Klarar man att bli avvisad av sina närmsta och sin kärlek

Jag kände mig bortvald av min enda kärlek och alla mina vänner (samma gäng). I anslutning med detta mådde jag otroligt dåligt i och med att jag kände inte att jag hade någon att vända till. Det känns som att jag är ett skelett av mitt forna jag och att relationen med mig, hon och oss sinsemellan är brusten för all framtid. Ingen vill prata om det har jag en känsla av och jag har ju blivit bortvald eller sviken så hur ska jag förbi se det.

Är det bara inse fakta och att mitt forna liv är över?? Eller ska jag utblotta mig själv och acceptera att jag är så värdelös som de alla behandlar mig?

Att känna sig bortvald och övergiven av nära personer kan vara oerhört smärtsamt.
Att bearbeta och hantera dessa känslor kan ta tid, och det är normalt att känna sorg, ilska och förvirring
Du är inte värdelös, och det sätt du behandlas på säger ingenting om din egen värde.
Det är inte nödvändigtvis en fråga om att inse att ditt forna liv är över, utan snarare om att ge dig själv tid att läka och hitta en ny balans.
Gör nånting som får dig på andra tankar och ta en dag i taget.

Må väl broder!

Vi har alla gått igenom det på ett eller annat sätt. Kanske finns det några enstaka individer som inte har det, men det är rätt ovanligt.

Tro mig, det är en svår period och tillåt dig att sörja. Jag själv trodde aldrig jag skulle komma över mitt första ex och sveket från kompisgänget man hade då, men haha. Jag mår bättre än någonsin tidigare, har hittat en bättre partner, roligare vänner osv. Såg en utav dem för ett tag sedan och jösses vad tjock hon hade blivit. Jag själv har verkligen lagt om mitt liv och är hur nöjd som helst med min kropp, min personlighet, samt utseende. Livet blir vad man gör det till.

Var snäll mot dig själv!

Klart att det är väldigt smärtsamt. Men ta den hjälp som finns, om du behöver KBT eller annan hjälp för det psykiska måendet, innan det gått för långt.

Kan du byta miljö, börja plugga eller bara flytta till en ny ort med jobb?

Om ett år kommer du inte fatt vad du såg hos henne.

Mer eller mindre alla går igenom såna tragiska saker förr eller senare. Ibland får man knyta näven och tänka på att livet alltid går vidare på ett eller annat sätt.
Det finns troligen många som väntar på dig med för det finns liksom alltid en för alla.
Bara sörj på med stereon ta dig en fylla gilla läget. Du är snar på banan igen.

Det är svårt att göra sig en bild av ditt problem. Du har 138 i IQ, gillar att bli illa behandlad av tjejer och tycker att folk behandlar dig illa så fort du mår dåligt (vilket du verkar göra en del). Jag vet inte hur gammal du är, för vuxna människor brukar inte ha ett "gäng" att förhålla sig till som referensgrupp.

Jag tror jag är lite besatt och alla mina tankar kretsar kring det på ett eller annat vis,, nej det svänger mycket mitt temperament mellan ena sekunden hybris.. ena förvirring och sorg.. andra ilska och aggressivitet.. andra ångest och depression. Det är mycket toppar och dalar i mitt känsloregister.

Men mer eller mindre har jag tappat alla vänner, är kär i en kvinna jag omöjligt kan få, har knappt råd med bostad, misslyckas med studier, förvirrad ang. Framtid och har inga vänner.

Jag ”gillar” att bli illa behandlad av tjejer eller jag blir illa behandlad och försöker rationalisera det.

Jag försöker bara reda ut mitt liv för allt är så struligt … som borde vara så enkelt.. jag vet ej jag är förvirrad.

Jo exakt men det har pågått så länge så jag antar att jag bara får acceptera cest la vie loge goes on

Har gjort allt detta förutom KBT. Det är OTROLIGT smärtsamt. Trodde jag skulle bli sinnessjuk typ vid 5 tillfällen och var hos psykolog och grät floder kanske 5 ggr. Livslusten måste komma någonstansifrån och just nu är jag mycket ensam, sviken, förvirrad. Läsa böcker kanske kan hjälpa mig fly verkligheten ett tag…

Man måste gå vidare till bättre… Har inte hittat det ännu (kändes ungefär som rome och Julia att vår kärlek förbjöds av vänner) och jag inser och förstår varför det slutade i tragedi..

Japp. Det är nog bland den värsta smärta man som individ kan utsättas för att hela tiden känna sig bortvald och sviken - möjligtvis att våldtäkt är värre som jag även upplevt delvis. Det är något jag tyvärr även växt upp med så jag har burit på den hela livet. Till slut kommer en punkt där du inte orkar bry dig längre och då blir du i andras ögon galen. Finns ett talesätt ”what doesnt kill you makes you stranger”. Det är en befrielse men det känns inte som lösningen.

Jag måste ro bukt med mina rädslor en gång för alla, fatta tycke för något, och sedan köra enda in i kaklet pga jag vet vad smärta är och det är jag inte rädd för längre.