De som inte vill ha barn - vilka egenskaper har de i övrigt?

Jag kan tänka mig att vi barnlösa i större utsträckning vuxit upp i dysfunktionella familjer.

Har man vuxit upp i en mer normal familj blir det mer automatik i att livet skall bestå av familjeliv. Man ställer sig inte frågan om man kanske ska låta bli att skaffa barn.

Fast den gladje du beskriver upplever man bara om man ar lagd pa ett visst satt. Jag upplever inte den gladjen av barn helt enkelt. Man missar stora delar av livet vad man an gor. Att man gor ett val innebar att man valjer bort nagot annat. Jag tycker du tanker trangsynt. Ar det inte battre att de som inte kanner att barn passar dem inte skaffar barn, snarare an att forsoka beratta for dem hur mycket de missar? Det enda man riskerar ar val i sadana fall att en manniska som egentligen inte vill ha barn kanner sig pressad att skaffa barn, och det blir val inte bra?

Är ju intressant att fundera kring ämnet, om man är intresserad av människor
Sen tycker jag absolut att folk som inte vill ha barn ska hålla sig borta från det.

Fast så är det inte längre. Nu för tiden är det höginkomsttagare som har flest barn. Flest barnlösa hittar du på landsbygden bland de med lägst utbildningsnivå.

Har redan barn, lyckades med båda och tänker inte ta den jobbiga risken igen.
Nuvarande damen jag bor med vill inte ha barn då det är för mycket ansvar, jobb, glädje och sorg.
Vi har föräldrar som är gamla och de är som barn, så det räcker mer än väl i form av bekymmer.

Vi vill ha det lugnt och skönt helt enkelt.

Vem är man egoistisk mot? Varför är det inte mer egoistiskt att sätta ett oönskat barn till världen? Du tycker inte att det finns nog med dysfunktionella familjer där ute?

Du inser inte att man kan hjälpa redan existerande barn istället (dvs de man faktiskt kan vara egoistisk mot eftersom de, just, går omkring på denna jord), t.ex. genom välgörenhet eller stöttning till närstående?

De som inte har barn kanske har "roligare" liv stundtals (det är inte askul med ungar under fem bast), men något de aldrig kommer uppleva är äkta kravlös kärlek. Det är både skrämmande och fantastiskt hur mycket man äskar sina barn. Det är på en helt annan nivå än mot en partner (eller hund för den delen som barnlösa intalar sig är samma sak).

Nu snurrar du till det. Höginkomsttagare ar inte kategoriskt samma sak som hogbegavad eller hogutbildad. Intelligens och utbildning har bada negativa korrelationer med antal barn, medan inkomst har en positiv korrelation. Fattiga man ex. har barn i mycket lagre utstrackning an rika man, medan man med hog IQ har barn i nagot lagre utstrackning an man med lagre IQ. Barnloshet ar ocksa hogre i stader dar kvinnor har storre mojlighet att fokusera pa karriar, medan det pa landsbyggt ofta ar hogre fodelsetal och lagre snittalder for forstfoderskor.

Fast nu utgår du ju från att föräldern har varit kärleksfull.
De har isf snarare uppfostrat sina barn till att inte prioritera kärlek och relationer.
Iaf inte till föräldern. Så deras ensamhet kanske är självförvållad.

Under uppväxtåren har föräldern 100% ansvar för barnet och sin relation till det.
Fuckar man upp då så kan man inte komma och gnälla sen.

Barn bör således inte skapas enkom för att motverka ensamhet, is my point.
Vilket den jag ursprungligen citerade tycktes förespråka.

Nej, det stämmer inte. Kom in i 2000-talet. Högutbildade får flest barn idag. I innerstäder får man färre barn, men det är även där i huvudsak lågutbildade. Det är utdaterat, det som du kommer med.

Eftersom Sverige inte för någon statistik så får jag hänvisa till Finland, som är någorlunda likt.

https://www.stat.fi/til/vaerak/2018/01/vaerak_2018_01_2019-11-22_tie_001_sv.html

Säkert, men ska man ha barn bör man verkligen vilja det och vara redo, inte leva för ett kärleksrus. Det verkar därtill finnas ganska många människor som ångrar att de skaffade barn, eller som rentav inte älskar avkomlingarna.

Jag föddes själv oönskad och tänker inte utsätta någon för samma öde bara för att det finns en instinkt.

Jag upplever att många av att de som vänder sig emot oss barnvägrare gör det för att rationalisera sitt eget val och därigenom få vardagslivet med sömnbrist och blöjbyten att kännas mindre kämpigt.

Vad jag fått till mig av två kvinnor som valt bort att bilda familj, trots att möjlighet finns, är att den enda drivs av en annan passion som har blivit en livsstil där barn hade blivit ett stopp för att kunna fortsätta med det livet.

Den andra kan helt inte se sig själv som förälder och en barnlängtan har aldrig uppstått. När andra skaffar barn runt omkring i vänskapskretsen så fattar inte hon grejen med det. Det betyder inte att hon inte gillar barn, hon har lätt att engagera sig i andras barn och barn dras till henne direkt.

Det finns ett grundläggande synsätt hos den här tjejen att barn behöver inte komma ifrån hennes livmoder för att bli älskade. Och om hon någon gång skulle få behov av egna barn så finns det tillräckligt med barn som saknar föräldrar att ta hand om i så fall.

Jag hoppas att dessa två exempel kan hjälpa till att få en bättre förståelse för varför vissa väljer bort egna barn.