Svårt med tjejer - mår extremt dåligt

Till TS, du hänger upp dig för mycket på att en kvinna ska rädda dig. Vi är inte så jävla speciella. Du behöver få hjälp med ditt mående först. Sen kommer du säkerligen se på saker på ett helt annat sätt.

Om inget, kommer du utstråla något helt annat. Bara det kommer nog göra en hel del för dig. Fortsätt träna, de är bra för det mentala. Var inte så hård emot dig själv. Men snälla, sök hjälp. Det är inte värt det. Att gå runt så där. Damen kommer, de är jag säker på men ta hand om dig själv först!

This! Ensamma, olyckliga killar verkar alltid tro att en flickvän kommer vara det som hjälper måendet.
Åtskilliga liknande trådar har gjorts och det handlar ju ALLTID om en person med extremt uselt självförtroende, psykisk ohälsa och eller diagnoser av olika slag.
Varenda en verkar ignorera allt detta och tro en flickvän kommer vara räddningen.

Har aldrig heller sett någon som tar råden med att jobba på sig själv först innan ens fundera på en flickvän.
Det är fan inte schysst att dra in någon annan i ens dåliga mående.

Var ju en annan användare (med uppenbar psykisk ohälsa) nyligen som också längtade efter en flickvän, skaffar en flickvän (misstänkt psykisk ohälsa även där) på bara nån dag, älskade henne direkt tydligen men kände fortfarande bara ett tomrum…dvs flickvännen hjälpte inte ett skit, sen gick det väl åt helvete bara nån vecka senare.
Just saying…mönstret är tydligt.

Börja med att gå till en psykolog borde vara prio…inte en flickvän.

This! Ensamma, olyckliga killar verkar alltid tro att en flickvän kommer vara det som hjälper måendet.
Åtskilliga liknande trådar har gjorts och det handlar ju ALLTID om en person med extremt uselt självförtroende, psykisk ohälsa och eller diagnoser av olika slag.
Varenda en verkar ignorera allt detta och tro en flickvän kommer vara räddningen.

Har aldrig heller sett någon som tar råden med att jobba på sig själv först innan ens fundera på en flickvän.
Det är fan inte schysst att dra in någon annan i ens dåliga mående.

Var ju en annan användare (med uppenbar psykisk ohälsa) nyligen som också längtade efter en flickvän, skaffar en flickvän (misstänkt psykisk ohälsa även där) på bara nån dag, älskade henne direkt tydligen men kände fortfarande bara ett tomrum…dvs flickvännen hjälpte inte ett skit, sen gick det väl åt helvete bara nån vecka senare.
Just saying…mönstret är tydligt.

Börja med att gå till en psykolog borde vara prio…inte en flickvän.

Kort bakgrundsinformation om mig: Jag är nästan 30 år gammal, styrketränar 4 dagar i veckan, äger en bostadsrätt i en någorlunda fin del av Stockholm, kandidatexamen på universitetsnivå, fast jobb, 183 cm lång och ett tämligen alldagligt ansikte. Mer introvert än extrovert. Usel självkänsla.

Det jag kan lägga till är att jag har nätdejtat från och till sedan år 2019 (med undantag från när jag var i ett så kallat "förhållande" 2021-2022).

Visst har jag lyckats få till matchningar och några enstaka dejter men det är sällan jag känner mig tillräckligt intresserad av tjejerna jag matchar med. Lyckas jag mot all förmodan matcha med en tjej som jag finner någorlunda intressant så svarar hon sällan. Svarar hon så dör konversationen ändå efter något enstaka meddelande.

Jag behöver all hjälp jag kan få - snälla hjälp mig.

Som det framgår i trådens rubrik så har jag under hela mitt vuxna liv haft svårt att få tjejer intresserade av mig, vilket börjat tära på mitt psyke rätt ordentligt. För att vara tydlig har jag alltid varit ointresserad av snabba/tillfälliga kontakter utan det har varit en flickvän som stått högst på önskelistan.

Trots det har jag under hela mitt liv endast haft ett (1) seriöst förhållande. Däremot var tjejen betydligt äldre än mig och med barn sedan tidigare. Därför är jag osäker på om det överhuvudtaget gills. Bortsett från det kan jag inte minnas att jag någonsin ens hållit en tjej i handen. Definitivt ingen jämnårig tjej i varje fall.

En släktmiddag dagarna innan julafton blev droppen. När det slog mig att så gått som samtliga kusiner inklusive mina syskon var där med sina partners så fick jag nog. Jag fick en stark obehagskänsla i bröstet och kände hur det pulserade i hela kroppen. Jag ursäktade mig och åkte raka vägen hem i syfte att ta mitt liv. Jag hade bestämt mig.

Lyckligtvis träffade jag på en granne i trapphuset som anade oråd och ringde polisen. Polisen körde mig raka vägen till psykiatriska akutmottagningen och där blev jag kvar i en vecka.

Jag "släpptes" ut några dagar innan nyårsafton och till en början kändes det som att jag var på rätt spår. Men nu börjar dom destruktiva tankarna krypa sig allt närmare.

Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag bära mig åt för att få tjejer att bli attraherade av mig? Jag orkar ärligt talat inte ha det så här. Eller rättare sagt: jag kan inte ha det så här.

Kort bakgrundsinformation om mig: Jag är nästan 30 år gammal, styrketränar 4 dagar i veckan, äger en bostadsrätt i en någorlunda fin del av Stockholm, kandidatexamen på universitetsnivå, fast jobb, 183 cm lång och ett tämligen alldagligt ansikte. Mer introvert än extrovert. Usel självkänsla.

Det jag kan lägga till är att jag har nätdejtat från och till sedan år 2019 (med undantag från när jag var i ett så kallat "förhållande" 2021-2022).

Visst har jag lyckats få till matchningar och några enstaka dejter men det är sällan jag känner mig tillräckligt intresserad av tjejerna jag matchar med. Lyckas jag mot all förmodan matcha med en tjej som jag finner någorlunda intressant så svarar hon sällan. Svarar hon så dör konversationen ändå efter något enstaka meddelande.

Jag behöver all hjälp jag kan få - snälla hjälp mig.

Som det framgår i trådens rubrik så har jag under hela mitt vuxna liv haft svårt att få tjejer intresserade av mig, vilket börjat tära på mitt psyke rätt ordentligt. För att vara tydlig har jag alltid varit ointresserad av snabba/tillfälliga kontakter utan det har varit en flickvän som stått högst på önskelistan.

Trots det har jag under hela mitt liv endast haft ett (1) seriöst förhållande. Däremot var tjejen betydligt äldre än mig och med barn sedan tidigare. Därför är jag osäker på om det överhuvudtaget gills. Bortsett från det kan jag inte minnas att jag någonsin ens hållit en tjej i handen. Definitivt ingen jämnårig tjej i varje fall.

En släktmiddag dagarna innan julafton blev droppen. När det slog mig att så gått som samtliga kusiner inklusive mina syskon var där med sina partners så fick jag nog. Jag fick en stark obehagskänsla i bröstet och kände hur det pulserade i hela kroppen. Jag ursäktade mig och åkte raka vägen hem i syfte att ta mitt liv. Jag hade bestämt mig.

Lyckligtvis träffade jag på en granne i trapphuset som anade oråd och ringde polisen. Polisen körde mig raka vägen till psykiatriska akutmottagningen och där blev jag kvar i en vecka.

Jag "släpptes" ut några dagar innan nyårsafton och till en början kändes det som att jag var på rätt spår. Men nu börjar dom destruktiva tankarna krypa sig allt närmare.

Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag bära mig åt för att få tjejer att bli attraherade av mig? Jag orkar ärligt talat inte ha det så här. Eller rättare sagt: jag kan inte ha det så här.

Kort bakgrundsinformation om mig: Jag är nästan 30 år gammal, styrketränar 4 dagar i veckan, äger en bostadsrätt i en någorlunda fin del av Stockholm, kandidatexamen på universitetsnivå, fast jobb, 183 cm lång och ett tämligen alldagligt ansikte. Mer introvert än extrovert. Usel självkänsla.

Det jag kan lägga till är att jag har nätdejtat från och till sedan år 2019 (med undantag från när jag var i ett så kallat "förhållande" 2021-2022).

Visst har jag lyckats få till matchningar och några enstaka dejter men det är sällan jag känner mig tillräckligt intresserad av tjejerna jag matchar med. Lyckas jag mot all förmodan matcha med en tjej som jag finner någorlunda intressant så svarar hon sällan. Svarar hon så dör konversationen ändå efter något enstaka meddelande.

Jag behöver all hjälp jag kan få - snälla hjälp mig.

Jag är inte helt enig med dig.

I det här specifika fallet verkar det dessutom inte finnas några diagnoser med i bilden, utan jag ser en någorlunda kompetent kille med på tok för dålig självkänsla för vad han faktiskt lyckats åstadkomma i livet.

Jag tror inte att det är svårare än att trådstartaren är för kräsen, kombinerat med att han på något vänster fått för sig att han måste ha en flickvän bara för att hans syskon och släktingar har flickvänner.

Lägg till att många tjejer har orealistiska krav på killar, som någon annan i tråden tidigare nämnde. Det är som bäddat för total katastrof redan från början.

Jag håller dock med dig om att det kan vara en god idé för trådstartaren att söka hjälp. Det behöver inte nödvändigtvis vara en psykolog eller kurator men någon som åtminstone kan få honom på andra tankar. Någon som tror på honom och som kan hjälpa honom bygga upp självkänslan och självförtroendet.

Lyckas han få hjälp med det inre så är jag övertygad om att det kommer gå vägen.

Åk till Thailand/Filipinerna och hämta hem en.

Problemet med thailändskor/filippinskor/whatever är att dom för det mesta inte ser bra ut. Hade dom sett ut som iranskor eller libanesiskor så hade nog betydligt fler kunnat tänka sig att hämta hem sånt luder till Sverige. Finns ju en anledning till varför det bara är gamla, tjocka eller mentalt handikappade män som åker till Thailand.