För hon visste vad de kom ifrån.

Den stora självmords försöken kulminerade när min gammal farmor dog. Då var jag då 20 bast. Vi överlevde genom stormen och familjen fick ett bättre ekonomiskt. Dejtade mitt ex, men hon gjorde slut på samma dag. Drack i mitt rum, bodde i ett internat vid folkhögskolan och drack ett flaska ouzo.

Skrev ett sms till mitt ex och var redo att hoppa ifrån rummet. Jag ville denna smärtan skulle avslutas. Tur nog så räddade mitt ex, genom rumen var den kvällen olåst. Hon slet ifrån fönstret och räddade mig. Hon var arg på mig dagen efter med all rätt.

Tiden gick så började jag dejta en annan underbar tjej. I början så var allting bra. Men de slutade med hon hittade alltid nånting fel med mig. De kulminerade med att hon blev otrogen, blev gravid, gjorde abort och anklagade att de var mitt fel att hon var otrogen. De kom de andra försöken. Denna gång med ett snöre. Snören gick av, ramlade på golvet och var där resten av kvällen, gråtande.

Så jag började läsa mkt filosofi. Började läsa Marcus Aurelius bok "Självbetraktelser" De var en romersk kejsare som överlevde ett antal mords försök, men ändå han var klar i skallen.

Detta citat fastnade i mig:


Och jag blev upplyst. De var som någon satte på ljuset och började bearbeta mina trauman. Började praktiserade genom bra gärningar, så kanske jag få nånting tbxs. Jag skötte min då varande fars dödsboet, hjälpte en flicka förra året genom väntade hennes bror kom hem ifrån skolan, för hon hade inte nyckeln. Polarens barn hälsar mig (som bor i närheten) och jag får alltid ett leende. Man började må bättre och bättre.

Jag kan vara ett pessimist, men ha jag dom känslorna kvar? Ej. Faktiskt, så länge jag lever så kommer jag aldrig ge upp på mig själv.

Tror människan tänker främst på vanliga människor som lider av depressioner som går enkelt att bota säkert, naturligt och billigt dessutom.

Seriemördare/våldtäktsmän och pedofiler borde samvetet äta upp(om dom har uns av mänsklighet inom sig), dom får vad dom förtjänar. Egentligen är det lättare utväg än att ruttna i fängelset.

Men jag kan då ta incestoffer, folk som blivit utsatta för trauman som barn eller kanske i krig, där de utfört mord på oskyldiga. PTSD, tror att de blir anfallna i en skyttegrav var gång de somnar. Med mera.

Personer som använder tung narkotika kan göra det för att orka med sina trauman.
Om de inte får kanske opiater, benzo alkohol, så kan de inte bedöva smärtan och döden kan kännas som en bättre utväg än ett nyktert liv.
Det är lite av min filosofi ang en mindre restriktiv narkotikalagstiftning.

Somliga behöver bedöva en smärta som inte läker med tiden. Ska vi ge dem den rätten, eller ska vi tvinga dem till självmord utan droger mot smärtan?

Antagligen för att man tycker livet innebär fler nackdelar än fördelar.

Men tror att vården också kör med den vetenskapliga metoden. Man ger mediciner om dom verkligen behövs när man har svår depression eller ångest. Vissa missbrukare använder medicinerna på fel sätt så det gör att dom är väldigt restriktiva med utskrivningen dessvärre, men tror detta också ändrats och man bedömmer alla fall enskilt. Man är rädd för att någon skulle skada sig av att övermedicinera t.ex.

Sedan håller jag med om att en del narkotika har terapeutiska egenskaper. När jag var ung led jag av mycket svåra depressioner och då hjälpte cannabis en hel del. Idag finns CBD, CBG o.s.v. lagligt och dessa och likvärdiga ämnen har stor potential som antidepressanter.

Ketamin används väl redan inom vården mot depressioner och psilocybin är på g det också.
Tycker också att vården är rätt neutrala när det kommer till cannabis och är inte kritiska när det kommer till cbd och medicinsk användning. Man kanske markerar att cannabis med thc har risker vilket förvisso är sant om än uppblåst.

Ska själv göra lite cbd hampa ikväll, använder det ibland på helger och det har hjälpt mig väldigt mycket i längden, i samråd med läkare givetvis då det gäller medicinskt bruk och inte missbruk(cbd går inte att missbruka och har inte samma risker som thc). Inte haft depressioner på flera år på grund av att jag använder säkra hjälpmedel. Tack vare naturen och vetenskapen behöver man inte lida utav ångest, depressioner och insomnia t.ex.

Stark och ofrånkomlig smärta kan driva vem som helst över kanten din lille demon, det går faktiskt att hamna i lägen där det inte finns någon utväg, vissa har oturen att göra det.

Men sådana som tar livet av sig för hjärtesorg eller annat fattar jag inte heller

Bra fråga. Som ung hade jag en känsla av meningslöshet och jag fick känslan av självmord men inte mer än så.

Jag tror inte människor har kontroll över självmordskänslor eller självmordsagerande. Kroppen har en stark förmåga att reagera på känslor. T:ex blir du våldtagen som barn. Då kanske dessa känslor når ut till kroppen när man har som mest hormonförändringar.
Finns alltid en rotorsak enligt mig.

Du är långt ifrån ensam om att inte fatta det, så din fråga är relevant och befogad. Här är mitt svar, ta det som du vill.

På samma sätt som man kan bryta sitt ben kan man bryta sitt psyke. Vare sig ett brutet ben eller ett brutet psyke fungerar som normalt.

Då ska du ha i åtanke att ett ben är en förhållandevis enkel konstruktion jämfört med en hjärna.

Jag (tror) att man mår dåligt

Så dåligt att det är jobbigt att andas varje minut. (Andas jag bara en gång varje minut eller ska jag skriva sekund? Sekund är ju så uttjatat.) 💭 Skönt att du aldrig känt det, fortsätt så 👍🏻

Ja fyfan en bruten hjärna går inte att reparera

Garvar när jag skriver bruten (till hjärna)

Men ja. Det är för fan hela processorn i datorn!!! Utan den så blir man bara ett chassi

Denom är ett chassi, han vet bara inte om det.

*Väntar på alla sexiga pm jag brukar få*

Kronisk smärta, svåra handikapp, eller hemlöshet.

Finns många skäl.