De som inte vill ha barn - vilka egenskaper har de i övrigt?

Rent generellt har de om de är utbildade och har ett jobb egenskapen att vabba och vara frånvarande från jobbet mycket mindre och därigenom som grupp bidra till infrastruktur och utveckling på ett mer tillförlitligt sätt. De kan enklare skickas ut i krig då de inte har ansvar för någon annan än sig själva.

Grunden i naturen är väl att det ska bli barn ändå genom s.k oönskade graviditeter och på så sätt tvinga in vårdnadshavarna i vuxenlivet, helst någon gång efter tonåren. De som inte skaffar barn de skaffar väl en hund eller fryser ner sina ägg som någon slags sista desperat åtgärd efter att ha valt preventivmedel och karriär under första 1/3 av livet.

Tja a det blev så tänkte skaffa mig lite stålar först men det gick ej först stålar sedan barn men allt sprack så nu lever jag bara men hade jag skaffat barn hade jag gjort dem till genier med högsta betyg i skolan typ.
Om jag hade varit typ en missbrukare hade jag nog haft 12 barn misstänker jag.
Barn är en kärleksgåva men jag fick inga barn vad jag vet ... Men jag tänker leva livet fullt ut.

De är påverkade av samhällsnormen att inte skaffa barn, och blir matade med fördelar vad gäller barnlöshet: https://cdn.folkungen.se/wp-content/uploads/2024/01/02122819/vitabarn-841x1024.jpg

Samma kampanj syns inte i andra delar av världen.

Vad kan vara mer själviskt än att effektivt duplicera sig själv? Hur kan du vara så arrogant att tro att planeten behöver en till version av dig? I en värld där det redan finns barn som existerar och svälter?

Att skaffa barn så att du känner att du har uppnått något i livet är själviskt. Att skaffa barn så att du inte känner dig ensam är själviskt. Att skaffa barn för att de ska ta hand om dig när du blir gammal är också själviskt.

Har du verkligen karaktären och färdigheterna som krävs för att uppfostra en människa? Verkligen? Varför är du så säker på det?

Det mänskliga egot älskar att gömma sitt riktiga ansikte och posera som om det vore osjälviskt. I verkligheten är att skaffa egna barn ett av egots favorit sätt att förstärka sig själv. Egot kan uppfylla sin största dröm: Att bli en Gud. För barn är vuxna något likt en gud i deras makt.

Föräldrar använder barn för att få ett andra liv. De använder sina barn för att bli odödliga. Allt detta är omedvetet för föräldern, såklart.

Kom inte hit med snack om att barnlösa är själviska.

Känner ett par som inte skaffade barn. Mannen har lätt ADHD; kan inte koncentrera sig eller fokusera på någonting en längre stund. Även lätt egoist. Samt arbetsskygg. Men inte elak på något vis. Kvinnan är - hmmm, jag vet inte men lätt bipolär - kan ibland vara kreativ och duktig (bland de mest kompetenta kvinnor jag träffat), men för det mesta apatisk och sitter framför tv:n och tittar på meningslösheter. De passar inte (eller passar, hur man nu ser det) i dagens samhälle som ger så många möjligheter att inte göra meningsfulla saker.

Personligen kände jag ingen större drift efter barn vid yngre ålder och min numera fru gjorde klart att hon inte ville ha barn när vi träffades som unga. Tiden gick och alla runt en skaffade barn - då intervjuade jag barnföräldrar på mitt arbete om för- och nackdelar med barn. Och frugans barnbehov kom sent och då började det. Kanske var det i vårt fall TS hormondrifter; men på något vis kickade det igång när folk i ens omgivning skaffade barn.

Det var lustigt att se när första dottern växte upp. Grannarnas äldre döttrar ville gärna leka "dagis" med vår dotter när de var i femårsåldern. De hade barnbehov redan som små. Vår första dotter var helt ointresserad av barn när hon var i den åldern. Men bara ett par år efter puberteten började hon kika på barn: -"Åh, vad gullig....". Hon hade sedan barnsug under hela tonåren och letade efter en lämplig pappa till sina barn redan i gymnasiet. De skaffade barn ganska tidigt. Hennes kamrater uppvisade inga sådana tendenser i skolåldern och skaffade barn betydligt senare.

Frugan och jag hörde till de som inte hade en stark barndrift och under andra omständigheter kanske inte skaffat barn. Men så här efteråt kan jag säga att skaffa barn är det bästa beslutet i livet. Själva känslan går inte att förklara rationellt, men det är helt enkelt livets mening.

Så de som inte skaffar barn är enligt mina ovanstående erfarenheter:

1) Psykiskt instabila, egoister.
2) De som saknar barndrift av någon anledning. (Det kunde varit frugan och jag, men önskan kom till slut och blev sedan det bästa vi gjort.)

3) När jag tänker efter, kan ett tredje alternativ vara att ett par är tillsammans utan att vara jättekära i varandra - de är eller har blivit mer som kompisar. Och vem vill skaffa barn med en kompis?

Sedan känner jag en del män som helt enkelt inte ens träffat en kvinna. I flera fall är de blyga. Någon eller ett par kan vara smygbögar som inte kommit ut. Och några är helt enkelt så annorlunda att de inte träffat någon kvinna som matchar. En av dem åkte till slut till Thailand och träffade en kvinna som flyttade med till Sverige. Den här killen är bekväm av sig och vill ha allt på sitt sätt. Kvinnan flyttade tillbaka till Thailand. Men hennes pappa lär säkert vara glad - hans dotter lyckas troligen ta hem två hemgifter.

