Svårt med tjejer - mår extremt dåligt

Som det framgår i trådens rubrik så har jag under hela mitt vuxna liv haft svårt att få tjejer intresserade av mig, vilket börjat tära på mitt psyke rätt ordentligt. För att vara tydlig har jag alltid varit ointresserad av snabba/tillfälliga kontakter utan det har varit en flickvän som stått högst på önskelistan.

Trots det har jag under hela mitt liv endast haft ett (1) seriöst förhållande. Däremot var tjejen betydligt äldre än mig och med barn sedan tidigare. Därför är jag osäker på om det överhuvudtaget gills. Bortsett från det kan jag inte minnas att jag någonsin ens hållit en tjej i handen. Definitivt ingen jämnårig tjej i varje fall.

En släktmiddag dagarna innan julafton blev droppen. När det slog mig att så gått som samtliga kusiner inklusive mina syskon var där med sina partners så fick jag nog. Jag fick en stark obehagskänsla i bröstet och kände hur det pulserade i hela kroppen. Jag ursäktade mig och åkte raka vägen hem i syfte att ta mitt liv. Jag hade bestämt mig.

Lyckligtvis träffade jag på en granne i trapphuset som anade oråd och ringde polisen. Polisen körde mig raka vägen till psykiatriska akutmottagningen och där blev jag kvar i en vecka.

Jag "släpptes" ut några dagar innan nyårsafton och till en början kändes det som att jag var på rätt spår. Men nu börjar dom destruktiva tankarna krypa sig allt närmare.

Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag bära mig åt för att få tjejer att bli attraherade av mig? Jag orkar ärligt talat inte ha det så här. Eller rättare sagt: jag kan inte ha det så här.

Kort bakgrundsinformation om mig: Jag är nästan 30 år gammal, styrketränar 4 dagar i veckan, äger en bostadsrätt i en någorlunda fin del av Stockholm, kandidatexamen på universitetsnivå, fast jobb, 183 cm lång och ett tämligen alldagligt ansikte. Mer introvert än extrovert. Usel självkänsla.

Det jag kan lägga till är att jag har nätdejtat från och till sedan år 2019 (med undantag från när jag var i ett så kallat "förhållande" 2021-2022).

Visst har jag lyckats få till matchningar och några enstaka dejter men det är sällan jag känner mig tillräckligt intresserad av tjejerna jag matchar med. Lyckas jag mot all förmodan matcha med en tjej som jag finner någorlunda intressant så svarar hon sällan. Svarar hon så dör konversationen ändå efter något enstaka meddelande.

Jag behöver all hjälp jag kan få - snälla hjälp mig.

Intressant läsning. Bortsett från diagnosen så verkar du och trådstartaren ha en del gemensamt.

Vågar man fråga hur du träffade tjejer förut och hur du bär dig åt nu? Är det via nätet eller något helt annat forum?

Sedan undrar jag även hur du tror att tjejerna undermedvetet tänker att du inte är lika ”desperat” som du var innan? Räcker det med att ”bara” lugna ner sig?

Jag kan absolut förstå att du känner dig stressad, men att inte ha en fast partner i sena 20-årsåldern är inte konstigt. Jag är några år yngre än dig, och i min bekantskapskrets ser det väldigt olika ut på förhållandefronten. Det är allt ifrån fleråriga relationer till singlar. Att hitta den rätta kan ta tid. Generellt kan jag dock säga att flest och bäst förhållanden inte är synonymt. Många går in i något alldeles för snabbt för att sedan inse att det inte är rätt.

I egenskap av att själv vara kvinna kan jag säga att desperation inte är attraktivt. Se till att faktiskt lära känna tjejen först. Har du bekanta som kan introducera dig för nya människor? Det är en bra början. Och glöm inte bort att först och främst må bra för dig själv.

Mitt tips är att du jobbar på din självkänsla och försöker bli mer social. Det är nog den största boven till att du har svårt att hitta en tjej. Och att hitta den rätta är inte så lätt. Mitt tips är att inte ha för höga krav. Du behöver dejta tjejen ett tag för att veta om hon är rätt eller inte. Det är inget man märker efter bara några dejter. Försök att dejta och ha kul istället. Då kommer du tillslut att hitta kärleken. Det gjorde jag.

Ja, jag tror definitivt att det är till min nackdel att vara introvert. Men att bara bli mer social är i princip omöjligt om man har varit tystlåten under hela livet.

Sedan upplever jag det som att det sällan är jag som tackar nej till fler dejter med tjejer (även om det händer) utan det känns som att tjejer är väldigt hårda idag. Känner dom att det inte klickar direkt så får man som kille sällan fler chanser.

Vill för övrigt passa på att tacka för alla tips jag än så länge fått i den här tråden. Vissa har varit bra och vissa har varit idiotiska men det är väl det man får räkna med på Flashback.

Ja, jag tror definitivt att det är till min nackdel att vara introvert. Men att bara bli mer social är i princip omöjligt om man har varit tystlåten under hela livet.

Kort bakgrundsinformation om mig: Jag är nästan 30 år gammal, styrketränar 4 dagar i veckan, äger en bostadsrätt i en någorlunda fin del av Stockholm, kandidatexamen på universitetsnivå, fast jobb, 183 cm lång och ett tämligen alldagligt ansikte. Mer introvert än extrovert. Usel självkänsla.

Du är medveten om att du lämnar den viktigaste informationen här, hur ser ditt sociala liv ut? Har du vänner?

Jag har inga vänner i Stockholm då jag flyttade till staden i vuxen ålder. Mitt liv är verkligen som ett ekorrhjul. När jag inte jobbar eller gymmar så sitter jag i min soffa med min MacBook i knät. Alternativt sitter jag i soffan, stirrar in i väggen, är deprimerad och funderar över hur mycket jag avskyr kvinnor.

Du kanske ska börja med att skaffa vänner då?