De som inte vill ha barn - vilka egenskaper har de i övrigt?

Inga djur nä.

Hos mig har jag sjukdomar som jag inte vill ska överföras till ett barn.jag önskar att fler avstod barn.

Sen har jag aldrig haft en biologisk klocka tickande..

Aldrig haft längtan att skaffa barn. Har gjort abort utan att känna sorg över det.

Jag har nu steriliserat mig och bästa valet jag gjort i mitt liv.

Jag hatar inte barn dock. Jag tycker om barn men jag vill inte ha egna. Det är väldigt skönt att slippa det ansvaret.

Ville inte ha barn fick en ofrivilligt och skaffa en till. Barn är livets mening.

Sociala medier.
De som har barn lägger upp tusen videos hur hemskt det är. Eller förlossningsskador. Eller bebis som aldrig sover. Små filmsnuttar ur livet som aldrig ger helheten och är till för att roa eller skapa någon igenkänning.
Sen har vi de barnlösa som glorifierar det hela och är fanbärare för den egoistiska livsstilen "JAG GÖR VA JA VILL TIHI"

Det finns aldrig en nyanserad bild utan allt är svart eller vitt. Klart som fan folk inte vill skaffa barn då de måste ge upp hela sitt liv och aldrig mer kunna spela tvspelet halva natten eller dricka latte med sina vänner(enligt socialamedier).

Så det finns ingen gen. Antingen är man lättpåverkad eller har man god självkännedom och vill inte utsätta ett barn för sin jävliga personlighet.

Jag och frun är frivilligt barnfria och mycket nöjda. Jag är mer utåtriktad och social men har bara inte haft lust för barn. Frun är väldigt introvert och älskar våra hundar över allt annat. Hon tål inte barn överhuvudtaget (avskyr dom överlag) och ogillar ”onödig social interaktion om det inte finns ett delat intresse eller mål” men är en fantastisk och mycket intelligent kvinna som delar mina intressen för jakt och ny teknik. Det kanske blev lite många hundar (vi har 3 nu) men det får jag leva med.

Både jag och frugan är 40+. Innan vi bestämde oss för att skapa en djupare relation så diskuterade vi barnfrågan. Ingen av oss ville, och av samma anledningar.

1. Omvärlden har blivit mörkare. Ta psykisk ohälsa bland barn som exempel. Fan, en sjuåring med panikångest är ju rent äckligt. Vilket ansvar för en förälder att axla.

2. Barn låter, stökar och kräver. Alla dessa föräldrar med småbarn som springer runt i butikerna driver oss båda till vansinne. Fan att inte få en lugn stund.

3. Ekonomi. Fy fan vad ungar är dyra. Förstår inte hur våra egna föräldrar mäktade med en massa jobbiga ungar (oss). Speciellt under 90 talet och efter it bubblan. Helvete vad fattigt det var.

4. Vi är bekväma. Vi båda har ansvar både i arbete och studier. Förbaskat skönt att göra vad vi vill när vi vill. Hela helgen har vi suttit och spelat, käkat skit, druckit alkohol, skrattat och låtit berget med disk växa.

Skitbra att bra människor skaffar barn. Trist att så många är rentav usla. Uppfostra, stötta och älska osv. Hur mycket stabilitet finns det generellt hos ungarna i dag? Vilken framtid har de egentligen att se fram emot? Vilken nivå är allmänbildningen i samhället? Ja, det finns bra föräldrar och friska ungar, men överlag är det så jävla trasigt. Vi håller oss hellre till det som fungerar medan det fungerar.

Jag är rätt intresserad varför de som har barn hatar oss barnlösa så innerligt. Alla får väll leva som de vill?

De jag sett på släkt och vänner är att killar klarar sig bra utan barn men tjejer vill för det mesta ha barn(biologiska klockan).
Sett en del vänner skaffat barn med verkligen fel kvinnor och de har inte velat ha barn själva, bara damen och det slutar alltid i katastrof. En funderar på självmord för han klarar inte av det och har blivit alkoholist. Som skilsmässobarn kommer han aldrig skilja sig men förhållandet äter upp honom. Innan han går upp till sina 3 barn och frugan efter jobbet sveper han 3 starka i arbetsbilen. Efter barnen kom så tyckte hon inte det var så kul med barn och skiter bokstavligt talat i dem så han som inte ens ville ha barn får ta hela smällen.
Det är bara ett av flera skräckexempel jag har att gå efter.

Prio ett är att skaffa barn med rätt kvinna och ge barnen ett vettigt samhälle och hem att växa upp i. Dessutom vill man vara en bra förälder och de flesta är idag bokstavligt skit som föräldrar om jag vill inte bli en av dem som går runt och tror dom är bra när ungen sitter hemma och spelar i källaren tills de är 50 år.