Tipset till de som bara saknar barndrift - men inte betraktar sig som psykiskt instabila eller som egoister - är att skaffa barn ändå. Det blir livets mening. Inte minst inser man det när man blir äldre. När man kommer upp i åren så önskar man inte att man hade arbetat eller rest mer - många önskar att man hade fler barn eller fler barnbarn.

Har själv barn, men det finns väl tusen anledningar till att det inte blir barn i en relation. De som förblir singel, ja de har i regel inte mycket att välja på. Tycker inte att man ska göra så stor affär av det, utan se varje individ i stället. Risken är annars att man kanske "strör salt i såret".

Det är alltid intressant hur dessa två sidor väljer att argumentera.
Föräldrarna som tydligen ska vara så mycket mer empatiska och mogna än de barnlösa, är verkligen helt oförmögna att sätta sig i de barnlösas skor och se det från deras perspektiv. Nej det är minsann empatistörningar, psykopati, eller förvuxna jättebebisar, det kan liksom inte ens finnas något argument. Empati som då, ironiskt, är att kunna se saker från andras perspektiv och förstå deras tankegång.

På andra sidan har vi de barnlösa som jämt kommer med basala argument så som att; "Barn är äckliga/högljudda" etc. Jag är högst övertygad om att sådana "svaga anledningar" blir som bortblåst om man väl skulle få barn, det är liksom saker man kommer att sluta bry sig om eftersom man har något viktigare framför sig, egentligen ingen skillnad från att ha irriterande kollegor som man helt enkelt måste handskas med. Sedan är det väldigt ofta nedvärderande argument om sig själv, som att man inte skulle klara av ansvaret och för många kanske det stämmer men tror även detta är oftast en förhastad tankegång.

För min egen del så tillhör jag väl de barnlösa men inte pga ett aktivt val utan snarare för att det "håller på att bli så". Till skillnad från många andra så har jag inget driv att skaffa ett förhållande och utan förhållande så blir det inga barn. Har absolut inga problem med barn då jag har syskon med barn och tycker de är härliga att vara med. Dock om man måste vara ärlig så är det mycket psykiskt utmattande då jag är en person som verkligen tröttas ut av socialiteter.

Har ett stadigt jobb med mycket socialkontakt, inga problem med varken kollegor eller släkt, har vänner, har blivit tillsagd att jag hade blivit en jättebra pappa pga hur väl jag handskas med barn osv. Så trots att jag har full förståelse för föräldralivet och vad det kan tillbringa så har jag liksom inget driv för det, ingen speciell anledning heller.
Mitt "livsmotto" om man nu kan kalla det så, är att såvida jag trivs med min tillvara så gör jag inga större förändringar till det. Varför förändra en situation som man känner sig lycklig i?

Så för att svara på TS. Det är definitivt någonting fel på mig, jag anser att alla människor i grund, bör, vilja skaffa familj. Det är liksom ett biologiskt imperativ. Jag har tydligen inte detta och för min del så gör det inget. Dock som en person som ska fungera i det sociala samhället vi lever i så är det inget fel på mig menar jag. Jag trivs bara bäst när jag är själv.

Bara acceptera att vissa bara inte vill ha barn eller inte skulle kunna vara bra föräldrar. Det kan bero på att ens personlighet inte riktigt passar det enorma ansvaret som barn medför eller så har man t.ex. psykiska besvär och då är föräldrarskap det absolut sista man ska ge sig in i. Själv tillhör jag den skaran som absolut inte skulle tåla föräldrarskapet då redan vardagliga saker orsakar för mig ibland mycket stress och så är jag väldigt introvert.

Ja de har då fått barn som inte prioriterar relationer och kärlek tillbaka tyvärr.

Jag har aldrig riktigt förstått de höga tongångarna kring den sortens diskussion. Det känns som att båda sidor är mycket polariserade, där "skaffa barn-sidan" lägger in värderingar som egoism, låg empati och självcentrering hos den andra sidan, medan "inte barn-sidan" tvärtom behöver sätta attributen låg-intelligenta, själviska, m.m. hos den andra sidan. Fan, låt folk leva hur de vill gällande barn utan att lägga in så mycket värderingar i det. Jag har själv barn men inte bryr jag väl mig om mina vänner har det eller inte, det är deras ensak och jag sätter inga attribut på dem för det. Vissa kanske inte kan, vissa kanske inte vill, det kvittar.

Det är ju snarare egoistiskt av dig att inte skaffa barn. Då gör du ju att det blir brist på människor som tar hand om dig i framtiden. Du kommer att behöva tas om hand.

Barn är livet. Ja, det är jobbigt. Ja, du får mycket mindre fritid. Ja, du kommer att vara mer trött.

Vad missar du? Du kommer aldrig uppleva samma glädje utan barn. Glädjen att se framgångarna hos barnen. Du missar stora delar av livet när du inte skaffar barn.

Hur ser du pa att historiens storsta konstnarer, filosofer och vetenskapsman i stor utstrackning varit barnlosa? De som egentligen varit med och byggt fundamentet for hela moderna samhallet.