De som inte vill ha barn - vilka egenskaper har de i övrigt?

Har inte en susning om hur du är. Påstår du att du är en dynamiska människa så tror jag på det. Inget att argumentera om på individnivå. På gruppnivå så anser jag fortfarande att det är vanligare med "kufar" hos de som inte har barn eller är ensamvargar av andra orsaker.

Finns det en god människa som blivit ihågkommen sedan Jesus? Och han kunde förvandla vatten till vin. Vill du bli ihågkommen så ska du äta småbarn levande.

Du är inte rädd att på ålderns höst bli bortglömd då? Svårt att bli ihågkommen i folks hjärtan om de knappt minns att du funnits? De flesta människor anser ju att deras vänner är snälla, men glömmer ändå bort dem.

Nej, jag är inte rädd för ålderns höst rent generellt eller att den ska innebära att jag är bortglömd. Jag har familj och vänner och sammanhang jag ingår i, och här kommer tricket, vi håller kontakten. Det är inte bara andra som ska komma ihåg mig, jag måste också vara aktiv och visa att jag kommer ihåg dem.

Okej, ska inte tjafsa med dig. Ditt liv, dina val. Mest nyfiken på att höra hur du/ni tänker.

De kanske vill prioritera sig själva bara, det behöver ju faktiskt inte vara svårare än så. Lever man ett behagligt liv man trivs med och är van att inte behöva tänka på någon annan än sig själv så är det svårt att få in en unge i den bilden. Det är ändå en extrem livsomställning man har framför sig och börjar man redan bli lite till åren så kanske man inte är beredd att axla det ansvaret. Så kan jag känna.

Sen är jag också av den uppfattningen att barn ska ges bästa möjliga förutsättningar och kärlek i överflöd. Har man bestämt sig för att sätta en unge till världen så är det ens förbannade skyldighet. Och det ska även vara en riktigt bra partner som man tror på långsiktigt som man skaffar ungen med.

Allt det där känns så oöverstigligt jobbigt. Personligen är jag inte beredd att ta det ansvaret då jag lever ett behagligt liv som jag trivs med allt för mycket för att vilja byta bort.

Men man ska ju aldrig säga aldrig. Ingen vet vad framtiden har i sitt sköte, men som det känns här och nu så avstår jag helst egna barn.

Högre utbildning är något som dessa hjärntvättade icke-barn-förespråkare har tid till. Men vad är en hög utbildning kontra ensamhet.

Att inte vilja ha barn för att man har självinsikt i sin egen oförmåga att uppfostra barn, är stort. Det är en nivå av IQ som de flesta icke-barn-förespråkare inte besitter dock. Få som gör. De flesta som exempelvis Sara Martinsson styrs av ideologi. Det är naturlag att de inte får barn och sprida sina värdelösa gener. Vilket är bra.

Sorgligt däremot att de influerar andra som vaknar upp när de är 40-50 år och då inte längre är förmögna att skaffa barn. De har istället investerat sin tid åt att vara ett verktyg och att få kunskap/utbildning som om 10 år troligen är irrelevant.

Att få barn är lika naturligt som att gå på toa. Det är en av människans starkaste instinkter och det närmsta du kan komma en sanning gällande mening med livet.

Att fokusera på karriär är att vara ett verktyg för kapitalismen och att viga sitt liv åt att arbeta för andra.

Det västerländska samhället är något andra kulturer kommer se tillbaka på och undra hur de tänkte. Andra kulturer eftersom den västerländska har eliminerat sig på egen hand.

Hm. Jag vill inte ha barn.
Principiellt p.g.a. min ateistiska hållning, dvs jag lever bara en gång och tiden springer iväg. Det finns mycket jag vill uppleva och göra. Jag är musiker, älskar att resa... jag vill tjäna pengar och ha maximal frihet. Ett barn skulle bli ett hinder för mitt självförverkligande. Typ så.

Kolla upp tråden antinatalism

Jag är 55 år (man) och har ännu inte börjat längta efter barn.
Jag kände mig utanför i min familj som barn. Mobbad och utanför i skolan osv.
Emetofobi sedan jag var barn så att ta hand om t.ex magsjuka barn skulle inte gå.
Fobin är ett svårt hinder men även utan fobin så vore det inte speciellt troligt att jag skulle få barnlämgtan.
Jag känner också stort obehag inför graviditet och förlossning trots att jag är man.

F.ö tycker jag att det skulle vara riktigt bra om alla slutade skaffa barn och djuren får ta över planeten.

Andra föräldrar och en annan uppväxt kanske skulle ha gjort mitt liv annorlunda (?)

Jag är kvinna o har väntat hela mitt liv på att min biologiska klocka ska starta igång, dvs, att verkligen vilja få barn, jag älskade barn så till den milda grad att jag utbildade mig inom skolan, för att tom jobba med dem, men nu är jag 40+ o har bara mindre o mindre lust o skaffa barn för varje dag som går, jag o min dåvarande man försökte få barn max 5 ggr utan skydd i 30 års åldern, men sen gav jag upp för jag kände inte att det var rätt tid, då heller, jag vet inte vad det är som gör att just jag tappat lusten av tillverka fler barn på denna jord, men skulle alla vilja ha barn skulle jorden snabbt bli överbefolkad, vilket den redan är, jag tror jag är för smart o insåg en massa tråkiga begränsningar i livet, har/hade inte jättebra relation till mina päron, så kanske det fick mig att tänka till en extra gång, att återuppleva allt en gång till fast som förälder denna gång, lockade mig inte. Det finns som sagt inget riktigt bra svar på denna fråga men jag lider inte av det alls, tror snarare de som har barn lider mera, av olika skäl. Jag kan inte ångra mitt beslut eftersom tiden aldrig känns 100% rätt för barn o det är inget man gör för skojs skull som o köpa en tröja o sen ångra köpet för att lämna tillbaka den så?