Jag träffar och leker med kompisars barn, det kan vara kul. När jag ska gå frågar de alltid om jag vill ta med dom

Verkar som de flesta som skaffar barn idag inte vet riktigt varför dom gör det och inser inte hur mycket tid och ork dom tar. Har hört flera som i djup förtroende säger att de ångrar sina barn. Dom älskar sina barn...hoppas jag men skulle dom få ett val idag skulle dom inte ha barnen då de ofta var för unga eller inte insåg hur mycket tid de tar. Fel partner ligger rätt högt upp "när barnen kom som hon/han längtat efter så blev allt annorlunda och fel".

Jag kan tänka mig barn men för mitt barns skull är jag väldigt kräsen så att de kan få ett så bra liv som möjligt, skulle fler vara det skulle vi nog få en bättre värld överlag.

Skillnaden mot alla som hatar barnlösa så brukar vi barnlösa inte hata er tillbaka. Önskar er alla lycka till vare sig ni har barn eller inte.

Många kvinnor vaknar upp efter 20 år av jobb/frihet/hobbies och inser att de fyllt 40 år och att dagarna börjar ta slut.
Sen blir det en hetsjakt av sällan slag att hitta mannen eller lyckas med gubben hon har. IVF är sista utvägen men en hel del misslyckas ändå. Efter det följer 5 års depression som sakta sjunker in att de kommer fortsätta livet som barnlös.

Män har inte klockan mot sig på samma sätt, men de flesta barnlösa har aldrig fokuserat på relationer och visionen av familjen,. Hobby, jobb och rutiner har blivit trygga punkten. Rädsla för barn avskräcker och han har dragit ut på beslut tills hans 50 årsdag. Då kommer en sista tanke om barn men då visar det sig att damen är för långt gången för att klara det och byta fru är inte på tal om, så livet fortgår utan några större axelryckningar. En hund införskaffas.

Jag skulle säga skillnaden är livstil.
De som har fokus på familjen och värdesätter det över alla andra intressen/saker i livet tenderar att få en egen familj också. Jag tror samhället motarbetar barn genom att pusha för att alla ska göra karriär upp till 50. Det finns inget utrymme för barnaro parallellt med det.

Är nog extremt olika. En intressant aspekt är dessa västerländska kvinnor som inte vill ha barn för klimatet eller överbefolkningen skull. Inte så många så det blir ett problem i det stora hela. Men de vägrar alltså för det skulle vara dumt för klimatet att ha fler ungar. Eller som överidioten Charlize Theron hon vill inte ha barn för det skulle bli vita barn det och det vill hon inte ha.

Tyvärr skaffar ju samhällsparasiter ungar,såna folk som redan har ungjävlar som soc tagit.
Enda de duger till är att leva på bidrag och gnälla över hur jobbigt det är,ibland ser man även tragiska facebook inlägg av såna individer.
Eller de som skaffar tex 3-4 ungar och alla har olika pappor/mammor,också tragiska individer.

Och det är dessa som förökar sig mest och snabbast. Ändå vill folk skita på de som tänker efter lite och ifrågasätter visheten i att skaffa barn

Ok, själv har jag barn men hatar inte barnlösa. Förstår självklart att det kan finnas många anledningar att avstå från att skaffa barn. Men samtidigt kan jag bli ledsen över att allt fler verkar välja att bli barnlösa, väntar alldeles för länge, och i och med det aldrig får leva ett fullödigt liv. Livet består av många delar och dimensioner, och några av de viktigaste är de som rör barn, familj och föräldraskap. Detta kan jag säga då jag själv tidigare var barnlös, och kan därför enkelt jämföra livet innan och efter. Visst var livet bekvämare och friare innan barn, och självklart förutsätter det att man har en i övrigt sund familj. Att skaffa barn i en dysfunktionell familj är nog inte någon höjdare. Men när allt fungerar bra så är det mer än en höjdare...

Den som väljer bort barn väljer också bort typ 20-25% av totalupplevelsen i att vara människa eftersom det är delar av en själv som man aldrig kommer i kontakt med innan man skaffar barn. Det är också så att den som väljer bort barn aldrig kommer att uppleva den största kärleken som livet kan ge. Det upptäckte jag själv ganska snart, att kärleken mellan man-kvinna, mellan syskon, till sina föräldrar osv inte går att jämföra med kärleken till eget barn.

Sen är det också något med tiden... När jag levde i ett välordnat, välstädat liv utan barn så flöt bara åren på. Det var som ett väloljat maskineri som bara tickade på, och plötsligt hade det gått 10 år till. Livet rann mig lite ur händerna, kändes det som. Med barn blev det en helt annan sak.. Livet blev stökigare och krångligare, men också mer innehållsrikt och tiden tycktes gå mycket långsammare, kanske för att jag fick många fler upplevelser. Vilket fick effekten att 3 år plötsligt kändes som 10 år, ungefär som när man var liten.