Jag vill personligen inte ha barn och det av flera anledningar. För det första är det inte någonting jag egentligen någonsin drömt om, någon form av biologisk klocka tycks aldrig ha funnits hos mig.

För det andra var jag rätt strulig som barn och ungdom. Trots att jag "kommer från en bra familj", hade det lätt för mig i skolan, bra vänner etc led jag av långvariga depressioner och självmordstankar mellan 10-25. Vet själv vad mina föräldrar fick utstå med mig och hade dels inte velat uppleva att fostra ett sådant barn själv, och än mindre utsätta någon att må så som jag mådde. Det kanske är genetiskt, vad vet jag, och då tycker kan helt enkelt inte att det är gener värda att föras vidare.

I dag mår jag bra, är högutbildad och har ett bra jobb som låter mig resa världen över. Jag har en bra relation till min familj och fantastiska vänner. Samtidigt trivs jag fortfarande bäst på egen hand (reser mestadels själv, utövar mina hobbies främst på egen hand) och är singel sedan rätt många år tillbaka, vilket jag trivs med. Förstår att jag säkert ses som en enstörimg av många men jag är relativt lycklig och det får väl ses som en seger i den här världen.

Med det sagt; vem vet vad som händer i framtiden. Träffar jag en person jag vill dela mitt liv med som inte kan tänka sig att vara barnlös och vi fortfarande har möjligheten att bli föräldrar är jag säker på att jag kommer att älska det/de barnet/barnen av hela mitt hjärta, men det är inte någonting jag drömmer om eller ser som en förlust om det inte händer.

Barnlösa par brukar tycka att det materiella är väldigt viktigt, mer viktigt än vad det är för par med barn - för de senare är barnen trots allt viktigare i normala fall. Det blir många middagar och parties där alla gäster först måste gå husesyn och helst utstöta beundrande utrop över arkitekturen och designen...

Vidare brukar barnlösa par undvika barnfamiljer, och de brukar inte vilja att barnen är med om de ändå någon gång umgås med en barnfamilj. Om barnen är med blir de besvärade, irriterade, awkward. Sedan vet man förstås inte: även par som SÄGER att de avstått barn av något fint skäl som att inte bidra till klimatuppvärmningen eller överbefolkningen, kan i verkligheten vara ofrivilligt barnlösa, men de vill inte berätta det för att folk inte ska tycka synd om dem eller se ner på dem. Så de gör en dygd av nödvändigheten, så att de ska ses som överlägsna människor i stället. I det fallet kan detta med andras barn förstås väcka plågsamma känslor.

Barnlösa ensamstående kvinnor har ofta ett överdrivet starkt intresse för hästar, katter, hundar eller andra djur som fyller deras liv. De pratar om dessa på ett barnsligt sätt, som man själv gjorde när man var 12 år gammal. Men det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget här: om de har avstått från barn för att kunna odla sitt barnsliga intresse för hästar och ridning (eller andra djur) utan störande moment, eller om djuren har fått bli en ersättning för de barn som de inte fått, eller inte velat skaffa för att inte alla förutsättningar som de satt upp blev uppfyllda i tid (i första hand en lämplig barnafar).

Barnlösa ensamstående män brukar ofta vara lite eljest... Jag säger inte att det är fel, de kan även vara "eljest" på positiva sätt, som väldigt belästa, väldigt kunniga inom något speciellt ämne, skickliga konversatörer etc..



Jomen det är ju så. Om man räknar med att kunna leva livet ut i ett tryggt område med en fin ministerpension, och inte lämnar efter sig några barn och barnbarn som måste leva i otryggheten i utsatta områden och gå i skola där, och kanske behöva uppleva att hela samhället kollapsar - så kan man ju vara mer våghalsig som politiker.

En annan tanke då: många skriver att de inte känt av någon biologisk klocka eller barnlängtan. Men detta är inte något som alla känner, det betyder inte att det inte kan bli bra med en familj omkring sig ändå. Jag skulle säga att detta inte är korrelerat. Och eftersom i alla fall kvinnor har en begränsad tid på sig, så kan man inte gå och vänta på att man ska vakna en morgon och känna "NU har jag barnlängtan! Nu slänger jag p-pillren!"

...utan man bör i stället tänka framåt; hur kommer livet att se ut om man har barn respektive inte har det, när man är 50, 60, 70, 80, 90 år? Och sedan fatta sitt beslut efter det. För man har ett långt liv framför sig, karriären tar förr eller senare slut, vänner försvinner, partners gör slut, det motsatta könet visar allt mindre intresse, krämporna kommer smygande och omöjliggör tidigare hobbies... Så det kan bli många tomma och ensamma år att ångra att man inte skaffade de där barnen, som man ALLTID skulle ha annars. De gör ju inte slut (om man inte har behandlat dem väldigt illa under uppväxten såklart).